Ack lördag du sköna! Igår hade vi väldigt trevliga gäster på afterworkhäng hos oss. Ett afterworkhäng som blev middagshäng som blev kvällshäng. Älskar det spontana och okonstlade i den sortens umgänge. fredagar regerar verkligen när det kommer till gött häng. Bo var så trött efter gästerna gått att han gick och lade sig helt själv, jag hittade honom sovandes i sängen under täcket och alla gosedjur. Det har nog aldrig hänt innan med nåt av våra barn. Jag och Krille skulle dock prompt kolla på tv, så vi satte på ett avsnitt av Halt and Catch Fire, men somnade båda två. Vilket nog heller aldrig hänt i vår familjs historia, faktiskt. Vi är liksom inte typen som somnar i soffan. Jag kan heller inte sova i buss, bil, tåg eller flyg om du undrar. Jag kan knappt sova överhuvudtaget nowadays. Men vi var rätt trötta igår. Trötta och nöjda.

Idag har vi haft lite mer besök, och jag har shoppat hudvård och kollat tapeter och bänkskivor, ritat och bokat klipptid till ett par barn. Jag har plockat lite kulörprover till barnens rum också. Jag hade först en tanke om att släppa dem helt fria när det gällde färgval eftersom det känns som en himla härlig och pedagogisk sak att göra, och vem vill inte vara en härlig och pedagogisk förälder liksom? Men när Folke sa ”Jag vet! Jag vill ha svarta väggar och rosa och limegrönt tak!” så kände jag att ungefär där gick gränsen för hur mycket härlighet och pedagogik som min uppenbarelse kan rymma. Så jag plockade fram vapnet Föräldraansvaret istället och hämtade ett urval färger som de får välja FRITT ur. Och om de frågar efter limegrönt och svart så kommer jag eventuellt att nähä de FANNS inte utan dessa var de enda färgerna som finns att få som väggfärg, och därmed kan jag fortsätta vara en härlig och pedagogisk mamma i deras ögon (om än lite falsk) men ändå få dem att välja vettiga färger.

Om inte Ville eller Folke läser detta, vill säga.

skriven 16 april 2016 av kaosyoga i Barnen | Inga kommentarer än

I går lovade jag i ett svagt ögonblick att det skulle bli grill och fotbollsmatch i kväll och till skillnad mot när jag ber mina barn plocka undan skorna efter sig när de kommer in, så glömde de inte detta. Själv frös jag som en hund efter att ha käkat hamburgare och druckit ett glas iskallt prosecco (finfin kombo), men what to do? Jag vill inte vara en föräldrames som sviker löften, så det var bara att embracea hela grejen och gå all in. Utan skor.

Ty lagindelningen var snabb, det var vuxna barfota mot barn. Krille och jag formerade snabbt laget Supersnipporna och repade in bästa målgesten ever, som inkluderade både ett stämningshöjande ”woooooooo SuperSnipporna!” samt crescendot med nån slags karateslag mot varann. Den känns klassisk redan, faktiskt. Tidvis så skrattade jag så att jag kissade ner mig när vi spelade. Jag, en bollrädd, envis och galning som skriker när jag springer (det hjälper, tro mig, folk blir rädda på riktigt) och Krille, enbent och orädd med en mun som babblade ett påhittat fotbollsreferat konstant. Vilmer som sparkar stenhårt förutom när han skrattade så han ramlade omkull, Folke som springer som en liten iller och Bosse som mest jublar hela tiden. Och så täckte han ett hårt skott med halsen.

Det var länge sedan jag hade så sjukt roligt. Kanske roade vi fler, vad vet jag. Det måste hörts över hela ön i alla fall.

Nu är alla pojkar mätta, fottvättade och trötta i sina sängar och jag kommer att ha träningsvärk i morgon. Både i magen och benen. Och så hann jag ta en bild på burgare i motljus också. Full pott, alltså.

skriven 12 april 2016 av kaosyoga i Barnen | Inga kommentarer än

Jag visste att det skulle vara körigt att ha barn. Att inte få äta i fred, att bli väckt tidigt, att plocka upp legobitar och hell hour kl 17, sånt hade jag läst om och hört om och så blev det, fast värre än jag trodde. Men det kändes nånstans helt okej ändå, det ÄR JU SÅ DET ÄR att ha barn och det jämnade ut sig av att det var sjukt mycket bättre än jag trodde på många – eh, en del – områden också.

Men en sak jag inte greppade: De här stormarna. Av och på inom tre sekunder. Från noll till hundra i kaosaltitud och tillbaks igen, just när en hunnit fatta vad som hänt. Så himla ansträngande att hänga med i på deras bergochdalbanetur mellan de här känslomässiga ytterlägena. Jösses.

