Det har gått tre veckor sedan semestern slutade, och redan känns den så avlägsen. Märkligt. Jag minns knappt vad vi gjorde under de där fyra ljuva veckorna. Tur att jag har bloggen.

Hur som. I dag är det sista veckan på inskolningsperioden för Bosse, och från måndag är min och Krilles föräldraledighet slut. Nära på sex år – låt vara med några månaders uppehåll – av föräldrapeng, där en av oss varit hemma och fixat dammsugning, mellanmål, blöjbyten och legoplockande medan den andre varit ute i vuxenvärlden för en dag och fått dricka varmt kaffe och prata med människor som inte slänger mat runt sig vid lunchen. Nu är det slut med det smått schizofrena varannandagslivet.

Nu ser huset ut som vi lämnade det när vi kommer hem, på gott och ont (mest ont, tror jag). Nu ska vi klara av att ha tre påklädda, mätta, tandborstade och rätt utrustade barn klara i tid – plus oss själva. Och lämna på dagis och skola och hinna till jobbet innan klockan är för mycket. (Hur? Hur?)

Å andra sidan: Lite mer pengar i plånboken. Lite mer tid tillsammans hela familjen eftersom vi båda slutar tidigare. Lite spännande att följa pojkarnas utveckling när de känner sig trygga i sin miljö och växer genom nya vänner, nya utmaningar och egna upplevelser som de kan välja att dela med oss om de vill.

Så det blir nog bra. Allt blir bra, tänker jag lite ängsligt och sörjer lite och gläder mig lite.

Men först – fredagsmys och lördagsbröllop.

Lars Winnerbäck – Solen i ögonen

skriven 31 augusti 2012 av kaosyoga i Musik | Inga kommentarer än

Ja, nu när jag och min livmoder ändå håller på att promenera nedför minnenas allé i mobiltelefonens bildbank: Här är Vilmers första möte med sin nya lillebror. Bosse är ett och ett halvt dygn gammal, och ligger för första gången i Vilmers famn. Storebror är alldeles nyvaken och lite förvirrad. Var det det här knytet som vi kallat Todd efter den lille killen med flugsvampsmössa i Super Mario, som hade bott i mega-magen vars ankomst vi gjort en nedräkningskalender för att hålla reda på? Verkligen? Han höll honom stolt och omsorgsfullt och lite tafatt, som om han överrumplades av aningen om vilket enorm betydelse han skulle få på i lilla nya brors liv.

Och i ett slag blev Vilmer största storebrorsan, liksom så mycket äldre än han varit bara ett par dagar tidigare. Bitterljuvt för den nyförlösta mamma som nog grät en skvätt över det. Också.

Men sprillans nytt litet liv och brödrakärlek i all ära – du har väl inte missat det mest fantastiska med den här bilden, det som verkligen gör mig tårögd? Det kanske inte syns så tydligt för dig, men jag – jag ser.

Jag hade bröst.

Baske mig.

skriven 30 augusti 2012 av kaosyoga i Barnen | Inga kommentarer än

Tittade igenom mina mobilbilder häromdagen och hittade ett på Bosse där han bara är några veckor gammal. Har du sett, han är så liten att han kan ha sin snutte som täcke.

Å, mitt hjärta. Mitt hjärta.

skriven 29 augusti 2012 av kaosyoga i Barnen | 2 kommentarer

(foto: Krickelin.net)

Ja, vi har varit igenom det förut, men återigen: du som läsare behöver bara kolla igenom ett par inlägg här för att snabbt konstatera att Kaosyoga inte är något finlir, direkt. Hastiga foton, en del oskarpa från mobilen på osnutna barn med röriga rum i bakgrunden. Texter som är pratiga, långa, felstavade och fulla av svordomar. Det är så det är och det är mitt och det är charmigt och kul och störigt.

Men det hindrar ju inte en flicka från att drömma. Om att någon gång, i något universum, ha ett hem och ett liv och en blogg som Kristins. Då ska jag ha klänning ofta, och ett hus med lätta, luftiga ljusa pasteller, vackra stilleben utan att det blir konstlat, blommor, växthus och rena barn som sitter still länge nog för att fotas vackert.

Och jag ska ta mig tid att stanna upp och ta in allt det vackra som finns då. För det vet jag ju, det stora bor i det lilla, det gör ju det. Det är bara lite klurigt att hinna notera alla små storheter när man är sen till jobb och dagis och skola och Bosse precis bajsat ner sig. Eller när de små vackra storheterna liksom drunknar i skor som ligger som en stor jävla (se, där svor jag igen!) sko-ocean innanför dörren så att man får hoppa längdhopp det första man gör när man kommer hem från jobbet. Igen.

