I dag är jag hemma med barnen, de har studiedag på skola och förskola. Det verkade perfekt för dem att förlänga helgen med en extra dag, de behöver en lugn och skön dag hemma. Själv är jag redan helt slut.
Dagen började som dagar börjar. Jag fixade fram kläder, borstade hår och munnar, diskade grötgryta, torkade upp mjölk, dammsög upp glassplitter över hela vardagsrumsgolvet, medlade kring äganderätten av en goseelefant, dammsög (en gång till, jag vet) upp en söndertrampad skorpa och så.
Därefter var det äntligen min tur att käka den frukostmacka som nästan börjat svettas och dricka kaffet som jag optimistiskt hällt upp för länge sedan och som ljummat till sig ordentligt, och kanske kolla igenom tidningen lite snabbt. Lyssna lite på Tilde i nyhetsmorgon. En liten stund bara, efter att ha servat avkommor i hög hastighet sedan jag slog upp mina brungröna. Ja, tack så mycket.
Men nej, det funkade ju inte så.
För se, när jag äntligen satte mig i fåtöljen med kaffekopp och macka var det som att trycka på en knapp. En maximalt-komprimerat-stresspåslagsknapp. Har du sett försvarets reklam, där man ser en man eller kvinna lösa en viktig uppgift under extrem press i form av yttre störningsmoment med stor tidspress? Där var jag. Mitt mål var att få i mig energi, koffein och näring nog att orka hantera min omvärld på ett hyfsat vuxet sätt. Och stressorerna som försvårade detta var 1, 3 och 5 år gamla och vistades i mitt ansikte, med högljudda tillrop. Samtidigt.
Ignorera det om du kan.
Innan jag visste ordet av så var jag indragen i en charadlek där Vilmer låg som en pinne och ålade sig på golvet och han gav sig inte förrän jag gissat typ fem gånger på allt från bräda till krokodil. Det visade sig att han var en pingvin som simmade i vattnet. Nästa gång gjorde han likadant igen, men då visste jag ju vad det handlade om, så jag gissade ”pingvin!” direkt för att kunna fortsätta bläddra igenom tidningen med allt högre hastighet – men då tittade han på mig som om jag var en amöba och konstaterade med en avundsvärd självklarhet i rösten att han var en vandrande pinne. In emellan detta tävlingsnederlag fick jag svara på Folkes frågor om gårdagens Flume Ride-tur i traumabearbetningssyfte samt hela tiden rädda min kaffekopp från bord till hand, till andra bordet, till handen högt upp i luften medan Bo envist och glatt följde efter den och klättrade på mig med en beundransvärd envishet och precision. Lite som en målstyrd missil. Kort därefter – eller var det under tiden, jag vet inte – uppstod det ett kuddkrig som urartade till handgemäng innan jag hann avstyra det och snabbt ledde till kast med galge som landade på en kind med efterföljande, någorlunda rättvis, utdelning av tröst, diplomatiska bearbetningar och tillrättavisningar, allt medan jag höll fortfarande höll kaffekoppen uppe i luften för att Bosse inte skulle välta den i fåtöljen.
Det var som att befinna sig mitt i en skruvad parodi. Eller nej, en fars. Ja, en fars var det.
Och du som känner mig höjer ju inte på ett endaste ögonbryn när du läser detta, tvärtom sitter du säkert och kväver en gäspning just nu. Och det gör väl jag också för all del, men just då var jag både förvånad och irriterad och överraskad. Och det är ju lite konstigt. Tänk att jag varje gång lyckas glömma hur det brukar vara och glatt slänger upp mina förhoppningar till den plats där människor utan små huliganbarn hemma förvarar dem. Och varje gång visar det sig att verkligheten ju inte alls blir som jag trott och och då blir jag, åtminstone för en kort stund, förvånad.
Då undrar jag om det gör mig A: naiv, B: optimistisk, eller C: korkad?
Eller, förresten. Svara inte.
skriven 24 september 2012 av kaosyoga i Livet som kom emellan |