I går tittade jag på Jills veranda med Kristian Gidlund, och grät mer eller mindre oavbrutet. I dag lyssnade jag på hans sommarprat i bilen på väg hem från Jönköping och hulkgrät och utgjorde därmed olika grader av trafikfara under i stort sett hela de 47 minuter som det på gick. Och därefter i en halvtimme till.

Sedan satt jag i tystnad och kontemplerade mitt liv, den sista tysta halvtimman innan jag kom hem och överöstes av  hemmets välkomstkommitté med kakafonin och kaoset som det ständiga soundtracket. Jag kramade barnen extra hårt och försökte ta in hela deras varelser i mitt system, vill pränta in deras rörelsemönster, tonläge, blickar och mjuka hud. Vill inte låta något av det försvinna någonsin. Inget.

Det är skitjobbigt att höra en människa med ett väldigt vackert hjärta och så mycket visdom prata, vetandes att han inte finns längre. Att han bara fick finnas i 29 år. Att han aldrig fick lyckan av att möta den oändligt kloka blicken från sitt eget barn. Att han inte kommer att känna vårsolen mot sitt ansikte, känna gräs under bara fötter eller lukten av syrener mer, åtminstone inte här. Att han lämnade så många saknande människor. Det är inte rätt att det blev så. Det känns så gruvligt fel.

Men att lyssna på Kristian är också fantastiskt. Det är en hyllningssång till livet och en fin stark påminnelse om hur vi väljer att leva våra liv och vilka konsekvenser det får. Dessa våra korta, värdefulla och underbara liv.

Hans sommarprat ligger ute ett tag till. Ta dig tid att lyssna om du inte redan gjort det.

Jag vet faktiskt inte vad som skulle kunna vara viktigare.

skriven 27 februari 2014 av kaosyoga i Funderingar | Inga kommentarer än

skriven 26 februari 2014 av kaosyoga i My man | Inga kommentarer än

Kaosyoga har inte rutit på ett tag.

Undertecknad lejonhona har varit i Köpenhamn med 4/5 av flocken och därefter försökt att återanpassa sig in i ekorrhjulet, vilket som vanligt är en ganska tröttsam och smärtsam upplevelse efter att ha luktat frihet och hängt med flockmedlemmarna från morgon till kväll i några dagar. Dylika upplevelser får mig som alltid att ifrågasätta alla mina prioriteringar, meningen med livet, kvaliteten på barnens uppväxt och så funderar jag lite på om detta kommer att resultera i att de växer upp till trasiga och oroliga vuxna med någon form av kriminell försörjningsbana i cv’t. Ja, lite så blir det när man lämnar the Matrix ett tag.

Men det går ju över. Ge mig en eller ett par dagar på jobbet så springer jag snart – indoktrinerat duktigt – runt runt igen utan att komma någon vart. I full fart. Och utan att klaga.

Och Kaosyoga kommer hela tiden att fortsätta vara min lilla röst i cyberrymden. Mitt dokumentationsverktyg till det där racersnabba som kallas Livet. Min fristad, min ventil och min vaccination för att hålla min mentala hälsa spänstig. Eller ja. Någorlunda rörlig, i alla fall.

Och när jag behöver komma iväg en liten stund för att hämta kraft, så tittar jag på denna fina filmen. Och tänker att en vacker dag tar jag och packar ihop familjen – f’låt, flocken – och drar till Afrika och lämnar ekorrhjuls-Matrix för att istället ta plats i den riktiga verkligheten. Där vi hör hemma.

(Läs mer om Kevin Richardsson och hans arbetsdag i den här artikeln.)

skriven 25 februari 2014 av kaosyoga i My man | Inga kommentarer än

Ja ja, jag kunde uppdaterat bloggen lite oftare, men vad fan, säsong två av House of Cards har ju släppts. Du förstår, va? Det finns ju liksom inget val. Jag måste bulimia i mig avsnitten ifred, så där som man gör när man vet att ens beteende inte är riktigt sunt, men ändå inte kan låta bli att fortsätta. Och glad är jag att jag börjat redan i lördags, ty en jättespoiler  till första avsnittet stod att läsa i första meningen av DNs stora artikel om serien i söndags. Jäkla Stockholmsklåpare. (Men det var fina porträtt, det måsta sägas. Fotona var snygga, och texten helt ok den med. Minus spoilern, då.)

Så, ja.

Nu måste jag inmundiga dagens beskärda del av maktmissbruk, girighet och med en briljant  och samtidigt återhållsam casting. Njuta av Kevin Spaceys tveklösa hänsynslöshet och perfekta slipsknutar, och Robin Wright Penns orubbliga kyla och oklanderliga frisyr (apsnygg, btw). Jag ska återigen rulla mig i intriger, mänskliga tillkortakommanden och korrupta politiker i en värld där allt kan köpas för pengar eller prestige, å herregud så ljuvligt.

