Något stort har hänt. I går var vi i bokhandeln hela familjen, stort i sig visserligen, men det är inte poängen här, så ha lite tålamod. Jag svärmade runt på pappers- och pennoravdelningen, du vet ju att det är som porr för mig, jag hade kunnat gå runt där hur länge som helst. Krille köpte senaste Kepler och Vilmer och Folke varsin Lassemaja. Bosse höll till godo med en pennvässare som såg ut som en liten jordglob. Han är modest, den där pojken.

Jag har böcker hemma, kämpar för stunden på med Jo Nesbö (dåligt val att läsa honom efter Peter Höeg förresten, finessen saknas helt hos norrmannen i jämförelse) och efter att nogsamt valt ut den penna som skulle få följa med mig hem bläddrade jag lite håglöst i alla målarböcker för vuxna som finns ute nu. Jag skulle så gärna vilja kunna rita och hitta någon som känns inspirerande, men det lockar mig inte att färglägga redan inritat mönster. Jag gillar inte att laga mat efter recept heller, har svårt att följa instruktioner så där slaviskt. Antar att det bor en anarkist inne i mitt borgarbrackhjärta ändå.

Så fick jag se boken Telefonkost. Den gillade jag! Bra anslag och rätt fint innehåll, om doodling, dvs klottrande. Så som en ritade när en satt vid den fasta telefonen i hallen hemma, du vet. Telefonbänkskladd. Det handlar alltså om att rita fritt och abstrakt utan att behöva kunna behärska stora fria linjer som oftast krävs för att avbilda något. Kaosyoga blev inspirerad. Att rita såna mönster, det kanske vore nåt? Anarkistiskt nog köpte jag därmed INTE boken, men väl den en anteckningsbok som var nästan tre gånger så dyr.

När vi kom hem blev idyllen fullkomlig, pojkarna satte sig och spelade en massa hårdrockslåtar på Spotify, Vilmer och Krille satte sig och läste sina böcker och jag letade upp författarens instakonto och lät mig inspireras. Det visade sig tacksamt nog att det är helt överflödig kunskap att kunna rita om man ska doodla. Det funkar liksom ändå. Det gick lite trevande till att börja med, men snart sattes en autopilot på och innan jag sett mig om hade det gått två timmar och jag var sen till min tid hos frisören.

Alltså det här är kul! Att få göra egna mönster är ju hur roligt som helst. Att få göra dem lite osymmetriska och oregelbundna för att få lite liv i linjerna men ändå så enkelt att en kan sitta och tänka på allt möjligt annat när en ritar.

Jag tror att jag äntligen har hittat en hobby.

skriven 31 oktober 2015 av kaosyoga i Böcker | Inga kommentarer än

”I år får någon annan fixa pumpan”, deklarerade jag häromdagen efter en snabb mental promenad nedför minnenas halloweenallé. Att stå ensam och gräva ut slemmiga kärnor ur en stor grönsak lockade så där, men Krille skapade ett eget litet lag av söner och tog sig glatt an uppdraget.

De skar och fixade. Alla fingrar bevarades intakta, och här nånstans skulle jag sagt Mission completed om det vart mitt uppdrag. Så, i med värmeljus, ut med den på marken. Klart.

Men inte Krille. Nope, min man hade fått EN IDÉ.

Så pumpan fylldes med ljus och monterades på en grindstolpe och vi kan säga så mycket att om jag härom året gjorde en pumpa som såg ut som en korkad Bärgarn och som snällt lös vid entrén, så skulle årets halloweengrönsak tydligen förmedla något helt annat.

Som sagt.

När han var klar såg det ut så här. Sittande på huk i(!) vår grind, med kropp fylld med filtar, mina skor och fejkblod på häcksaxen så välkomnar årets pumpaman alla gäster och förbipasserande till en alldeles speciell mardröm. Via en högtalare satt Krille sedan i köket med en mikrofon och utstötte ljud som skulle få vem som helst under 20 att kissa ner sig.

