Dagen började med ett för tidigt uppvaknande pga nåt barn. Sedan sa Krille glatt:

”Idag ska jag göra massor av korv. Åh vad kul!”

Han hade  precis köpt en massa nya och ”spännande” böcker och skulle tydligen testa av dem och då kände jag behov av att säga något aggressivt och martyraktigt men instället drog jag tvångsmässigt fram mina pennor och började rita hysteriskt. Och så har det hållit på hela dagen.

Krille var glad:

Jag var lite mer så här:

Men det blir ju en konstig sorts symbios ändå, där i köket. Han handlade kött, jag lyssnade på creepypodden. Vi småpratade om politik, Katerina Janouch, läxor i skolan samt banklån. Tiden gick. Jag bytte till Aretha Franklin i högtalarna och sedan bytte jag stol också pga dagsljuset föll annorlunda på mitt papper. Det var väl det som hände, ungefär.

Vissa korvar blev bra, andra tydligen inte. Vissa saker jag gjorde blev bra, andra tydligen inte. Vi svor lite tyst för oss själva emellanåt, flyttade undan, gjorde om. Vi blev någorlunda nöjda och låtsades inte om det som blev pissdåligt.

Jag beställde pennor i smyg, Krille rökte en cigarill vid grillen.

Alla var glada.

Det var en fin lördag.

skriven 30 januari 2016 av kaosyoga i Livet som kom emellan,My man | Inga kommentarer än

Här är min man. Han äter korv. En ost- och baconkorv som han själv har lagat, rökt och stekt.

Igen.

Det har fipplats med gristarmar i mitt hus. Och smet av kött. Och det fanns smet typ överallt och jag blev ilsken fast jag inte ville bli ilsken.

Igen.

Jag fick dessutom veta så där i förbigående och lite mumlande att han lagt en beställning på ”91 meter gristarm i lake”.

Det har dock inte hänt förut.

Låt oss stanna och begrunda detta faktum lite. 91 meter gristarm. Alltså jag vet inte var du har för referenser, men för mig är det liksom en sjuk siffra när det kommer till tarm. Det mesta gränsar visserligen till ”sjukt” när det kommer till att ha tarmar liggande i min egen kyl överhuvudtaget, det medger jag mer än gärna. Men 91 meter, det är 50% längre än banan jag sprang 60 meter på i mellanstadiet. Tarm hela vägen i mål och halva vägen tillbaka också. Alltså. Det kommer kräks i min mun nu. Krille mumlade något om att det krävdes runt 40 kg färs för att fylla de inälvorna. 40 kg. Om du inte redan hade perspektiv på hur mycket 91 meter tarm är, vill säga.

Jag tänker att någonstans, hos de som äger, säg, ”Köttbodens” hemsida, så finns det precis just nu när du läser detta, två herrar som låter så här:

”Göran! Va fan Göran, vänta tills du hör detta!! Jag vann vadet! Jag vann jävlarimig vadet, Göran! Hit med hunkan!”

”Va? Vilket vad?”

”Det om det jättestora tarmpaketet, Göran. Minns du att du fick med dig 91 meter fjällster gratis från slakteriet för ett tag sedan eftersom de hade så mycket över, och vi tänkte dela upp det i 15 olika paket, för du sa att 91 meter tarm, det finns det ju inte en jävel i detta landet som är dum nog att köpa, så sa du Göran, minns du? Och jag satte emot. Inte för att jag trodde att det fanns det, men du vet ju hur jag gillar att slå vad. Och nu är det sålt. Hahaha, har du hört på fan?”

”Va? Du skojar?”

”Nänä, jag lovar! Vi fick precis in en beställning på det. Det är en jävel i Varberg som köpt hela konkarongen!! En privatperson! Va fan ska han med 91 meter tarm till?? han kanske har konstiga böjelser eller nåt? Haha! Jaja, oavsett. Ro hit med hunkan nu, Göran.”

Så tänker jag.

Och i min berarbetning av min ilska och detta trauma så har jag andats i en imaginär papperspåse och beställt ett gäng tushpennor på nätet.

