Ja ja ja, sist på bollen upphöjt i hundra och allt det där. Detta broderiet troligtvis sitter i hundratals hem redan, efter att det cirkulerat i många medier för ett antal månader (eller är det år?) sedan. Men det skiter jag i. Eftersom jag redan bekänt min aversion mot snusfönuftiga klyschiga visdomsord, så passar det mig så ypperligt att tjoffa upp ett sådant här konstverk på väggen. Om än sist av alla.

För protokollet: Jag älskar innebörden av carpe diem-orden, det är mer hur, var och med vilken tanke som det levereras som kan störa mig. Medveten närvaro är ju vad livet går ut på, och jag tror absolut att vi behöver påminnas om det, eftersom vi som lever en ”civiliserad” livsstil som ligger så långt från det levnadssätt som våra gener fortfarande är designade för. Evolutionen jobbar långsamt och när den äntligen är ifatt och ändrar våra genetiska förutsättningar så de passar in i den omvärlden vi befinner oss i, så har ju omvärlden ändrats tusen gånger om. Många av oss mår dåligt fast vi har det bra, och därför tror jag på att hjälpa upp vår omoderna genuppsättning genom att jobba med närvaro, yoga, affirmationer, tillit och att välja glädjen i livet eftersom det gör det hela mycket roligare. Det var länge min mission i livet att hjälpa människor med det. Nu för tiden hjälper jag mest mig själv.

Men humor är också viktigt. Att ha distans till sitt trassliga liv. Att kunna skratta åt allt emellanåt. Och att få lov att bli riktigt heligt förbannad. Därför tänker jag idka idogt handarbete i (fotogen)lampans sken för att kunna pryda mitt hem med det enda broderi jag faktiskt skulle kunna tänka mig att ha hängande på väggen. Den har jag beställt från Rummet, fler fina exempel finns på fuldesign.se.

Däremot kan jag lätt se den pedagogiska utmaningen i att förklara för den läskunniga andelen av kidsen att det är ok att deras mamma skapar något som ska hängas upp till allmän beskådan men som inte bör uttalas.

Åtminstone inte så någon annan hör.

skriven 30 september 2012 av kaosyoga i Shopping | Inga kommentarer än

Jag var så himla sugen på skagenröra i dag, så efter att kidsen utfodrats med pasta, grönsaker och kyckling, så lagade Krille och jag en obscent stor omgång röra och åt på smörstekt surdegsbröd med rosé till. Ren frossa av en rätt som man annars bara äter lite grann av.

Det är fint att vara vuxen ibland.

skriven 29 september 2012 av kaosyoga i Goda saker | Inga kommentarer än

Fredagslåten planeras inte i förväg. Den dyker upp antingen i bilen på väg hem från jobbet,  på jobbet innan jag sticker, eller så fort jag kommit hem. Den låten som jag vill lyssna på, den spelar jag och den blir veckans fredagslåt på bloggen. Svårare än så är det inte.

Du känner kanske mig hyfsat, tänker du. Och det gör du troligtvis, för jag är inte så komplicerad. Hell, vissa skulle till och med kalla mig  förutsägbar. Jag gillar bredbent, testosteronstinn hårdrock, det vet du säkert. Alternativt vissa kvinnliga sing and song writers. Å Robbie Williams. I stora drag.

Men vet du vad jag lyssnade på på vägen hem från jobbet idag?

Jo, kvinnliga wailande divor, som formtoppade för ett eller ett par årtionden sedan, i smäktande pop-power-ballader om hjärta och smärta. Och så sjöng jag med. Falskt. Och högt. Jättehögt, faktiskt.

Så därför. Veckans fredagslåt (och hata mig inte nu, döm mig inte, snälla, bara älska mig för mina fel och brister som ju gör mig till MÄNNISKA, glöm inte det) är inte en, utan flera.

Mariah Carey – Without You

Robert Wells – All By Myself (alltså nog för att Robban har fint, blankt hår och så, men han är ingen wailande kvinna – vad jag vet i alla fall – och det är inte han som sjunger här, så klart)

Céline Dion – The Power Of Love – Radio Edit

Whitney Houston – Greatest Love Of All – Remastered: 2000

Så, nu pratar vi inte mer om det här. Nu glömmer du att du någonsin läst detta.

Bygones, bygones.

skriven 28 september 2012 av kaosyoga i Musik | Inga kommentarer än

Jag ska bli en bättre människa, tänker jag då och då. Eller, ja – typ jämt. Sällan är min utvecklingspotential som vuxen och ansvarstagande förälder med god framförhållning och ordning på torpet så beklämmande tydlig som vid årstidsskiftningar. Att vara den vars barn springer omkring i dagisets lånekläder på uteleken när det plötsigt (för det sker plötsligt, jag säger dig – plötsligt!) blivit kallt ute, eftersom man inte lyckats fatta att vintern är i antågande och därmed fixat fram anständiga paltor är inge kul. Inte heller de valmöjligheter som vid den tiden finns kvar i butikerna i form av ytterkläder i fel storlek, alternativt med historiens fulaste mönster. Näpp, no more. Nu ska det bli ändring, sörru. Nu ska Hellströmskan göra en fullkomligt oväntad, men likaledes bländande, uppryckning.