Halloween 2015 på Marmorgatan 38 – om du har för lite trauma i ditt liv.

skriven 31 oktober 2015 av kaosyoga i Barnen,My man | Inga kommentarer än

Du vet känslan när barnen sover över hos sin farmor och farfar för att det är höstlov och du plötsligt kommer på att en vanlig, tråkig vardagskväll i oktober därmed kan innehålla en dejt med både japanskt finlir till käk, fyra glas vin och en lång biofilm om en gubbe som blev kvarglömd på Mars (rackarns osis)?

Inte?

Nä, inte jag heller egentligen. Vardagar är tråkmatlagning, leksaksplock, gympakläderpckning, läxövertalning, pyjamasrace och kampen mot att somna i Bosses säng eftersom jag blir svintrött resten av kvällen då men inte lyckas somna när jag väl lägger mig. Det är vardagar för mig. Så därför kom gårdagen som en fin överraskning, en stor ”HÄPP!!” liksom.

Så Krille och jag drog på stan och åt lysande god mat. Vi pratade oavbrutet, vilket vi sällan får göra nowadays när det är väldigt många som gör anspråk på utrymmet i etern när vi sitter runt middagsbordet. Och The Martian. Well, du vet ju att jag gillar rymden. Jag gillar Ridley Scott. Jag gillar Kate Mara och Kristen Wiig – även om Kristen mest fick stå och se tårögd och handlingsförlamad ut hela tiden. Och jag gillade till och med Matt Damon efter två och en halv timma med hans nuna mer eller mindre oavbrutet för ögonen. Filmen hade en sällsam förmåga att vara feelgood trots att den beskrev en av de största farorna som jag tror att vi människor har i oss – den enorma och obotliga ensamheten. Vare sig den är fysisk och geografisk eller känslomässig.

Vi hade en fantastisk kväll igår, alltså. Jag lever på den än. I morse var jag trött som få, men nu har vi höstlovsledigt allihop så det känns helt ok. Jag ska ta ett glas vin och somna i soffan som sig bör. Bilden ovan är från när jag körde barnen till mina svärföräldrar i går morse. Och på tal om bilder, så måste jag publicera gårdagskvällens instabild från restaurang NAMI som jag enhälligt utnämner till en av de roligaste i år. Jag har skrattat åt den hela dagen.

P.S. Jag har skrattat åt detta också – något som har fått oförtjänt lite cred i sociala medier om du frågar mig. Roligast på länge, länge. Pungen alltså. Kan vi ta trettio sekunder på det ämnet innan jag ska somna i soffan?

Bra, tack. Så. Vad är grejen med den, jag fattar inte? Så glesbehårad, skrynklig, hängig och missanpassad. Jag menar, så många av människokroppens delar och organ är ju hur genomtänkta, fantastiska och briljanta som helst i sin funktion och utformning, men när det kommer till pungen, hur har evolutionen funkat där egentligen? Ömmast av alla kroppsdelar, men ska ändå hänga utanpå, what’s up with that? Och en kan inte hävda att det är för att nån låtit design gå före funktion heller. Den där slängiga påsen med fjösiga hårstrån som är långa men få? Nope, ingen cutting edge design där, gud. Det känns mer som om hen inte kunde bestämma sig för om det ska våra hår på eller inte och hamnade lite mittemellan. Och är det ens hår? Är det inte mer som borst?

Ett mysterium bland många när det kommer till manskroppen. Men jag är inte den som är den. Jag bjuder på en pungbild . Vassego för ögongodis.

Med pungen börjar höstlovet. Det är sen gammalt. Whop whop!

skriven 29 oktober 2015 av kaosyoga i Film,My man | Inga kommentarer än

Uh, uh, igår avsutade jag Peter Höegs Effekten av Susan. Med tanke på att jag varit ensam med barnen hela dagen och medlat otaliga konflikter och torkat upp otaliga smulor och trampat på otaliga legobitar och ändå blev irriterad när Krille hem eftersom jag var mitt inne i slutet på boken, så fattar du att jag tyckte att den var bra. Eller ja, den tappade lite på slutet, men han är välmöblerad i huvudet, den där dansken. Fint skriver han.