Igen.

Nu känns det lite bättre.

skriven 24 januari 2016 av kaosyoga i My man,Penna och papper,Shopping | Inga kommentarer än

Idag har varit en favoritdag för vi har ritat. Både Folke och Bob och jag. Jag antar att alla föräldrar har stunder när barnen gör något som de själva tycker så väldigt mycket om att göra så de bara ”naaawwww…” och blir så där fånigt tindrande i ögonen och vill stoppa tiden så att det inte tar slut medan barnen själva inte tycker att det är något särskilt märkvärdigt även om de ofta gör det innerst inne, i föräldrarnas efterhandskonstruktion, that is. Well, min sån grej är ju rita. Eller skriva, jag vete fan vilket verb som passar bäst, det är ju liksom en mix just i mitt fall. Ja, och så yoga så klart, men skriviritandet är ju en ny förälskelse och därför upptar den mitt liv lite extra. Så när killarna är med mig vid bordet och vi ritar tillsammans så blir jag glad. In i själen glad.

Folke ritade en minecraft-creeper som räckte upp långfingret, ett ouppfostrat exemplar, tydligen. Bob ritade något abstrakt och jag doodlade nåt om att det visst är nationella handllettering-dagen i USA idag, vilket är helt korkat pga det väl bara handlar om att sälja fler pennor och mer papper, pga det är lökigt att skriva om och pga jag inte ens bor i USA så det berör mig inte. Men skit samma, idag fick innehållet kliva åt sidan för konsten – ett fenomen som jag annars sätter stor stolthet i att förakta.  Men jag skydde tydligen inga medel för att få kladda idag.

Och japp, det finns tusen saker i bilderna som jag skulle vilja sudda ut och göra om, men det är lite knöligt eftersom jag ritar med tush. Och japp, som jag sagt innan så känns det väldigt obehagligt att lägga ut alster till någorlunda allmän beskådning eftersom jag följer människor runt om i världen som är så galet duktiga och som ritade snyggare än moi redan när de var tre år gamla.

Och japp, det är just därför jag gör det.

skriven 23 januari 2016 av kaosyoga i Barnen,My man,Penna och papper | Inga kommentarer än

Detta året har gått i inneråttans tecken så far och jag har älskat det. Fan vad jag gillar att vara hemma. Men igår gjorde vi ett litet hopp ut i den riktiga världen, jag och Krille. Ut till restauranger, hotell, bio och iskall och salt Göteborgsluft. Idag hann vi med lite shopping och ett par parkeringsböter innan vi drog oss in i vårt bo igen.

Så jäkla trevligt att få förmånen att kunna sticka iväg så här. Att få strosa runt lite planlöst, och sitta med varsitt vinglas och prata bort fyra timmar. Käka svingod mat, se en film på bio, äta långfrukost och diskutera kökslösningar (OBS, valfritt). Vi drack dock inte champagne så som bilden ovan vill låta påskina, den bilden tog jag mest för att det var ett fint typsnitt.

Jag drack dock en cosmopolitan, och när jag gjorde det skulle jag försöka se lite sådär käck ut och blinka med ett öga men det ser mest ut som om jag fått något skit i ögat istället. Bellora får dock plus för sin goda mat och plusplus för världens bästa personal.

Rummet på Pigalle var litet och väldigt trevligt. Passade oss perfekt.

Ja och så har vi ju den här bilden. Jag vet inte hur det kom sig men en kram gick över i ett lyft och… Alltså, for the record så lyfts jag generellt sett väldigt lite. Det beror väl på att a: det är inte comme il faut att gå runt och lyfta vuxna människor hur som helst och b: jag är 179 cm lång och därmed en aning svårmanövrerad. Med det sagt,  så fick Krille ändå nån knäpp i huvudet och drog till med ett nygift-par-går-över-tröskeln-år-1865-lyft, och jag blev så extatisk över att det funkade och att min man inte sjönk ihop som en liten påse ärtor under min kropp att jag fångade upp mobilen och tvunget skulle föreviga Krilles vågade move. Men det var svårt att få till en bra fotovinkel. ”Nej den blev inte bra, en till.” osv. Min man kanske hann ångra sitt impulslyft både en och femton gånger, men han stod fan pall för sju omfotograferingar. Utan en enda ansträngd min dessutom. Det känns bra att ha det dokumenterat, med tanke på att det troligtvis kommer att dröja några skottår innan det är dags igen.