Så fram tills att jag får mina magiska foto-skills, min inre frid, mina klänningar, mitt luftiga vackra hem som inte ser ut som en stökig version av en sida i IKEA-katalogen, då besöker jag Kristins blogg. Den är så vacker, så poetisk och fridfull. Hon fotograferar så ljuvligt och skriver så fantastiskt, även när hon beskriver det svarta i livet gör hon det vackert och ödmjukt.

Krickelin är mitt spa, kan man säga. Mitt drop in-spa.

skriven 28 augusti 2012 av kaosyoga i Bloggsaker | Inga kommentarer än

Soffan är extra skön i kväll. Extra extra skön. Och jag är en mycket lyckligt lottad människa, som fick leka ungdom i går och därmed har en helg till brädden full av kärlek, skratt och rent ljuvligt röj bakom mig.

Rock ’n roll. Klart man har solglas på på kvällen.

Vi landade på Rockfesten, efter ett restaurangbesök med fina vänner där vi regelbundet spanat efter molngluggar som inte ville uppenbara sig, lagom till att Hardcore Superstar släppte loss sin feelgood-sleeze och trängseln framför scen värmde trots att det regnade som om vi stod i ett vattenfall. Jocke Berg både rockade och sjöng som en gud och Hardcores pelglädje och engagemang värmde oss entusiastiska och regnvåta dödliga. När spelningen var slut hade jag inte en kvadratcentimeter hud som var torr. Men jag var lycklig.

Världens bästa Jocke Berg.

Och så klev Ralf in på scen. Om Jocke Berg och kompani var party, glädje, ungdomlighet, så klev Gyllenhammar och hans band in på scen med tät, melodiös och tung metallmatta som fullkomligt körde över oss. Ralf stod helt stilla på scen och manglade sönder allt eventuellt motstånd och jag föll som en fura. Ren magi. Jävlar vad bra.

Sedan avrundade han framträdandet med att knäppa upp brallorna och torka sina genitalier med en handduk som han slängde ut till en suktande(?) publik som någon rengörande form av kreativt artisteri.

Fuktbekämpning.

Handduken landade inte på mig, men det vete sjutton om jag inte skulle uppskattat den ändå. Jag var fortfarande helt genomvåt när vi gick till hotellrummet. Krille, som var den enda av oss som varit förutseende md att ta med ombyte, drog på sig torra kläder, sedan gick vi på rockklubb till 03.

Skorna var så skitiga och blöta att jag fick lämna hotellet barfota morgonen efter.

I dag tjuter det i mina öron och jag är jätteöm vid solar plexus efter att ha tryckts mot kravallstaketet hela kvällen. Jag rör mig långsamt, är hes, har ont i huvudet och när en inre längtan efter att barnen ska somna för natten. Men det är ju så det ska vara. En konsert ska inte betraktas, den ska upplevas, och det är ett litet pris att betala för sommarens höjdpunkt. Så skönt att avrunda 2012 års sommar med en toppnotering.

Och med det sagt, och med datorn full av ljuvliga foton, lyfter jag blicken och välkomnar jag hösten, jag gör faktiskt det.

Och att barnen ska somna.

Ja, kanske mest att barnen ska somna.

skriven 26 augusti 2012 av kaosyoga i Musik | Inga kommentarer än

I går kväll bjöds det på lugn, tvåsamhet, havskatt, champange och Norah Jones. I kväll blir det åka av, vänner, kebabrulle, bärs och Harscore Superstar.

Så olika scenarion. Och så ljuvliga. Återkommer för att pussla ihop med minnesskärvorna i morgon.

(foton från Mustasch’ resp Hardcore Superstars’ hemsida)

skriven 25 augusti 2012 av kaosyoga i Musik | Inga kommentarer än

Jag gifte mig med Krille för tio år sedan i dag.

Jag minns att jag peppade mig inför den stora tilldragelsen med ”Balls to the walls” på repeat i bilen med syrran hela vägen till kyrkan (oklart varför, dra inga stora växlar på det – och framför allt: strunt i de freudianska analyserna. Tack). Jag minns också att råkade jag få en oljefläck på klänningen när jag klev ur bilen vid kyrkan och att nervositeten i kombination med undermålig uppfostran fick mig att bränna av en rad svordomar på självaste kyrkogården (förlåt). Jag minns att bröllopet – trots det – gick bra, och att festen var rolig, att bestmannen gjorde ett snubbelstunt när han skulle hålla tal, att musiken var hög och att tärnbuketten bets sönder.