Handlingen då? Huvudpersonen Susan är en framstående experimentalfysiker – jovars! – med en pikant egenskap: Alla hon rör vid tenderar att bli fullkomligt uppriktiga. De säger saker som de knappt berättat för sin mamma. Susan och hennes familj dras in i en stundtals lite rörig serie händelser då hon får i uppgift att forska i något som heter framtidskommisionen, vilka de är och vad de kommit fram till. Hennes ärlighetseffekt kommer väl till hands flera gånger, och likaså hennes okuvliga vilja och starka tro på sig själv när hon jobbar sig upp i den innersta kretsen av det danska absoluta toppskicket. Vad är det de döljer?

Jag antar att boken är både starkt samhällskritisk och politisk på alla sätt och vis, men det jag gillar mest är egentligen de starka och sköna kvinnoporträtten som bär handlingen framåt. Piggt, Peter!

Jag ger boken tre fåtöljer av fem. Om det inte blivit väl snurrigt på slutet så skulle jag slängt in en till, det var nära att Peter kunnat möblera ett helt vardagsrum med mitt betyg, faktisk.

Bilden då, tänker du kanske? Tja, jag orkar inte ta någon bild på boken i sig, så du får en bild på vårt fina kulturhus och bibliotek i Varberg istället. Betydligt vackrare.

Puss!

skriven 27 oktober 2015 av kaosyoga i Böcker | Inga kommentarer än

De senaste dagarna har jag funderat på om jag ska skriva något om rasismen i vårt land. Veckan som gått har varit hemsk. Sverigedemokrater som fortsätter hota privatpersoner, journalister och media som påvisar deras rasistiska agenda. Mobben som uppviglar och piskar upp stämningen och, som ett resultat delvis tack vare detta, sätter flyktingboenden i brand. Och Trollhättandådet, det hemskaste hemska. Jag har vacklat inför att skriva om detta, jag har ju skrivit samma sak förr och så många fyller redan flödena med kloka ord, mycket klokare än jag kan leverera. Och dessutom – vilken skillnad kan jag rimligtvis göra här? Du som läser är med stor sannolikhet av ungefär samma uppfattning som jag, det är väl en av de vanligaste anledningarna till att en följer en viss blogg. Vi delar samma grundvärderingar, så jag kommer bara att slå in öppna dörrar på ett förutsägbart sätt, tänker jag.

Men det resonemanget håller ju inte. En ska ju göra det en kan. En ska stå upp för vad som är rätt. En ska sprida lite kärlek. En ska stötta dem som står på barrikaden och blir piskade halvt till döds i kommentarer och inbox.

Så, jag kör.

Jag känner att jag måste börja med stating the obvious: Ingen människa flyr från sin hemstad, från nära och kära, från sitt liv och sina tillhörigheter, om det är så att det finns en annan utväg. Så är det. Ingen människa sätter sig på en liten båt och riskerar sitt och sina barns liv om det finns en annan utväg.

Egentligen är det mest det jag tänker på, jag tror att vi måste stanna till där. För det känns som om Sverige glömmer av detta och låter sig förledas av en debatt som startas av de som är väldigt rädda eller ser en egen vinning i att skapa hat. Det känns som om vi plötsligt devalverar människovärde, något som ju borde vara en lika självklar som orubblig konstant. Och det känns som om det nu är mer accepterat att säga något rasistiskt än att påtala att någon som säger detta är rasist, och då har vi låtit oss steglöst knuffas över en verkligt viktig gräns känner jag.

Alltså. Visst ska vi ”ta debatten”. Visst ska vi se att den stora flyktingström som är i rörelse just nu, varav förhållandevis få kommer hela vägen till Sverige, kommer att innebära problem eftersom vi inte är förberedda på detta och eftersom det trots allt för vår del rör sig om många människor som kommer på ganska kort tid. Vi ska bli mycket bättre på att ge människor en ärlig chans att integreras i samhället. Och visst ska vi fortsätta jobba för att de andra länderna i EU också tar sitt ansvar och öppnar sina gränser och sina hjärtan. Det är också viktigt att vi, tillsammans med andra länder, arbetar för en lösning i och omkring Syrien så att dess folk slipper våld, terror och trauman. Så att människor slipper fly överhuvudtaget. Det är ett stort arbete som måste göras, ingen tvekan om det.