Tandkrämen är en av de saker som jag gillar med Pigalle. Det och personalen. Och stämningen och musiken och kuddarna och so on.

Förövrigt såg vi Bridge of Spies, du vet den där Spielbergfilmen med Tom Hanks om ryska och amerikanska spioner under kalla kriget. Den var riktigt bra och fick mig att fundera ett par varv kring byggande av murar, civilkurage, motsättningar mellan människor och många andra saker i filmen som en tyvärr kan dra dagsaktuella paralleller till. Det enda som drog ner upplevelsen en aning var en träsmak som nådde ända upp till nackhåren. Krille hävdade att hans träsmak till och med satt som tandsten i munnen, men han har aldrig låtit sanningen stå i vägen för en god historia (eller metafor), och han ska alltid vara värst, så det kan en ta med en nypa salt.

Spielberg känns desto mer sanningsenlig i sitt uppsåt och han är verkligen ingen hafsig och hastig människa. Karln gör ett gediget hantverk, det får en verkligen ge honom. Om du har en skön stol till övers så rekommenderar jag verkligen att du tittar igenom filmen när du har möjlighet.

På tal om film – ett av de starkaste teman på detta lovet – nu är det dags för en till. Knappt har vi hunnit hem förrän vi ska ut igen. Denna gång Star Wars, med Ville och Louie som har en entusiasm som bara nyfrälsta padawans kan ha. Det ska bli skitkul.

Men i morgon, då ska jag vara hemma.

skriven 4 januari 2016 av kaosyoga i My man | Inga kommentarer än

Du vet hur vissa saker kan vara konstiga som sjutton, men efter en tid, när man sett dem tillräckligt ofta så slutar en reagera? En blir liksom van och avtrubbad och reagerar inte på det längre. Lite så är det med att min man alltid – oavsett väder och årstid – går ut och hämtar posten på sock. Alltid. Regn, snö, hagel. Inget får Krille att ta på skorna.

Så plötsligt en dag så är det som om en ser det för första gågnen. Som om en sovit i 15 år och överraskas av insikten om vilka märkliga, märkliga fenomen som finns alldeles jämte en. Varje dag. Jag var bara tvungen att fota.

Jag menar, jag kan ju diskutera SDs framfart eller massan i svarta hål i all oändlighet, men om vi ska vara helt ärliga du och jag, så har jag ju ett livs levande stort mysterium alldeles jämte mig.

skriven 29 december 2015 av kaosyoga i My man | Inga kommentarer än

Detta är en av min mans favoritböcker. Häromdagen gick han från teoretisk kunskapsinhämtning  till praktisk tillämpning.  Krille gjorde sin egen falukorv. Jag har sällan sett honom så glad.

Han ockuperade köket i fem timmar, inklusive ett par avbrott för införskaffning av nya delar till köttkvarnen. Det luktade KALLT DÖTT DJUR i hela huset och det var tarmar, köttslamsor och disk överallt.

”Åh vad du måste älska mig ändå,” sa Krille glatt när jag gick med på att hjälpa honom att trycka ner den läbbiga smeten i det däringa hålet när korven skulle stoppas.

”Nä inte så mycket just nu faktiskt,” sa jag medan jag försökte hejda kväljningarna.

Jag räknade ut att kostnaden för reservdelarna och råvarorna för de tre korvar som producerades landade ca 700 kr, exklusive mitt själsliga lidande. Efteråt fanns det köttsmet till och med på fläktkåpan.

Men korven blev god och Krille var glad.

”Känn så gott den smakar. Vem i all sin dar köper färdig korv när man kan göra sin egen, Lise?”

Nej. Vem i all sin dar?

Lite goa tarmar i en skål, till exempel. Det vill du väl inte missa?

