Holá!

Eftersom jag var en försumlig bloggerska i några dagar, så tänkte jag dra på desto mer idag. Idag har jag varit ledig och jag har därmed hunnit dokumentera min dag mycket mer ambitiöst sätt än när jag har röven på en kontorsstol alla dagens ljusa timmar. Dagar som denna är bättre bloggmaterial, så here we go.

Klockan 7.30 ringde telefonen. Det var byggfirman som vi anlitat som berättade att istället för att dra iång v 8 så skulle de visst kunna dra igång typ… idag? Om säg 30 minuter? Så efter att Krille åkt till jobbet och Vilmer och Folke till skolan så fick jag sällskap vid frukostbordet att ett par utomordentligt trevliga snickare. Vi har en lång väg framför oss, och jag har en känsla av att jag är glad över att inte fatta vad det är vi ger oss in på, men det känns ändå bra att vi guidas framåt på den knaggliga vägen av trevliga, svärande snickare med en massa humor.

De hade också med sig en egen radio. Och så plockade de bort våra grindar för att komma åt bättre. Jag var tvungen att fotografera det. Det första steget på denna helvetesresa stora ombyggnad.

Jag och Bo överlät snickargrejer till snickarna och flydde själva fältet efter ett tag. Vi drog till stan. När vi gick på torget så hade Bo så sjukt många saker att berätta. Jag fattade inte hälften men hummade med lite lagom tankspritt och Bo är artig nog att inte visa att han fattar att jag inte fattar, så vi funkar bra ihop.

Sen gick vi till en affär som jag valde ut på måfå.

Eller nä, det gjore jag väl kanske inte. Det var väl kanske målet med hela dagen, att köpa ytterligare några nya pennor och trivsamt papper om jag ska vara ärlig.

För att vänta ut tiden tills Folke slutade skolan så gick vi och fikade. Klockan var nog inte ens 11, men Bosse räddes inte en semla. Med juice till. Juice och semla alltså. Klockan 11. Redig pöjk.

När vi sedan hämtade Folke så blev de båda bröderna lika glada som om de inte setts på ett helt värdlskrig och gick och höll varann i handen.

Innan vi fick med Folke hem så skulle vi kolla på en stenhög som han och Ville och några andra jobbat hårt för att samla ihop. Det var visst lag på det (inte att de skulle samla sten, utan att jag skulle titta på högen), så det var bäst att lyda. Jag tittade. Se så fin den var.

Sen satte vi oss i bilen och åkte hem.

Folke var glad, kanske pga stenhögen. Eller pga Bosse läckte till honom att vi hade köpt kanelknäcke som väntade hemma.

Jag satte mig och ritade glömde allt värdsligt som till exempel Bosses lunch på spisen, men det gick att skrapa bort de brända så det löste sig. Krille kom hem tidigt och jag hoppade in i duschen, sedan stack han och jag in till stan för drinkar, mat och bio. Vi kollade på Ryan Reynolds.

Alltså. Ska du bara se en actionfilm i år så är det denna. Och ska du inte se någon actionfilm alls i år så har du fel. Det ska du. Du ska se Deadpool. Den är så sarkastisk, ironisk och full av roliga metareferenser att även om du bara fattar hälften (som jag) så blir du ’ändå mer underhållen än du nånsin blivit det senaste seklet. Superhjälten himself blir påsatt med en strapon. Bara en så sak.

Seså, off you go till bion nu. Vi hörs i morgon.

Kram!

skriven 12 februari 2016 av kaosyoga i Barnen,Film | Inga kommentarer än

Jag är ett multitasking geni! När jag nattade Bosse på pratade jag med honom om vikten av att inte prata när man ska sova (kontraproduktivt, någon?!), samtidigt som jag skrev en artikel till jobbet, deltog i en fb-diskussion om läxors vara eller icke vara (återkommer troligtvis till det en annan dag) och lade ut lite andra viktiga saker i sociala medier, samt funderade på hur jag skulle beskriva gårdagens filmupplevelse här på Kaosyoga.

Och Ta-Da. Nu är allt klart!

Amy Schumer är bäst på att sälja in Amy Schumer, så jag ska inte göra nåt försök ens. Denna kvinna, jag älskar henne till döds.

Jag är ett enormt fan av henne – och av Gillian Anderson, som jag ska titta på nu. Jag har ju skrivit om henne förut, men alltså lord have mercy. Denna kompetenta uppenbarelse. Hon gör mig lite knäsvag. Och ja, fingret du ser på bilden är det som sitter JÄMTE hennes pekfinger.