Men vi ska hela tiden påminna oss om att ingen människa vill flyr från sitt hemland om det finns andra alternativ.

För debatten drar iväg åt ett annat håll just nu. Rasisternas omänskliga omnämnanden av de som flyr för sina liv normaliseras och diskussionen reduceras till att enbart innehålla ord som ”kostnader” och ”numerär”. Invandringen beskrivs som en orsak till att äggen tas bort ur ålderdomshemmens frukostutbud och till att hemlösa människor är just hemlösa. Det är gammal rasistisk propaganda det där, att hota och avhumanisera och sätta grupper av människor emot varandra. Lite som mobbarna på högstadiet gjorde.

Vi måste genomskåda det och skaffa oss stadiga referenspunkter. Punkter som vi kan titta på med jämna mellanrum för att försäkra oss om att vi inte glider iväg. Alla människors lika värde till exempel, det är en sådan referenspunkt. Och om en håller ögonen på den, då ser en att vi är rätt illa ute just nu. Och att vi måste navigera tillbaka.

För vi vet att det kunde lika gärna varit du och jag som vandrar mil efter mil mellan länder som bildar murar för att stöta bort oss. Det kunde varit vi. Det handlar bara om tur. Om var en råkar bli född.

Ingen människa flyr från sitt land, på egen hand eller med sina barn, ut i ovissheten, om det finns ett val. Därmed är det varken ”Sverigefientligt” eller hjältemodigt att ta emot människor på flykt. Det är enbart anständigt och mänskligt.

skriven 26 oktober 2015 av kaosyoga i Funderingar | Inga kommentarer än

Nej, Vilmer och Louie cyklade inte bmx, de körde mountainbikes. Men de körde på en bmx-bana, så det är väl ändå okej med den rubriken? Den gör sig bättre, tycker jag. Mountainbikes är ett hopplöst långt ord och mm jag skulle skrivit förkortningen istället, MTB, så skulle det känts snarlikt MBD eller MMA och för att slippa förväxlingar och förvillande så får du stå ut med BMX.

Detta ska oavsett ut på Kaosyoga. Mindre kul för dig, jag vet, men mer kul för mig om 20 år, vilket ju är ett av syftena med denna virriga blogg som är både personlig och offentlig på samma gång. Så, skåda minnesarkivet öppna sig och göra sig redo för överföring, här kommer foton som ska bevaras för framtiden. Eller snarare känslor som ska konserveras. Känslor av en underbar höstdag med flygande cyklar, utmanade trygghetszoner och roliga samtal om om päron, Five Finger Deathpunch och hopptekniker.

Må de bevaras länge, länge.

Nu klickar jag på ”spara”.

skriven 26 oktober 2015 av kaosyoga i Barnen | Inga kommentarer än

Idag har jag jobbat så jag har inte hunnit sitta hemma och få ur mig välskrivna inlägg om världens tillstånd, något som gör mig lite besviken faktiskt. Men å andra sidan är jag hemma i morgon eftersom barnen har höstlov, så vem vet, kanske blir det bättre då? God only knows.

Tills dess kan jag endast skrapa fram följande: Bilder från jobbet idag då jag fick äran att ta hand om the Mule Skinner Band, aka the Streaplers – men det har du iofs säkert redan sett på Insta, för du följer väl Kaosyoga där? Som en blogg light, kan man säga. Jag hinner inte alltid blogga, men jag hinner alltid instagramma, ty sådan är världsordningen. Ja, var var jag nu då? Jo, just det: Och så slänger jag in Bo i en egenhändigt komponerad stormsäker huvudbonad som skapades i tysthet under en bildfärd till förskolan en blåsig dag. När vi kommit fram så såg han ut som nedan. Så är det att leva med Bo.

Det är vad jag erbjuder nu innan Bron. Gott och blandat och allt i en enda osammanhängande röra. Inte så illa ändå, om jag får säga det själv.