Också åtråvärt: Disken. Kladdet. Köttkladdet.

Som pricken över i:et. Som lök på laxen. Som köttslamsor på fläkten.

skriven 28 december 2015 av kaosyoga i My man | 1 kommentar

Att dra iväg på minisemester på måndag morgon när alla andra åker till jobbet med fem arbetsdagar framför sig är ett fint koncept. De åker och jobbar, själv åker man och dricker vin. Och när man kommer hem är det bara tre arbetsdagar kvar på veckan.

Det handlade egentligen inte så mycket om Mötley. Jag ville ju visserligen se dem, och detta var sista chansen, men mest handlar det om att komma iväg på lite roligheter, herregud. Att få prata och skratta och leta restauranger och uppleva något annat än det en måndagkväll normalt sett erbjuder.

Vi har landat hemma och jag har redan hunnit beta av ett föräldrarådsmöte på skolan, så nu är Stockholm snart ett avlägset minne – hände det ens? Först tänkte jag att jag inte skulle tråka ut dig med en massa detaljer eller bilder från resan, eftersom jag själv tycker att såna inlägg inte särskilt intressanta för många fler än de inblandade, men så kom jag på att detta ju är min blogg och mitt fotoalbum, så då sket den varianten sig. Jag kommer ju att tycka ju att detta är roligt att se tillbaka på detta om tre år, så du får helt enkelt försöka stå ut.

Att resa med Krille är guld. Jag vet att det kan störa någon och kännas cheezy att skriva så ofta om hur kul jag har med Krille, men vi ÄR fan ett bra team. Det finns många andra saker i mitt liv som har utvecklingspotential, tro mig, men val av make är inte en av dem. Så är det. Därför är det ren lyx att få sitta totalt tio timmar i en volvo på en trist motorväg i november tillsammans. Vi hann diskutera allt från IS, Kringlan och urban livsstil, till ombyggnationen vi ska göra på huset, jobb och – såklart – barnen. För de pratar vi ju aldrig om annars.

Vi bodde på charmiga SoFo. Området kräver ett återbesök ganska snart, och tro mig, jag har redan börjat planera. Det hann vi ju göra i bilen hem.

Trevlig trappa

”Pärlans konfektyr gör själen varm.” Varsågod för gratis tagline, Pärlan.

Urban Deli skulle jag handlat mig fattig på om de funnits närmare (vilket inte illustreras här eftersom jag inte tog någon bra bild på deras utbud, men väl på deras trappa, men du får tro mig på mitt ord helt enkelt). Och så har vi Pärlans konfektyr och alla lika unika som obskyra små butiker samt en massa secondhand. Trivsamt värre.

Gammal är… gammal

Musiken då ja. Alice Cooper gick all in som förband. Han levererade the whole shabang, inkluderat både giljotin, tvångströja, 3 meter högt Frankensteins monster, såpbubblor och eldregn. Bara ormen fattades. Med risk för att få hela alla Sveriges hårdrockare över 40 år på mig nu (som om de alla läser Kaosyoga, hahaha) så måste jag säga att jag tyckte att bandet var bra men att Alice var ganska trist. Krille tyckte att allt var bra, men han har en annan relation till den gamle skräckrockaren än vad jag har.

Mötley gick också all in. Det var åtminstone sjukt mycket pyroteknik, eldsprutande bas, brinnande mickupphängning, lyftkranar ut i publiken, lättklädda körtjejer och trumsolo upp och ner. De tog verkligen i från tårna.

The main attraction

Trummar emot gravitationen. ”Yeah!” sa han hela tiden.