Men innan jag ger mig ut och handlar och märker upp (för jag ska jag märka allt också, jo det ska jag) de nya, snygga och funktionella plaggen som tål orkanvindar, hällregn, lerkrig, hagel och sjutusen tvättar och som ändå andas och reflekterar och är varma utan att vara bylsiga och så, så måste jag ha koll på vad som behövs och vad som faktiskt finns hemma redan. Och vad ska de ha på dagis eller skola och vad ska de ha liggande hemma? Oj. Det började bli lite rörigt. Jag satte mig och skrev ner behoven och jag säger dig, jag skulle för sjutton ha behövt ett excelark. Pappret blev fullt, och är ändå inte fleecetröjor, gummistövlar, fodrade gummistövlar, vinterkängor, mössor och sju dussin vantar med i den dränerande uppställningen. Och don’t even get me started on långkalsonger, halsdukar och raggsockar.

Gah.

Men nu ska inte jag gå här och vara negativ. Butikerna ska ju tjäna pengar de med, herre gud, ingen är väl gladare än jag om det går bra för handeln i landet och jag vill inte vara sämre än att jag tar mitt ansvar för att butikernas dagskassor ökar. Det är ju jättekul för dem.

Verkligen.

skriven 27 september 2012 av kaosyoga i Funderingar | Inga kommentarer än

Mitt fina fina hjärta. Jag kommer aldrig, aldrig att bli arg på honom. Nä. Det finns ingenting han skulle kunna göra som skulle få mig arg, det ser du väl? Det går inte att bli arg på en sån här goding.

Aldrig.

skriven 26 september 2012 av kaosyoga i Barnen | Inga kommentarer än

Att komma hem en mörk tisdagskväll efter en lång dag på jobbet och finna den här förtjusande kvintetten kring ens köksbord i full färd med att diskutera fisar, skratta, sjunga bä bä vita lamm och äta efterrättsglass – allt på en och samma gång, naturligtvis.

Rikedom, kallas det.

skriven 25 september 2012 av kaosyoga i Barnen | Inga kommentarer än

I dag är jag hemma med barnen, de har studiedag på skola och förskola. Det verkade perfekt för dem att förlänga helgen med en extra dag, de behöver en lugn och skön dag hemma. Själv är jag redan helt slut.

Dagen började som dagar börjar. Jag fixade fram kläder, borstade hår och munnar, diskade grötgryta, torkade upp mjölk, dammsög upp glassplitter över hela vardagsrumsgolvet, medlade kring äganderätten av en goseelefant, dammsög (en gång till, jag vet) upp en söndertrampad skorpa och så.

Därefter var det äntligen min tur att käka den frukostmacka som nästan börjat svettas och dricka kaffet som jag optimistiskt hällt upp för länge sedan och som ljummat till sig ordentligt, och kanske kolla igenom tidningen lite snabbt. Lyssna lite på Tilde i nyhetsmorgon. En liten stund bara, efter att ha servat avkommor i hög hastighet sedan jag slog upp mina brungröna. Ja, tack så mycket.

Men nej, det funkade ju inte så.

För se, när jag äntligen satte mig i fåtöljen med kaffekopp och macka var det som att trycka på en knapp. En maximalt-komprimerat-stresspåslagsknapp. Har du sett försvarets reklam, där man ser en man eller kvinna lösa en viktig uppgift under extrem press i form av yttre störningsmoment med stor tidspress? Där var jag. Mitt mål var att få i mig energi, koffein och näring nog att orka hantera min omvärld på ett hyfsat vuxet sätt. Och stressorerna som försvårade detta var 1, 3 och 5 år gamla och vistades i mitt ansikte, med högljudda tillrop. Samtidigt.

Ignorera det om du kan.

