Det är kväll, spagettin och köttfärssåsen är undanplockad. De andra pojkarna kollar musikvideos på tvn och jag och Folke sitter och lyssnar med ett öra och tittar upp då och då när någon ropar ”Åh!” för att kolla gesten, trumsolot eller frisyren. Men mest ritar vi. Folke ritar läskiga zombies och Svampbob Fyrkant och jag kör mina bokstäver som vanligt. Brasan är tänd och ja, det är lite rödvin i glaset, Krille har ju påsklov i morgon. I morgon ska vi förresten åka och köpa ett kök, kul! Det är ju liksom inte var dag en gör det, tror det är första gången för min del faktiskt. Men ändå, förutom köket, och förutom vinet också om du så vill: Så trivsamt att sitta och rita med sin son. Titta lite på varandras alster, humma, stryka över håret (mest jag på hans hår då), fråga om en kan få den svarta pennan om han är klar med den. Att rita. Så förbannat trivsamt.

På riktigt, det finns så många många stunder i mitt liv som inte är idylliska, det vet du, särskilt om du följt mig ett tag. Men denna stund råkar vara det och därför kommer jag undan med inlägg som detta utan att du avskyr mig. Tvärtom, du unnar mig det. Du är glad för min skull. För du gillar mig.

Och jag gillar dig.

skriven 30 mars 2016 av kaosyoga i Barnen,Ögonblicksbilder | Inga kommentarer än

Jag har inte läst på länge och jag saknar det. Jag har inte haft tid, det känns som om det inte funnits en enda sekund över per dygn på senaste tiden. Det är lögn, såklart, men det är så jag har levt. Rättelse: Det är så jag lever. Det finns ett citat som går nåt i stil med: ”Du ska meditera en halvtimme varje dag, förutom om du inte har tid. Då ska du meditera en timma”. Jag tror det är någon munk som sagt det nån gång. Eller vad vet jag? Aja, i alla fall. Nu är det ju läsning ch inte meditation som är överst på prion, men det är lite samma sak för mig. Det är något jag gör för mitt egna höga nöjes skull som innebär lite motstånd, är långsamt och kräver fullt fokus. Det behöver jag. Ju mindre tid jag har till det, desto mer behöver jag det nog som den där munken sa. Eller vem det nu var.

Men när ska jag läsa då? Istället för att sova? Nope, då trillar jag ihop. Istället för att skriva och rita? Inte en chans. Istället för fina tv-serier på Netflix? Nope, det är prime time med Krille och den byter jag inte bort. Så, när det är borta ur leken, samt mat och jobb och hushållsgöra också som innefattar någorlunda mätta och rena barn, så återstår bara en sak att deala med för att få lästid: Telefonen.

Så, jag byter telefontid mot böcker. Jag gillar mina sociala medier, jag har aldrig fattat de som tycker att det är ett fördärv. I lagom dos är det fantastiska kanaler. Jag gillar att kommunicera med mina kompisar, jag älskar de artiklar och alla opiniosskapande,  omvälvande och insiktshöjande åsikter som serveras mig där. De gör min värld större och mer mångfärgad. Och de håller min hjärna i trim, känns det som. Rätt använt är sociala medier fan guld. Men min hjärna behöver bokstäver på ett papper också, och tills dess att någon kommer på en bra kloningsmetod för 40-åriga trebarnsföräldrar så får smartphonen stå tillbaka ett tag. Det enda jag tänker jobba regelbundet med är mitt letteringkonto på Insta. Det andra minskar jag lite på ett tag framöver, tror jag. Slösurfandet amputerar jag åtminstone. Det kommer jag inte att sakna.

Nu ska jag snart dyka in i det senaste förvärvet, Den tjeckiska tangodansörens otroliga liv, vilket känns som en något fantasifull översättning från originalets La vie rêvée d’Ernesto G. , men skit i det nu. Den är asbra. Och fin. Böcker måste vara fina, annars läser jag dem inte. Det är sen gammalt.