Det gjorde även Vince Neil, som kämpade på med sin sång och  gentlemannamässigt lät bli några av de högsta tonerna till förmån för gitarrsolo eller nåt som brann eller small. När han skulle försöka sig på lite moves i takt till musiken så var han beklämmande lik några av männen som deltog i den såkallade ”gubbagymnastiken” på onsdagar kl 20 i Fagereds idrottshall på 80-talet, så jag är tacksam och glad att det hölls till ett minimum. 34 års hårt leverne sätter sina spår, Vince. Tommy slog stenhårt som vanligt och trummorna hördes mer än sången, vilket troligtvis var a good thing.  Nikki berättade nån historia om att aldrig ge upp som symboliserades av att han alltid hade en kniv på sig (?). Mick såg mest döende ut, vilket han i och för sig gjort i 20 år nu, och levererade det tristaste solo jag nånsin hört. Men det var en rätt rolig spelning ändå faktiskt. Jag är glad att jag var där. Finast var avslutningen då bandet oväntat dök upp på en liten scen mitt i folkhavet och spelade Home sweet home medan storbildskärmarna visade en historisk tillbakablick på det band som varit ikoniskt inom sleezerocken i 34 år.

Japp, det var det. Lite mer shopping dagen därpå, sedan var det dags att åka hem igen.

Whut?

På vägen hem stannade vi på nån mack, vars toa hade det här intressanta klistermärket på pappershållaren. Vad, VAD, menas? Vill jag ens veta?

I övrigt kan nämnas att Krilles magkatarr nådde nya höjder så han fick sitta upp och sova och att jag glömde både tandkräm och borste hemma. För allas trevnads skull så blir det ingen bild på någon av dessa händelserna.

Så, det var den utflykten. I morgon återgår jag vill 128 olästa mail, läxförhör, tvätthög och uppackning av gympapåse. Och det är helt okej. Dessa dagarna kan jag leva på ett bra tag.

Nu ska jag ta och lyxa till det med att borsta tänderna med tandkräm.

skriven 17 november 2015 av kaosyoga i Musik,My man | Inga kommentarer än

Det har skrivits många inlägg om olika män idag, pappor som hyllas på korsan och tvärsan förstås. Någon hävdade att vi inte behöver hålla på och hylla män så mycket, de får så mycket uppmärksamhet ändå. Och det stämmer ju tyvärr. Men hur viktigt det än är att problematisera, så tror jag inte att det är så dumt att prata om det som funkar bra heller. Och en som funkar bra är min man.

Han är pappa till energiska söner, och han har därmed alldeles särskilt stor betydelse för utvecklingen av ett jämställt samhälle. Hans sätt att se på människor och världen kommer att påverka hur våra barn ser på människor och världen. Dessa barn som snart, alldeles för snart känns det som, kommer att växa upp till män. Hade jag använt ännu mer invecklade ord så skulle jag sagt att han har stort prognosvärde på våra barn när det gäller värderingar. Större än vad jag har.

Därför har jag haft en sån jäkla tur som hittade en far till mina barn som är oefterhärmligt spontan, glad och kärleksfull. En karl som är trygg i sin manlighet, som gärna pratar om känslor men som tycker att machonormer och boxning är korkat. En man som är feminist och tar debatten både i verkligheten och på nätet och som ser alla människor som precis lika mycket värda. En väldigt fin och klok pappa, helt enkelt.

Han är en av orsakerna till att jag tror på en bättre värld.

Sicken tur att jag lyckades lägra honom ändå.

Tummen upp för Krille! De andra två barnen skulle såklart också varit med men de sprang ur bild.

skriven 8 november 2015 av kaosyoga i My man | Inga kommentarer än

”I år får någon annan fixa pumpan”, deklarerade jag häromdagen efter en snabb mental promenad nedför minnenas halloweenallé. Att stå ensam och gräva ut slemmiga kärnor ur en stor grönsak lockade så där, men Krille skapade ett eget litet lag av söner och tog sig glatt an uppdraget.

De skar och fixade. Alla fingrar bevarades intakta, och här nånstans skulle jag sagt Mission completed om det vart mitt uppdrag. Så, i med värmeljus, ut med den på marken. Klart.

Men inte Krille. Nope, min man hade fått EN IDÉ.

Så pumpan fylldes med ljus och monterades på en grindstolpe och vi kan säga så mycket att om jag härom året gjorde en pumpa som såg ut som en korkad Bärgarn och som snällt lös vid entrén, så skulle årets halloweengrönsak tydligen förmedla något helt annat.

Som sagt.