Precis innan jag tog fotot så slogs Vilmer och Folke. De var skitarga på varandra och så vitt jag kunde bedöma så hade de bidragit till konflikten båda två. Ja, de var säkert trötta och hungriga och frustrerade pga nåt som hänt i skolan också, men det jag hörde och såg var okvädesord och våldsamheter. Och när en konflikt blossar upp så snabbt för sjunde gången inom en timma så är min stubintråd redan uppbränd. Pang! säger det och så ryar jag över hur TRÖTT jag är på allt bråk i det här huset och då skyller de på varandra och jag blir bara ännu mer irriterad.

Så går det fem sekunder och så ser det ut som på bilden. Hur lugnt som helst. Plötsligt går det faktiskt att höra Aretha Franklin ur högtalarna. Och vårsolen lyser in genom fönstren och de har hittat varsin tidning och sitter och läser så där koncentrerat och helhjärtat och allt bråk är glömt och det är liksom bara så himla mycket FRID och harmoni. Vad hände? Så där står jag och i den plötsliga tystnaden och skär min sallad och börjar tänka med annat än reptilhjärnan. Den här gapiga, icke-lyhörda och oansvariga attityden som gör mig så galen hos mina barn, det är ju JAG som förmedlar den, tänker jag. Jösses, om inte jag som vuxen och någorlunda teraperiserad (OBS! Nytt ord, meddela SAOL) människa ska kunna agera som jag vill att de ska agera, hur kan jag då med att begära det av dem?

Fan.

Jag måste ta mig samman. Jag måste andas och räkna till tjugo nästa gång. Jag ska inte gå in i konflikterna, jag ska inte bli arg utan ge dem verktyg att reda ut dem själva, eller med mig i bakgrunden. Jag ska låta båda komma till tals och hjälpa dem att med sin värdighet och empati i behåll komma fram till hur de kan göra nästa gång de hamnar i en sån situation, tänker jag. Jag måste bli lite jävla vuxen, helt enkelt.

Och precis då tittar jag upp från salladen och då hörs inte Aretha längre för då den ene sprungit över till den andre och lagt sig PÅ den människan och fisit en äcklig fis och då blir den andra så jävla arg att han måttar en spark som råkar(?) träffa rakt på ett väldigt ömt ställe och så skrattar han så där retsamt så att den andre som redan har ont blir ännu mer förbannad och hinner säga värre saker än de säger i amerikanska polisfilmer och dra brorsan i håret så jag tror att det ska lossna och VA FAN SKA NI BRÅKA NU IGEN tjoar jag! JAG BLIR GALEN!

Allt detta inom tre minuter.

Alltså jag blir knasig av detta.

skriven 11 april 2016 av kaosyoga i Barnen | Inga kommentarer än

Idag fyllde Bosses nya kompis Åhej fyra år. Bosse själv fyllde ju fem för några veckor sedan och det var då Åhej flyttade in hos oss, och nu var det alltså hans tur att fylla år. Bosse var noga med att poängtera att Åhej bara fyllde fyra – rena bebisåldern, ju – så nu var han minsann inte yngst längre. Det var Åhej, den lille björnungen. What do you know, jag kan personligen känna att det räcker fint med två födelsedagar att fira så här på vårkanten, men det är ju bara att ta skeden i vacker hand och allt det där så jag och Bo var och köpte present igår och när vi kom hem ikväll så blev det uppvaktning.

Åhej hade satt sig vid bordet och väntade spänt på Bosse och kompaniet.

Det sjöngs jag må han leva och delades ut present. Bosse hade själv valt omslagspappret i samråd med expediten inne i bokhandeln och det passade Åhej perfekt.

Snälla brorsor hjälpte till att öppna. Finmotoriska rörelser kan vara en utmaning för en björn.

Pennor, såpbubblor och en groda fanns i paketet. Åhej älskade grodan. Bosse tyckte att det skulle vara skönt för Åhej att ha någon kompis hos sig när han är på dagis. Och rätta mig om jag har fel, men ser han inte sjukt nöjd ut?

skriven 10 april 2016 av kaosyoga i Barnen,Ögonblicksbilder | Inga kommentarer än

Oj, vad denna helgen gick fort! Det är i och för sig sällan jag skriver tvärtom, men ändå. Denna var extrasnabb. Jag antar att det beror på att den råkade vara ganska exemplarisk, med en ledig fredag för min del som förlängde det hela lite till, solsken och ungar som har haft en alldeles strålande lek-slagsmålsratio. Jag tror att vi noterade en årsbästa på den fronten, faktiskt.