Och inte nog med det. Ikväll är det premiär för nytvättade utomhustorkade linnelakan. OMFG vilken njutning. Strävt linne som småsalta virvelvindar har blåst in massor av syre och vårdoft i. Aaah.

skriven 28 mars 2016 av kaosyoga i Böcker,Ögonblicksbilder | Inga kommentarer än

När jag och Krille såg det berömda strecket bli ett plus på vårt första graviditetstestet tidigt våren 2006, så blev vi såklart omtumlade och glada, men också lite skraja. Det kändes så tydligt att nu var det där med egoistiskt och spralligt leverne liksom slut. Inte att det gjorde oss någonting, jag tror att vi innerst inne längtat efter det. Men övergången kändes ändå lite läskig, eftersom det var så definitivt. Det fanns ingen återvändo. Det var dags att gå in en ny, mer vuxen fas.

Trodde vi.

Men det är ju tvärtom. Vi är mycket barnsligare och fånigare nu än när vi bodde mitt i stan, jobbade över jämt och ständigt och käkade frukost på caféer. Nu älskar vi förorten, skyndar vi oss hem från jobbet och käkar frukost huller om buller på söndagarna. Och framför allt har vi roligare. I söndags spelade vi ett spel som Vilmer och Folke konstruerat medan Krille och jag tog en påtår på morgonkaffet. Det gick ut på att man skulle komma först i mål, såklart, och att man på vägen dit skulle dra olika uppdragskort och göra det som stod på dem. Om man vägrade så fick man ta ett straffkort istället, vilket sällan var bättre. Om någon hamnade på en bomb så betydde det att alla fick ta ett straffkort.

Det var hur kul som helst. I praktiken så medförde det bland annat att någon:

Sprang ut barfota i 30 sekunder. (Extra prekärt, då kortet han drog innan hade beordrat honom att spela resten av spelet tröjlös.)

Pussade en stor plastko.

Hoppade från tredje trappsteget.

Gnuggade rumpan mot en vägg.

Härmade en full orangutang.

Och gjorde en 360 i vardagsrummet.

Det skulle en vetat för tio år sedan när en satt och svettades på överläppen över vetskapen om att den spontana och tokiga delen av ens liv var över.

skriven 22 mars 2016 av kaosyoga i Barnen | Inga kommentarer än

Har du märkt att våren är här? OMFG så himmelskt. Som vanligt med vintern så trivs jag bra med den, vi har liksom inget otalt, vintern och jag. Det finns inget gammalt groll eller någon irritation nånstans men när den börjar ge med sig märker jag vilken stor lättnad det ändå är när ljuset kommer tillbaka. Här ute finns det liksom ännu mer ljus också. Inte så mycket som står i vägen mellan mig och himlen.

Jag och Ville har sått lite blommor och gräslök. Planen är att det ska förgro här inne, för att sedan kunna flytta ut i pallkragarna  på Marmorgatan strax innan vi flyttar dit.

Och ja, det ÄR viktigt att matcha skor med plastkrukor, annars blir det ingen bra skörd. Det stod så redan i den gamla bondepraktikan. Vissa fröer skulle ligga i blöt lite så de får vi vänta med att putta ner i jorden tills i morgon.

Sedan räfsade jag lite pinnar och kaninbajs från gräsmattan. Sophie Zelmani, Ella Fingerad och Rebecka Törnqvist höll mig snällt sällskap hela tiden och gjorde att tiden gick supersnabbt. Tack för det, flickor.

Efteråt satte jag mig ute med en kopp te från Nabo som säljer ekologiska och kravmärkta teer, honung mm, samt den utmärkta produkten tekalendern. Teet jag drack heter Bettan. Bara en sån sak. Och nej, jag får ingen spons.

Att vända ansiktet mot ljuset och känna att solen värmer. Att veta att allt ligger framför oss nu. Vintern, mörkret, overallerna, isskrapningen och slasket är förbi, borta för denna gången. Det är som att ha käkat av kanterna på mackan. Nu är det bara det gottiga kvar.

Ljuset, tillexempel. Hur coola är inte de där fotonerna?

skriven 20 mars 2016 av kaosyoga i Ögonblicksbilder | Inga kommentarer än

Vi har bytt location nu, i torsdags sov vi första natten i vårt nya hus på Getterön. Vi ska bo här ca 2 månader, tills vårt eget är klart. När vi lämnade det så höll de på att såga sig igenom vardagsrumstaket uppifrån. Jag stod och såg hur sågen tittade igenom innertaket, hur bitar lossnade och en snickares huvud syntes efter ett tag. Lite som en sorts förlossning, faktiskt. Men ja, oavsett vad en vill jämföra det med så kändes det tydligt att det var dags för oss att dra.