Det var ungefär allt som mitt överbelastade sinne orkade arkivera från den kvällen. Plus en jätteskön känsla över att vara i ett team.

Och ändå. Det där är ju bara början. Vem som helst kan bli förälskad och lova älska någon i nöd och lust framför en person med licens att viga samman folk. Det är ju bara ord. Men det är inte ord som karaktäriserar människor i min värld. Det är handlingarna.

Men att ha en man som självmant går upp söndag morgon kl 05 med någon morgonpigg avkomma fast han är yr av trötthet och inte varit utsövd på si sådär fem år. Som alltid tar den sista hundpromenaden innan läggdags, när jag sitter kvar i den varma soffan i trötthetskoma. Som utan min vetskap fick barnen att sjunga en peppsång som skulle spelas upp på senaste förlossningen. Som har modet att säga det jag behöver höra, och inte bara det jag vill höra. Som inte ”hjälper till” eller ”avlastar” hemma utan går sida vid sida med mig igenom högar av kaos, sömnbrist, bajsblöjor, smutstvätt, oväntade räkningar och dagislappar som ska lämnas in i tid. Som med en blick förstår när jag behöver få vara i fred. Som sätter familjen först. Alltid. Som verkligen anstränger sig för att köpa rätt lösgodis till mig. Som ofta får mig att skratta så jag märker att jag måste växla upp knipövningarna. Som tycker att jag är det vackraste som finns, och som säger det också. Som uppmuntrar mig att skriva. Som aldrig klandrar mig när jag gjort av med för mycket pengar. Som är genuint intresserad av mig, mitt jobb, mitt mående, min syn på saker och ting. Som gör de här hektiska småbarnsåren inte bara uthärdliga, utan helt underbara och som därför är en alldeles lysande förebild för våra pojkar. Som köper en fin ring och har fixat jordgubbar, champagne och räkmacka till mig klockan halv sju på bröllopsdagens morgon.

Det. Det är fan i mig KÄRLEK.

Min fina, fina Krille. Tack för att du gör mig till en bättre människa.

Jag älskar dig så.

Nazareth – Sunshine

skriven 24 augusti 2012 av kaosyoga i Musik | Inga kommentarer än

Frågan är bara – hur?

skriven 23 augusti 2012 av kaosyoga i Barnen | Inga kommentarer än

När Ville kom hem i dag samlade han ihop 319 poäng i ordspelet Rumble, eller Ruzzle som det tydligen heter nuförtiden. Det får väl ändå anses vara rätt bra för en femåring som bara gått en enda dag i skolan, tycker jag.

skriven 22 augusti 2012 av kaosyoga i Barnen | Inga kommentarer än

Ja, jag har ju redan orerat om det faktum att min förstfödde ska börja skolan snart och vilken stor omställning det är för hans arma moder (jag har inte nämnt så mycket om den förändring det rimligtvis borde innebära för honom som du märker, men kan klarar troligtvis detta mycket bättre än jag) och jag borde inte trötta ut dig med mer i samma anda. Facebook svämmar ju över av bilder på små pojkar och flickor med stora ryggsäckar, darriga ben och glugg mellan tänderna på väg till sin första skoldag, så de är redan överallt, de där små skolbarnen.

Men nu är det så att det är i morgon som Vilmer ska börja sitt första av, åtminstone/förhoppningsvis/troligtvis, 13 skolår. I eftermiddags var vi inne och köpte kläder som han skulle ha på sig första skoldagen. Han fick välja själv och jag bet mig i tungan och satte mig på händerna och djupandades och sade ingenting när han tittade lite intresserat på en Spiderman-tröja (däremot kan det hända att jag snabbt visade honom en annan som råkade vara lite finare, med lite mer entusiasm i rösten, det kan hända). Med ett inköpt kläd-kit i kassen sprang vi sedan till bokhadeln och införskaffade pennor, sudd och annat som både jag och bokhandelskedjan ansåg att man bara måste ha när man börjar förskoleklass, låt vara att det redan finns pennor i skolan och bla bla bla, det skiter jag i, ett liv utan fina pennor är inget liv. Sedan åkte vi hem och märkte pennorna som troligtvis kommer att förbli oanvända, alternativt bortslarvade, lade ner dem i pennfacket som man visst måste ha och lade fram de nya kläderna och packade hans skolväska.

Och nu är sitter jag här i soffan med en klump i halsen.

Ja ja ja, jag vet. Det kommer att bli toppen, han kommer att trivas, utvecklas, hitta nya kompisar och lära sig massor. Jag vet.

Men lite jobbigt är det faktiskt.

För mig alltså.

skriven 21 augusti 2012 av kaosyoga i Barnen | Inga kommentarer än