Vi har varit på byggarbetsplatsen aka vårt hus och röjt en del. Det är i och för dig inte särskilt kul, det kan jag ge dig. Allt där är skitigt, kallt och ett enda jävla kaos av möbler och kläder som finns kvar, beströdda med ett bastant lager byggdamm. Men nu börjar huset åtminstone ta någon typ av form, de flesta väggarna är där de ska vara nu, så vi kan liksom kliva in i de nya rummen och känna in dem, lite som Ernst. Och rummen känns bra, vilket kan konstateras med viss lättnad för det är inte det enklaste att avgöra från en planritning om en vägg ska stå en meter hit eller dit.

Jag har också klivit bland byggställningspelare, träbitar och gullfiberbitar och letat mig fram till mina pallkragar för att försöka att väcka dem till liv. Eller ja, inte själva kragarna, utan mer det som slumrar i jorden. Jag känner mig så sjukt vuxen när jag petar i jorden, jag vet inte vad det är, men det ligger i nivå med lämna en back med tomglas på ICA varje vecka. Sjukt moget. Typ övermoget.

Pensionärs-Lise håller ju på och förbereder våren lite inomhus som du vet, med de små fröbäddarna. Titta vad det växer!

Ville och Folke har också sått.

I övrigt så har helgen bjussat på action med Homeland-Peter Quinn (jag vet inte ens vad han heter på riktigt men herregud, vad det var trevligt att se honom igen), promenad, många timmars ritande, en ny frisyr samt en effektivt undvikande av högen med nytvättad tvätt från min sida. ”Nu lägger jag högen här på sängen,” tänkte jag, ”så MÅSTE jag ju ta den någon gång under dagen, annars kan vi ju inte lägga oss.” Hehe, check out the brain on Brett. Så nu ligger tvätthögen på golvet i sovrummet istället.

Jo förresten, och så har jag bevittnat min son klättra skithögt upp i ett träd för att få ner en fotboll också. Det var spännande.

”Mamma…” sa han lite oroligt när det gick upp för honom att han hade kommit väldigt högt upp i sin iver att nå bollen. Och att det därmed var ganska långt ner också. Så jag sade det som alla föräldrar med självaktning säger i en sån situation:

”Vänta där, jag ska bara hämta kameran!”

En pojke i ett träd med orolig blick och en kratta i sin hand för att peta ner en boll som visar sig ligga liiiite utanför kratt-radien. Det är väl ett vårtecken om nåt.

skriven 3 april 2016 av kaosyoga i Barnen,Ögonblicksbilder | Inga kommentarer än

Det är kväll, spagettin och köttfärssåsen är undanplockad. De andra pojkarna kollar musikvideos på tvn och jag och Folke sitter och lyssnar med ett öra och tittar upp då och då när någon ropar ”Åh!” för att kolla gesten, trumsolot eller frisyren. Men mest ritar vi. Folke ritar läskiga zombies och Svampbob Fyrkant och jag kör mina bokstäver som vanligt. Brasan är tänd och ja, det är lite rödvin i glaset, Krille har ju påsklov i morgon. I morgon ska vi förresten åka och köpa ett kök, kul! Det är ju liksom inte var dag en gör det, tror det är första gången för min del faktiskt. Men ändå, förutom köket, och förutom vinet också om du så vill: Så trivsamt att sitta och rita med sin son. Titta lite på varandras alster, humma, stryka över håret (mest jag på hans hår då), fråga om en kan få den svarta pennan om han är klar med den. Att rita. Så förbannat trivsamt.

På riktigt, det finns så många många stunder i mitt liv som inte är idylliska, det vet du, särskilt om du följt mig ett tag. Men denna stund råkar vara det och därför kommer jag undan med inlägg som detta utan att du avskyr mig. Tvärtom, du unnar mig det. Du är glad för min skull. För du gillar mig.

Och jag gillar dig.

skriven 30 mars 2016 av kaosyoga i Barnen,Ögonblicksbilder | Inga kommentarer än

När jag och Krille såg det berömda strecket bli ett plus på vårt första graviditetstestet tidigt våren 2006, så blev vi såklart omtumlade och glada, men också lite skraja. Det kändes så tydligt att nu var det där med egoistiskt och spralligt leverne liksom slut. Inte att det gjorde oss någonting, jag tror att vi innerst inne längtat efter det. Men övergången kändes ändå lite läskig, eftersom det var så definitivt. Det fanns ingen återvändo. Det var dags att gå in en ny, mer vuxen fas.

Trodde vi.

Men det är ju tvärtom. Vi är mycket barnsligare och fånigare nu än när vi bodde mitt i stan, jobbade över jämt och ständigt och käkade frukost på caféer. Nu älskar vi förorten, skyndar vi oss hem från jobbet och käkar frukost huller om buller på söndagarna. Och framför allt har vi roligare. I söndags spelade vi ett spel som Vilmer och Folke konstruerat medan Krille och jag tog en påtår på morgonkaffet. Det gick ut på att man skulle komma först i mål, såklart, och att man på vägen dit skulle dra olika uppdragskort och göra det som stod på dem. Om man vägrade så fick man ta ett straffkort istället, vilket sällan var bättre. Om någon hamnade på en bomb så betydde det att alla fick ta ett straffkort.