Efter jobbet på torsdagen hämtade jag barnen, stack till byggarbetsplatsen formerly known as vårt hus där det numer råder undantagstillstånd och rev med mig en massa kläder i soppåsar. Nescessären var ju fortfarande ouppackad sedan Sälen – praktiskt – och tillsammans med lite gosedjur och mina pennor (but of course) så hoppade vi in i bilen och körde till Getterön.

Väl där kom mina svärföräldrar och mötte upp och jag lyckades hastigt få barnen att bestämma vilken säng de skulle sova i samt dra fram Bosses pyjamas ur en sopsäck och visa svärmor hur spisen funkade, sedan drog jag med mig en mycket förvirrad, lite stressad och väldigt glad Krille på en överraskningsmiddag på NAMI. Vi stack alltså ifrån allt när det var som stökigast och vi kanske behövdes som mest och käkade marinerad vildand i små tunna delikata skivor på en japansk restaurang istället. Så typiskt oss. Därefter drog jag med honom till en hemlig spelning med Freddie Wadling – något han heller inte hade en aning om – och vi lät hjärtat ömsom rivas sönder och ömsom läkas av hans röst och de fantastiska texter som han alltid levererar med en sån enorm känsla. Det var en väldigt fin kväll.

I går var alltså första kvällen då vi var samlade allihop här. Medan Krille fixade käket så badade jag med den här vyn:

Bosse hjälpte till att tända ljusen till middagen. Ja ursäkta för IDYLL, men det här är verkligen något i hästväg.

Nu är det lördag förmiddag, solen lyser in genom de stora fönstren här och vi har så smått börjat kunna orientera oss i vårt nya hus och jag kan knappt fatta min lycka. Titta så fint det är!

Jag trivs så galet bra. Vi har åkrar, stengärdsgårdar och snödroppar runt omkring oss. Vi går omkring bland kamin, vackra tavlor och MASSOR av böcker i inbyggda bokhyllor här inne, och skillnaden mellan ute och inne försvinner nästan med alla stora glasdörrar. Alltså hur kan man INTE bli kär i detta?

Det är lugnt här, inte en massa ungar, spring i dörrar och trånga utrymmen. Det är bara vi och sköna trägolv och syrenknoppar och fruktträd i trädgården. Och vi har redan kommit underfund med att flera som vi känner bor alldeles i närheten. Alltså gå-hem-efter-några-glas-vin-närhet.

Jag tror att det är min barndoms uppväxt ute på landet som gör att mina receptorer i hjärnan pumpar ut endorfin och oxytocin (eller vad det nu kan vara, vad vet jag, jag är väl ingen neurolog heller) på max här. Jag känner mig hemma, och jag känner mig lugn och glad.

Tack snälla och världens bästa arkitekt Josefine Kastberg för att vi får njuta av detta under två månader. Jag vete sjutton om jag vill flytta härifrån.

skriven 19 mars 2016 av kaosyoga i Ögonblicksbilder | Inga kommentarer än

Hello music lover! Nu är jag tillbaka på halländsk mark efter fyra dagar i fjällen  med jobb, solsken och päls. Låt oss ta en snabb recap, du och jag.

Skidor. Det hör liksom till. Snön var varm och mjuk men jag gnällde inte. En eftermiddag hann jag åka. En varm sådan. Det kändes nästan som alperna.

Jag skickade en massa mms till Krille, bland annat ett med en bild på mina hyrskidor, du vet den obligatoriska. Mest för att kolla hur det var med honom pga dåligt samvete över att lämna honom ensam med alla barnen i fyra dagar. Jag skrev nåt i stil med att ”även om du tycker att det går bra att ha barnen själv så få inga idéer om att bli en varannanveckaspappa nu. Snälla lämna mig inte.”

”Så länge du kör med samma skidor som Lindsey Vonn kommer jag aldrig att lämna dig” svarade han.

Så nu vet vi det.