När han var klar såg det ut så här. Sittande på huk i(!) vår grind, med kropp fylld med filtar, mina skor och fejkblod på häcksaxen så välkomnar årets pumpaman alla gäster och förbipasserande till en alldeles speciell mardröm. Via en högtalare satt Krille sedan i köket med en mikrofon och utstötte ljud som skulle få vem som helst under 20 att kissa ner sig.

Halloween 2015 på Marmorgatan 38 – om du har för lite trauma i ditt liv.

skriven 31 oktober 2015 av kaosyoga i Barnen,My man | Inga kommentarer än

Du vet känslan när barnen sover över hos sin farmor och farfar för att det är höstlov och du plötsligt kommer på att en vanlig, tråkig vardagskväll i oktober därmed kan innehålla en dejt med både japanskt finlir till käk, fyra glas vin och en lång biofilm om en gubbe som blev kvarglömd på Mars (rackarns osis)?

Inte?

Nä, inte jag heller egentligen. Vardagar är tråkmatlagning, leksaksplock, gympakläderpckning, läxövertalning, pyjamasrace och kampen mot att somna i Bosses säng eftersom jag blir svintrött resten av kvällen då men inte lyckas somna när jag väl lägger mig. Det är vardagar för mig. Så därför kom gårdagen som en fin överraskning, en stor ”HÄPP!!” liksom.

Så Krille och jag drog på stan och åt lysande god mat. Vi pratade oavbrutet, vilket vi sällan får göra nowadays när det är väldigt många som gör anspråk på utrymmet i etern när vi sitter runt middagsbordet. Och The Martian. Well, du vet ju att jag gillar rymden. Jag gillar Ridley Scott. Jag gillar Kate Mara och Kristen Wiig – även om Kristen mest fick stå och se tårögd och handlingsförlamad ut hela tiden. Och jag gillade till och med Matt Damon efter två och en halv timma med hans nuna mer eller mindre oavbrutet för ögonen. Filmen hade en sällsam förmåga att vara feelgood trots att den beskrev en av de största farorna som jag tror att vi människor har i oss – den enorma och obotliga ensamheten. Vare sig den är fysisk och geografisk eller känslomässig.

Vi hade en fantastisk kväll igår, alltså. Jag lever på den än. I morse var jag trött som få, men nu har vi höstlovsledigt allihop så det känns helt ok. Jag ska ta ett glas vin och somna i soffan som sig bör. Bilden ovan är från när jag körde barnen till mina svärföräldrar i går morse. Och på tal om bilder, så måste jag publicera gårdagskvällens instabild från restaurang NAMI som jag enhälligt utnämner till en av de roligaste i år. Jag har skrattat åt den hela dagen.

P.S. Jag har skrattat åt detta också – något som har fått oförtjänt lite cred i sociala medier om du frågar mig. Roligast på länge, länge. Pungen alltså. Kan vi ta trettio sekunder på det ämnet innan jag ska somna i soffan?

Bra, tack. Så. Vad är grejen med den, jag fattar inte? Så glesbehårad, skrynklig, hängig och missanpassad. Jag menar, så många av människokroppens delar och organ är ju hur genomtänkta, fantastiska och briljanta som helst i sin funktion och utformning, men när det kommer till pungen, hur har evolutionen funkat där egentligen? Ömmast av alla kroppsdelar, men ska ändå hänga utanpå, what’s up with that? Och en kan inte hävda att det är för att nån låtit design gå före funktion heller. Den där slängiga påsen med fjösiga hårstrån som är långa men få? Nope, ingen cutting edge design där, gud. Det känns mer som om hen inte kunde bestämma sig för om det ska våra hår på eller inte och hamnade lite mittemellan. Och är det ens hår? Är det inte mer som borst?

Ett mysterium bland många när det kommer till manskroppen. Men jag är inte den som är den. Jag bjuder på en pungbild . Vassego för ögongodis.

Med pungen börjar höstlovet. Det är sen gammalt. Whop whop!

skriven 29 oktober 2015 av kaosyoga i Film,My man | Inga kommentarer än