Men jag är inte allt för oansvarig. Jag är ju vuxen. Allt förtäring balanseras därför ständigt upp mot den förväntade effekten av sömnbristen den bidrar med. Annars skulle jag sett alla avsnitt på bara ett par dagar.

Så i kväll ska jag tex bara se ett avsnitt, annars kommer jag att bli allt för trött i morgon och det är det inte värt.

Eller två.

Max två.

Eller tre som mest. Tja, kanske tre. Men inte mer. Absolut inte mer.

skriven 17 februari 2014 av kaosyoga i Tv-kvällar | 1 kommentar

Konsten att göra latte-art. En egenskap som tydligen gått i arv.

skriven 15 februari 2014 av kaosyoga i Ögonblicksbilder | Inga kommentarer än

När Folke tvingat mig spela Linus Svennings slakt av Utan dina andetag i bilen till dagis  morse, så var jag tvungen att tvätta mina hörselgångar med Kents version för att bli människa igen efteråt. Och då gillar jag inte ens Kent.

Med tanke på det så blev jag löjligt glad när jag såg att Bosse jobbade som the King of Pop när jag kom hem.

Det finns hopp ändå. Ett skralt, poppigt hopp.

Inte det jag skulle valt själv, men vad sjutton. Jag är inte kräsen.

skriven 12 februari 2014 av kaosyoga i Ögonblicksbilder | Inga kommentarer än

Låt mig presentera min mans nya bebis. Ja, för det är mest hans.

Graviditeten var fylld av förväntan och lite oro, som brukligt är. Vilken sort skulle det bli? Vilken färg och vilka gadgets skulle nykomlingen ha? Sånt man brukar undra över, du vet. Nu är hen här, i alla fall. Som den naturligaste sak i hela världen. Resten av familjen kommer lite i andra hand nu, men det kan vi leva med. Vi vet ju att nya medlemmar kräver lite extra omsorg i början. Det gäller ju att lära känna dem och så.

Lägg bebisen ihop med lite vabbdagar (för de andra bebisarna) och plötsligt serveras jag nybakat surdegsbröd, solögon och semlor när jag kommer hem från jobbet.

En tacker.

skriven 11 februari 2014 av kaosyoga i My man | Inga kommentarer än

”Varför har jag ingen veckopeng? Vi pratade om pengar i klassen idag och alla hade veckopeng utom jag”, påstod Vilmer med absolut visshet häromdagen.

Hoppsan.

Alltså, jag skulle väl inte ta gift på att han talade sanning när han sa att ALLA klasskompisar fick regelbundet ekonomiskt understöd  av sina föräldrar i form av fickpengar utom han själv, just den frasen låter väl lite för välbekant för att sanningshalten inte ska ifrågasättas. Men ändå. Aj aj. Veckopeng har jag liksom inte haft en tanke på. Min son må känna sig mogen för detta men JAG känner mig inte tillräckligt gammal för att dela ut veckopeng. Jag tror inte på att betala för att man ska dela ansvaret hemma, så därför har jag liksom inte haft en tanke på det av den anledningen. Men det är klart att pojken ska få ha hand om sina egna fickpengar.

Ibland går det så tydligt upp för mig vilken jävla rookie jag är på förälder-till-en-försteklassare-leveln. Och att jag inte är tjugo längre. Men, vad sjutton, den tar vi snabbt och enkelt på uppstuds tänkte jag och skrev upp den på min mentala to do.

Och idag har vi köpt sparbössor till alla minderåriga, och veckopengssumman för sjuåringar fastställdes till  20 spänn, utbetalning på fredagar. Troligtvis är det för mycket, men om han sparar pengarna och investerar dem väl så har han ju till de där 20-30 sessionerna på en psykoanalyssoffa som kanske kan mildra skadeverkningarna från en förälder som inte hade en tanke på att han skulle ha veckopeng.

skriven 10 februari 2014 av kaosyoga i Barnen | Inga kommentarer än

Mina pojkars hår. Det blir min död. Eller nä, det gör det väl inte. Men den här frisyren är inte den enklaste utgångspunkten för en trivsam söndag i lugnt samförstånd, om vi säger så.

skriven 9 februari 2014 av kaosyoga i Ögonblicksbilder | Inga kommentarer än

När jag i går kväll heroiskt tog på mig uppdraget att godnatt-läsa för Bosse (getboken är utbytt, tack gode gud) trots att jag i stort sett inte hade någon röst alls och kämpade som en blå för att få fram ens svaga små viskningar för att förmedla historien om Ingrid och Ivar och Bosse avbröt mig varannan minut med att enträget be mig att HÖJA.

skriven 8 februari 2014 av kaosyoga i Ögonblicksbilder | Inga kommentarer än