Men nu till något mycket coolare än Lindsey: PÄLS!

Åh, jag har åkt hundspann förstår du. Det var det ljuvligaste, jag var helt euforisk efteråt, hög på livet som det väl heter. Solen gassade när vi åkte runt i det där vykortet som alla fjällmassiv tenderar att vara, dragna av åtta hundar. Vinden i håret, milsvid utsikt och glada hundar. Jo, det kändes ju lite fånigt att de skulle dra mig, jag erkänner. Jag skulle ju liksom ingenstans egentligen. Men de verkade trivas. Se så otroligt fina de var. Välanpassade till sin omgivning, och gosiga som få.

Som jag trivdes.

Note to self. Måste köpa hund snart.

Mitt uppe i ingenstans stannade vi. En liten bod serverade fika men tillhandahöll  varken mobiltäckning, toa eller kortautomater. Det var utedass som gällde och cash för en som vanligt överprisad våffla, men skitsamma. I de här omgivningarna smakade pulvernyponsoppan himmelskt.

Men nu är sagan all. Afterski, snö, solglasögon och blossande kinder får nu stå tillbaka för den så kallade VARDAGEN. Det första jag högg tag i när jag kom hem var att packa in hela vardagsrummet – böcker, soffa, bord ja du vet, allt – in i lekrummet. Så nu är vardagsrummet tomt och lekrummet obeboeligt och i natt sover vi sista natten i vårt hus på ett tag. När vi flyttar in igen är det ordentlig vår ute och då ska vi ha en sjuhelvetes fest för alla som hjälpt oss med flytt och annat.

Fram tills dess kommer det att vara ganska mycket jobb och mycket åkande mellan husen. Flyttande av saker, packande, bärande, kånkande, rensande. Ja, jag vet vad du tänker: Superkul. Och du har ju rätt, förutsatt att du är ironisk. Men nån gång kommer vi i mål och just nu känns det som om jag med hjälp av fjällsolen och hundpussar lyckats samla lite energi till att sprinta iväg ur startblocken.

En bra start är halva loppet, tänker jag.

Kram!

skriven 16 mars 2016 av kaosyoga i Goda saker,Människor | Inga kommentarer än

I morse fotade jag kvartetten när vi käkade frukost. Samtidigt som vi åt så byggdes det lego, lästes tidning och tjuvtogs sylt. De här ganska vanliga stunderna, de har sin helt egen magi. Alla de där stunderna som kom och gick, du vet. Det gäller att se dem innan de blir för suddiga i kanterna. Minnet har liksom ingen arkivbeständigt format på sitt innehåll, så det vill till att ta en extra kopia nu och då. Här är några:

I morgon bitti får de äta frukost utan östrogen, för jag drar till Sälen i fyra dagar med jobbet. Jag tror aldrig att jag har varit ifrån min familj så länge nånsin. Att åka iväg innebär därför att jag a: redan har dåligt samvete eftersom Krille får dra hela lasset helt själv så länge, b: redan saknar pojkarna trots att jag såg dem för en kvart sedan när de gick och lade sig och c: är förväntansfull inför att få åka hundsläde. På en och samma gång. Och så mår jag lite illa också, men det beror på att jag ätit för mycket godis när vi kollade mello, så det räknas inte.

Och förresten – d: höll på att bryta ihop tidigare idag när jag fick riva ut allt och vända upp och ner på hela huset för att hitta skidsockar, underställ och skidbrallor. Och brallorna hittade jag inte ens så jag får åka till Sälen utan, vilket är ungefär som att åka naken. Då håller vi tummarna för att jag hinner köpa ett par nya innan hundspannet drar iväg, folks. Hata packandet.

Jag avskyr det verkligen. Men bortsett från det så ska Sälen bli kul.

Håll ett öga på mina fina pojkar så länge, är du snäll. (Och ett på mitt instagramkonto också.)

skriven 12 mars 2016 av kaosyoga i Barnen,Livet som kom emellan | Inga kommentarer än

För sju år sedan, KL 23.59,  föddes Folke. Då var han en liten tung klump på 4,3 kg som snabbt visade sig vara en glad skit som log åt alla och så småningom fick lockigt hår och jag var så himla nöjd med namnet vi valt. Folke. Hur bra som helst.

