Haha! Jag är tillbaka, efter 11 dagar av kaosyogatystnad och introvert kontemplation. Eller nä, det stämmer väl inte. Men jag är tillbaks. Så vad har hänt sedan sist, då?
Tja.
Här har Folke har fått skrubbsår på benet. Öh, skrubbsår får alla femåringar, tänker du. Det är väl inget att skriva hem om? Jag säger, A: ja det stämmer, och B: jo, när det gäller Folke är det det. I flera dagar var han (åtminstone när vi såg det, eller när han blev påmind om det) totalt oförmögen att röra sig normalt. Det var ben i högläge i soffan, mat som skulle serveras och ätas liggande (!), samt ett väääldigt styltigt (här höll jag på att säga ”rolig”, men tyst min mun så får du socker) sätt att gå på – om han överhuvudtaget förmådde att gå. Och han skrek och gapade som om vi höll på att förbereda amputation varje gång jag så mycket som tittade på plåstret, innan jag ens hann föreslå att vi skulle byta det. Han vaktade sitt skrubbsår med samma frenesi som vore det Rackham den Rödes skatt som skulle försvaras mot plundrare. Läänge. Alltså jag vet att detta var stort för Folke och att det inte är rätt av mig att raljera över det här, men nu har det gått ett tag och jag tror att det är safe. Du får inte se bilder, eller filmer. De är förbehållna mig. Och kanske gästerna på Folkes bröllop.
Även Mad Men säsong 7 har hänt sedan sist. Eller ja, de första sju avsnitten kom ju för ett litet tag sen, men nu har vi sett dem. Och de var ju bra! Så bra att jag fick ett utbrott av att upptäcka att de sista sju avsnitten först släpps om ett år. Argh!
Marcus Birro har också hänt, kan man säga. Det är ju ingen hemlighet att jag står ganska långt ifrån Birro i många frågor, och jag har inte dragit mig för att påpeka detta i sociala medier heller. Jag tycker att han sprider reaktionära, kvinnofientliga kvasifilosofiska åsikter och det där KD-tramset står mig upp i halsen. Så när Triumf släppte en värvetintervju med honom hade jag knappt tänkt lyssna. Men ja, jag erkänner. Intervjun var skitbra. Spänstig och lyhörd och personlig och lite filosofisk. Och även om jag fortfarande inte sympatiserar med hans åsikter, så har intervjun fått mig att sympatisera mer med Birro som person. Människan bakom alla krönikor och fotbollskommentarer. Mina cirklar är rubbade, och jag gillar ju det. Jag gillar när nyanser framträder och allt inte är lika enkelt och svartvitt. Det är mycket krångligare då, att tvingas se människan bakom. Men det är också mycket häftigare. Lyssna på den!
Så det var tre random saker som hänt sedan sist. Fler kommer så klart framöver. Men du: Du följer väl med mig på Insta när jag inte skriver här? Insta är Kaosyogas plan b-/lightblogg, kan man säga. Sök på Kaosyoga.
Och på tal om bilder: För att lätta upp texten slänger jag in lite bilder också, från Mölle där vi ju var för skitlänge sedan. Men det finns ju inget i detta inlägget som är särskilt aktuellt, så jag kör ogenerat samma tema på bilderna.
Mitt ute i ingenstans. En kyrka. En dansk kyrka, dessutom. Så fin.
Jag har närt en orch vid min barm, men är uppenbarligen glad ändå.
En närbild på en del av en 6 ton tung glaslins som såg till att fyren i Kullaberg kunde lysa upp mörkret för sjömännen. Coolt, ändå.
Folke Trasselhår. Han var stundtals väldigt påfrestande att semestra med, men det har jag redan glömt bort. När jag ser bilden nu tänker jag mer: Älskade unge, mitt finaste hjärta, goaste pojken i hela världen osv.
skriven 24 juni 2014 av kaosyoga i Ett dåligt inlägg är bättre än inget alls,Funderingar |