(OBS! Bo är nederst)

Puss!

skriven 25 oktober 2015 av kaosyoga i Barnen,Människor | Inga kommentarer än

De första ord jag hörde Folke yttra i morse var ”Jag vill ha en hund”.

De kom lite oväntat och på tal och ingenting. Åtminstone ingenting som nått mina öron. ”Det vill jag med”, svarade jag snabbt och spontant, för åh vad jag ville ha en hund när jag kände efter. Sedan Håkan dog kan jag räkna antalet promenerade promenader på en hand. Eller två. Okej då, kanske fyra. Men ändå. Det har inte blivit många promenader. Det finns ju liksom ingen anledning att promenera om man inte har hund. Det känns så meningslöst, jag blir bara stressad och vill komma fram. Promenader är nu enbart ett sätt att ta sig mellan punkter. Inget annat. Och vem käkar upp matresterna som hamnar på golvet? Vem lägger sig och värmer ens frusna fötter? Och framförallt, vems mjuka, mjuka öron ska en klappa nu för tiden? Krilles?

Men vi ska inte köpa någon hund nu. Det säger min man och det kan till viss del bero på att det var han som fick ta hela ansvaret för Håkan eftersom jag inte får ha med mig hund på mitt jobb. Och det är ganska meckigt att ha hand om en valp och ett företag samtidigt och också fixa vab och passa tandläkartider till barnen och emellanåt stanna kvar på gympalektioner i skolan eftersom en son vill det, så det kan jag ju respektera. Men tråkigt är det.

Alltså köper vi en katt till. En röd, stor Maine Coon som ska heta Stefan. Eller kanske Anders. Eller mr Nos. Men först ska vi bygga ut, så att det är klart innan Stefan kommer, så slipper stackaren flytta ut ur ett byggkaos det första han gör. Så därför har vi inte köpt någon katt än. Jag har inte ens hittat Stefan, eller hans blivande föräldrar. Om du skulle snubbla på honom eller någon som du tror kommer att bidra till att han föds så säg till, för guds skull. Jag behöver lite mer päls i mitt liv, känner jag.

Det är sant, jag behöver verkligen mer päls. Och kan jag inte få hund så tar jag katt. Men till och med jag fattar att om jag skulle få för mig att skaffa häst just nu så skulle jag lika gärna kunna skilja mig och hänga mig och gå in i väggen på en gång och samtidigt, så det är lugnt, oroa dig inte för det. Jag hade bara ingen annan bra bild på päls för tillfället.

skriven 21 oktober 2015 av kaosyoga i Livet som kom emellan | Inga kommentarer än

Idag när jag släckte ner på jobbet för att åka hem så slängde jag en blick ut genom fönstret. Det var mörkt ute. Klockan var väl halv sju. Inte överdrivet sent ändå, men mörkt var det, för första gången på länge.

Den mörka årstiden är här.

Och som ett instinktivt försvar mot det så körde mina tankar igång med en startsträcka på ca två millisekunder: ”Jaja, så är det, det är mörkt, jag har jobbat lite länge och det är snart vinter men det är inga problem, jag kommer att ta mig igenom detta också. Jag köttar på. Snart är det vår igen. Det går fort. Jag har gjort det förr, jag kommer att göra det igen. Jag tar mig igenom detta.”

Alltså kan vi stanna och begrunda detta lite, du och jag?

Det väcker ju onekligen lite tankar nu när jag för en gångs skull lyssnade av det där automatiska telefonsvarsmeddelandet som visst går igång inne i huvudet när en plötsligt upptäcker att en gett all dagens energi till jobbet och nätt och jämt hinner hem tills läggningsproceduren ska påbörjas. Och att sommaren både kom och gick utan att en verkligen tog sig tid att njuta. För på riktigt: vad är det för en inställning att ha? ”Jag köttar på”? ”Jag tar mig igenom det”? Det är ju inte så att livet går i repris, menar jag.