Nu förtiden går pojken i skolan, är kompis med typ alla, svär som en borstbindare och blir emellanåt så tvärarg på sina bröder att klockorna stannar. Men däremellan är han fortfarande glad och han har ett stort tålamod med hårborstningen varje morgon. Han gillar rosa och lila och att rita och hans favoritmat är sushi. Jag är fortfarande väldigt nöjd med namnet, jag tänker ganska ofta på hur mycket jag älskar Folke.

Idag blev han uppvaktad med dansk sång, star wars-lego, tröja, pärlor och en keyboard. Han blev jätteglad och nämnde inte ett ord om de något juliga pappren som omgav presenterna. Han hade beställt mule marinière till middag, men fick dåligt samvete gentemot sin storebror som har en något mindre utvecklad gourmetådra och kompletterade beställningen med pannkakor. Musslor och pannkakor alltså, med gräddtårta till efterrätt och farmor och farfar som sällskap.

Han var helnöjd.

Bästa Folke.

skriven 10 mars 2016 av kaosyoga i Barnen | Inga kommentarer än

Nu börjar ombyggnationen märkas, trots att den inte berört vårt hus inuti alls. Än så länge håller snickarna sig fint och respektfullt på utsidan av huset, men de har liksom kapslat in det nu i byggplats och byggställningar och det är ganska mörkt här inne och lerigt och grusigt ute. Om några dagar ska vi flytta till ett annat hus och vi kommer inte tillbaka innan allt är klart. Eller ja, vi lär väl komma tillbaka 783 gånger och flytta, hämta, lämna och hämta ännu fler saker, men vi ska inte bo här förrän det är klart. Fattar du hur mycket man behöver ta med sig för att leva någon annanstans i typ två månader?

Och så är det full rulle på jobbet, hela våren är galet hektisk och i helgen ska jag iväg på konferens i fyra dagar. I morgon fyller Folke år och jag har hunnit köpa paket men glömt att köpa inslagspapper och presenterna ska slås in i kväll. Antar att han får hålla tillgodo med papper som det står God Jul på, tur att han inte kan läsa. Eller jo vänta, det är ju det han kan.

Det är smutsigt och rörigt här hemma och jag önskar verkligen att jag kunde vrida fram klockan ett par månader, jag vill inte göra den här ombyggnationen, jag vill ha den gjord. Stor skillnad. Jag hörde förresten Andres Lokko prata om det som en liten vägvisare i livet: Vill jag göra detta, eller vill jag ha det gjort? Jag gillade det.

Just nu är det lite intensivt kan vi säga. Jag känner mig lite som Bosse på bilden. Folke hade övertalat honom att visa upp ett trick för ett par dagar sedan (det var innan huset var inklätt i eh, material, på tiden då solljus fortfarande letade sig in genom fönstren) där han skulle ligga under en del stora och förvånansvärt tunga saker. Grejen var nog att han visa att han var stark och skicklig nog att balansera dem på sin kropp utan synbar ansträngning. Men det var inte så enkelt och kul som han trott, så han gapade ”ta bort det” efter ungefär fem sekunder – men jag hann ta en bild först.

Rätt mycket så känner jag mig just nu. Så om du ska fota mig levande och vara säker på att jag är stående med huvudet upp och fötterna ner, now is the time.

skriven 9 mars 2016 av kaosyoga i Livet som kom emellan | Inga kommentarer än

Ville har snöat in på bakning nu. Å, han vill helst baka hela tiden. I helgen åt vi både sockerkaka och en den där sjukt goda äppelpajen med hemgjord vaniljsås som jag nämnde tidigare. Allt detta är så klart strålande bra för hans kreativitet, matglädje och planeringsförmåga samt teambuildande för bröderna, men mindre bra för blodsockret, mjöl-på-golvet-koifficienten samt hälsan. Men skit samma, kan jag få ungen att lyckas med en citronmarängpaj så har ett av mina stora livsmål uppnåtts och jag kan därmed dö nöjd och lycklig.

Och mätt.

Folke, däremot, han är mest in it for the redskapsslickning.

skriven 7 mars 2016 av kaosyoga i Barnen | Inga kommentarer än