Innan jag visste ordet av så var jag indragen i en charadlek där Vilmer låg som en pinne och ålade sig på golvet och han gav sig inte förrän jag gissat typ fem gånger på allt från bräda till krokodil. Det visade sig att han var en pingvin som simmade i vattnet. Nästa gång  gjorde han likadant igen, men då visste jag ju vad det handlade om, så jag gissade ”pingvin!” direkt för att kunna fortsätta bläddra igenom tidningen med allt högre hastighet – men då tittade han på mig som om jag var en amöba och konstaterade med en avundsvärd självklarhet i rösten att han var en vandrande pinne. In emellan detta tävlingsnederlag fick jag svara på Folkes frågor om gårdagens Flume Ride-tur i traumabearbetningssyfte samt hela tiden rädda min kaffekopp från bord till hand, till andra bordet, till handen högt upp i luften medan Bo envist och glatt följde efter den och klättrade på mig med en beundransvärd envishet och precision. Lite som en målstyrd missil. Kort därefter – eller var det under tiden, jag vet inte – uppstod det ett kuddkrig som urartade till handgemäng innan jag hann avstyra det och snabbt ledde till kast med galge som landade på en kind med efterföljande, någorlunda rättvis, utdelning av tröst, diplomatiska bearbetningar och tillrättavisningar, allt medan jag höll fortfarande höll kaffekoppen uppe i luften för att Bosse inte skulle välta den i fåtöljen.

Det var som att befinna sig mitt i en skruvad parodi. Eller nej, en fars. Ja, en fars var det.

Och du som känner mig höjer ju inte på ett endaste ögonbryn när du läser detta, tvärtom sitter du säkert och kväver en gäspning just nu. Och det gör väl jag också för all del, men just då var jag både förvånad och irriterad och överraskad. Och det är ju lite konstigt. Tänk att jag varje gång lyckas glömma hur det brukar vara och glatt slänger upp mina förhoppningar till den plats där människor utan små huliganbarn hemma förvarar dem. Och varje gång visar det sig att verkligheten ju inte alls blir som jag trott och och då blir jag, åtminstone för en kort stund, förvånad.

Då undrar jag om det gör mig A: naiv, B: optimistisk, eller C: korkad?

Eller, förresten. Svara inte.

skriven 24 september 2012 av kaosyoga i Livet som kom emellan | Inga kommentarer än

Aldrig ett bra tecken.

skriven 23 september 2012 av kaosyoga i Livet som kom emellan | Inga kommentarer än

Jag gillar ord. Jag älskar att läsa och skriva, jag går igång på bra ord, på formuleringar, på perfekta kommateringar, på genomtänkta bisatser, på kreativa texter och välanvända synonymer. Jag prenumererar på tidningen Skriva och lyssnar på Språket på P1. Ja ja, det finns säkert någon mindre smickrande beteckning för det, men what can I say, sån är jag. Jag har inte det största gehöret från min familj på det här området, det har jag inte. Barnen har ju sin ålder som en giltig ursäkt, och min man har, tja, andra intressen.

Men mitt i frukostfrallan sade Vilmer idag:

”Vet du vad? Stol är ett substantiv. Det är saker. Och så finns det adjektiv, det är sånt som beskriver hur saker är. Om bordet här är ett substantiv, så kan man säga att det är ellipsformat och vitt. Det är adjektiv.”

Oh my. Jag har inte varit så stolt sedan jag kom trea i distriktsmästerskapen i längd när jag gick i mellanstadiet.

Det finns hopp.

skriven 22 september 2012 av kaosyoga i Barnen | Inga kommentarer än

Jag har precis kommit hem och väntar in Krille och barnen som kommer när som helst och fyller den här bostaden med liv och gör den till ett hem. Ett högljutt och stökigt sådant, men ändå. Vi kommer att plocka fram lite chips och ostbågar och jag kommer att be dem äta dem vid köksbordet och inte inne i soffan eftersom det smular så och det råkar vara nystädat hemma. Och de kommer att säga ”okej, mamma” och sätta sig i soffan med chipsen i alla fall. Bosse kommer att smula sönder chipsen i sin lilla hand, eller hälla ut de som är i hans skål och så kommer Håkan att äta upp dem och då blir Vilmer upprörd ”Håkan äter upp Bosses chips, mamma!!!”. Bosse själv kommer inte att protestera, han har redan hittat något annat att sysselsätta sig med (läs: ta sönder/riva ner/plocka isär), men jag kommer att försöka stävja allt ihop och känner irritationen börja breda ut sig i magtrakten. Nu när det för en gångs skull är nystädat… Och så kommer Krille att dra igång och koka kräftor inför morgondagens skiva och det kommer att lukta kräftor i hela köket och kanske skvätta kräftspad lite varstans, kommer jag att tänka.

Men hej, det här funkar ju inte. Nystädat nämns ändå alltid i meningar i imperfekt här hemma, så varför ska jag sträva efter att upprätthålla en ordning dömd att misslyckas nu? Och till vilket pris gör jag det? Så ganska snart kommer stunden då Hellströmskan gillar läget, omfamnar stöket och det ofullkomliga men roliga i livet och skruvar upp musiken och dansar loss lite istället. Bland chipssmulor och kräftlukt.

Det är ju ändå fredag.

Mötley Crüe – Looks That Kill

Ungefär så tror jag det blir.

Trevlig helg!

skriven 21 september 2012 av kaosyoga i Musik | 1 kommentar