Men jag köttar på, jag. Jajamen. Varenda vardag och ibland på helgerna med. Jag köttar på. Jag biter ihop. Jag kämpar tappert. Jag gnäller inte för herregud, jag har ju valt detta själv och jag får ju små glimtar av liv när jag hinner sticka ut på en lekplats med kidsen en timma men en kamera i högsta hugg. Eller när jag kan ligga i soffan och läsa under tiden som Krille förbereder födelsedagsmiddag med svärföräldrarna. Så jag får ju mitt. Och annars? Annars är jag en duktig soldat. Visserligen aldrig tillräckligt duktig, nej nej, men emellanåt hyfsad. Om jag har tur. En någorlunda hyfsad soldat. Ibland. Som köttar på.

Missförstå mig inte, jag gillar mitt liv och mitt jobb, det är toppen. Men ibland känns det som om allt det viktiga pågår utanför. Som att jag valt fel. Mina barn växer upp blixtsnabbt och där finns ögonblick med dem som är ovärderliga men som både kommer och försvinner utan att jag är där. Där finns fina möten med människor som berikar mitt liv som jag inte hinner ha. Böcker som ska skrivas men som stannar i fragment i mitt huvud. Likaså finns det foton som ska insupas, världsbilder som ska ruskas om och, icke att förglömma, de där extra kramarna som kommer sig av stundens ingivelse.

Men allt det där verkar finnas utanför min tillvaro just nu. Jag stänger ju ute det. Och som mest blir det tankar av det – tankar som rinner genom mina fingrar som vatten.

Jag borde hitta de där pusselbitarna, annars får jag aldrig ihop det. Jag borde inte vara på ett kontor med en fönsterruta som visar nothing but mörker, jag borde vara vara INNE I livet. Det borde jag.

Men vad fan, en kan ju inte hinna med allt.

skriven 20 oktober 2015 av kaosyoga i Funderingar,Livet som kom emellan | Inga kommentarer än

Helgen var så himla fin och mysig. Goda vänner, musik, böcker, sena kvällar, solsken och massor av god mat. Du kanske också har haft en fin helg? I så fall, tog du med dig energin från helgen in i jobbet i morse? Well, good for you. Det gjorde inte jag. Min måndag kom som en käftsmäll och jag tog nästan till lipen när mobilen ringde. Och det var inte bara jag som var trött. Alla var trötta. Alltså jättejättetrötta. På jobbet kände jag mest så här idag:

Och det blev inte bättre. När jag hämtat barnen och var jag så trött att jag skulle begått ett brott med en straffsats på upp till 10-12 år för att få lägga mig att sova en kvart och kidsen var minst lika medtagna. Innan vi klev ur bilen gjorde jag en fast-forward  huvudet (a k a erfarenhet+intuition+otroligt spänstigt intellekt) och såg hur kommande två timmar skulle te sig. Vilmer skulle få trött-utbrott över läxan som jag principfast och myndigt skulle propsa på att han gjorde först av allt. Folke och Bosse skulle börja slåss över någon struntsak inom fem minuter och jag skulle *ta daa* få ett oproportionerligt stort utbrott på alla barn. Dessutom mindes  jag att diskmaskinen inte var tömd och att det därmed skulle stå massa äcklig frukostdisk med grötrester på bänken när vi kom in och att jag lovat handla mat för frukten var slut och sen kom jag på att jag ju inte äter godis på kvällarna längre och hur himla trist det är och vad är det för mening med livet egentligen, ska det vara så här VA VA VA?!

Så jag bytte taktik. Alla slängde in sina skolväskor i hallen och jag hämtade kameran, sen körde vi loss på lekplatsen i en timma. Parkour och gungor och diskussioner om vad man ska göra om stora barn kommer och säger taskiga saker till en och en massa höstlöv i fina färger. Sen mådde vi som prinsessor allihop. Pojkarna fick liv i blicken och färg på kinderna och våra hjärnor började funka igen och livet gick från svartvitt till färg. Och tro det eller ej, men det var faktiskt inte så mycket disk på bänken när vi kom in och läxorna gick som en dans och det blev inte ett enda handgemäng.

Damn alltså. Ibland lyckas till och med jag.

S

skriven 19 oktober 2015 av kaosyoga i Livet som kom emellan | Inga kommentarer än