Det var hur kul som helst. I praktiken så medförde det bland annat att någon:

Sprang ut barfota i 30 sekunder. (Extra prekärt, då kortet han drog innan hade beordrat honom att spela resten av spelet tröjlös.)

Pussade en stor plastko.

Hoppade från tredje trappsteget.

Gnuggade rumpan mot en vägg.

Härmade en full orangutang.

Och gjorde en 360 i vardagsrummet.

Det skulle en vetat för tio år sedan när en satt och svettades på överläppen över vetskapen om att den spontana och tokiga delen av ens liv var över.

skriven 22 mars 2016 av kaosyoga i Barnen | Inga kommentarer än

I morse fotade jag kvartetten när vi käkade frukost. Samtidigt som vi åt så byggdes det lego, lästes tidning och tjuvtogs sylt. De här ganska vanliga stunderna, de har sin helt egen magi. Alla de där stunderna som kom och gick, du vet. Det gäller att se dem innan de blir för suddiga i kanterna. Minnet har liksom ingen arkivbeständigt format på sitt innehåll, så det vill till att ta en extra kopia nu och då. Här är några:

I morgon bitti får de äta frukost utan östrogen, för jag drar till Sälen i fyra dagar med jobbet. Jag tror aldrig att jag har varit ifrån min familj så länge nånsin. Att åka iväg innebär därför att jag a: redan har dåligt samvete eftersom Krille får dra hela lasset helt själv så länge, b: redan saknar pojkarna trots att jag såg dem för en kvart sedan när de gick och lade sig och c: är förväntansfull inför att få åka hundsläde. På en och samma gång. Och så mår jag lite illa också, men det beror på att jag ätit för mycket godis när vi kollade mello, så det räknas inte.

Och förresten – d: höll på att bryta ihop tidigare idag när jag fick riva ut allt och vända upp och ner på hela huset för att hitta skidsockar, underställ och skidbrallor. Och brallorna hittade jag inte ens så jag får åka till Sälen utan, vilket är ungefär som att åka naken. Då håller vi tummarna för att jag hinner köpa ett par nya innan hundspannet drar iväg, folks. Hata packandet.

Jag avskyr det verkligen. Men bortsett från det så ska Sälen bli kul.

Håll ett öga på mina fina pojkar så länge, är du snäll. (Och ett på mitt instagramkonto också.)

skriven 12 mars 2016 av kaosyoga i Barnen,Livet som kom emellan | Inga kommentarer än

För sju år sedan, KL 23.59,  föddes Folke. Då var han en liten tung klump på 4,3 kg som snabbt visade sig vara en glad skit som log åt alla och så småningom fick lockigt hår och jag var så himla nöjd med namnet vi valt. Folke. Hur bra som helst.

Nu förtiden går pojken i skolan, är kompis med typ alla, svär som en borstbindare och blir emellanåt så tvärarg på sina bröder att klockorna stannar. Men däremellan är han fortfarande glad och han har ett stort tålamod med hårborstningen varje morgon. Han gillar rosa och lila och att rita och hans favoritmat är sushi. Jag är fortfarande väldigt nöjd med namnet, jag tänker ganska ofta på hur mycket jag älskar Folke.

Idag blev han uppvaktad med dansk sång, star wars-lego, tröja, pärlor och en keyboard. Han blev jätteglad och nämnde inte ett ord om de något juliga pappren som omgav presenterna. Han hade beställt mule marinière till middag, men fick dåligt samvete gentemot sin storebror som har en något mindre utvecklad gourmetådra och kompletterade beställningen med pannkakor. Musslor och pannkakor alltså, med gräddtårta till efterrätt och farmor och farfar som sällskap.

Han var helnöjd.

Bästa Folke.

skriven 10 mars 2016 av kaosyoga i Barnen | Inga kommentarer än

Ville har snöat in på bakning nu. Å, han vill helst baka hela tiden. I helgen åt vi både sockerkaka och en den där sjukt goda äppelpajen med hemgjord vaniljsås som jag nämnde tidigare. Allt detta är så klart strålande bra för hans kreativitet, matglädje och planeringsförmåga samt teambuildande för bröderna, men mindre bra för blodsockret, mjöl-på-golvet-koifficienten samt hälsan. Men skit samma, kan jag få ungen att lyckas med en citronmarängpaj så har ett av mina stora livsmål uppnåtts och jag kan därmed dö nöjd och lycklig.

Och mätt.

Folke, däremot, han är mest in it for the redskapsslickning.

skriven 7 mars 2016 av kaosyoga i Barnen | Inga kommentarer än