Jag älskar människor som är smarta och får mig att skratta eller gör mig knäsvag.

skriven 31 januari 2016 av kaosyoga i Film,Tv-kvällar | Inga kommentarer än

Du vet känslan när barnen sover över hos sin farmor och farfar för att det är höstlov och du plötsligt kommer på att en vanlig, tråkig vardagskväll i oktober därmed kan innehålla en dejt med både japanskt finlir till käk, fyra glas vin och en lång biofilm om en gubbe som blev kvarglömd på Mars (rackarns osis)?

Inte?

Nä, inte jag heller egentligen. Vardagar är tråkmatlagning, leksaksplock, gympakläderpckning, läxövertalning, pyjamasrace och kampen mot att somna i Bosses säng eftersom jag blir svintrött resten av kvällen då men inte lyckas somna när jag väl lägger mig. Det är vardagar för mig. Så därför kom gårdagen som en fin överraskning, en stor ”HÄPP!!” liksom.

Så Krille och jag drog på stan och åt lysande god mat. Vi pratade oavbrutet, vilket vi sällan får göra nowadays när det är väldigt många som gör anspråk på utrymmet i etern när vi sitter runt middagsbordet. Och The Martian. Well, du vet ju att jag gillar rymden. Jag gillar Ridley Scott. Jag gillar Kate Mara och Kristen Wiig – även om Kristen mest fick stå och se tårögd och handlingsförlamad ut hela tiden. Och jag gillade till och med Matt Damon efter två och en halv timma med hans nuna mer eller mindre oavbrutet för ögonen. Filmen hade en sällsam förmåga att vara feelgood trots att den beskrev en av de största farorna som jag tror att vi människor har i oss – den enorma och obotliga ensamheten. Vare sig den är fysisk och geografisk eller känslomässig.

Vi hade en fantastisk kväll igår, alltså. Jag lever på den än. I morse var jag trött som få, men nu har vi höstlovsledigt allihop så det känns helt ok. Jag ska ta ett glas vin och somna i soffan som sig bör. Bilden ovan är från när jag körde barnen till mina svärföräldrar i går morse. Och på tal om bilder, så måste jag publicera gårdagskvällens instabild från restaurang NAMI som jag enhälligt utnämner till en av de roligaste i år. Jag har skrattat åt den hela dagen.

P.S. Jag har skrattat åt detta också – något som har fått oförtjänt lite cred i sociala medier om du frågar mig. Roligast på länge, länge. Pungen alltså. Kan vi ta trettio sekunder på det ämnet innan jag ska somna i soffan?

Bra, tack. Så. Vad är grejen med den, jag fattar inte? Så glesbehårad, skrynklig, hängig och missanpassad. Jag menar, så många av människokroppens delar och organ är ju hur genomtänkta, fantastiska och briljanta som helst i sin funktion och utformning, men när det kommer till pungen, hur har evolutionen funkat där egentligen? Ömmast av alla kroppsdelar, men ska ändå hänga utanpå, what’s up with that? Och en kan inte hävda att det är för att nån låtit design gå före funktion heller. Den där slängiga påsen med fjösiga hårstrån som är långa men få? Nope, ingen cutting edge design där, gud. Det känns mer som om hen inte kunde bestämma sig för om det ska våra hår på eller inte och hamnade lite mittemellan. Och är det ens hår? Är det inte mer som borst?

Ett mysterium bland många när det kommer till manskroppen. Men jag är inte den som är den. Jag bjuder på en pungbild . Vassego för ögongodis.

Med pungen börjar höstlovet. Det är sen gammalt. Whop whop!

skriven 29 oktober 2015 av kaosyoga i Film,My man | Inga kommentarer än

Det händer ju så förbannat mycket i världen hela tiden. Musiktjänster krigar, ICA-anställda får mycket credd för ett mediokert snack i butikens kundradio, public service kammar hem rejäla tittarsiffror genom att låta politiker jobba på sin image hos Skavlan, och ovanpå allt så närmar sig PÅSKEN. Hänryckningens tid (eller är inte det pingst? Jag minns inte). Så vad ska en fokusera på?

Tja, för dig med hänryckning, tid eller nyfikenhet över i kommande godisätarhelg så presenteras lite populärkulturella tips på vad du kan späda ut chokladintaget med. Inget om snask som Kanye West eller svenska populister, men väl en riktigt vällagad middag. Tänk potatis, brunsås och lamm med hemkokt vinbärsgelé.  Sånt som inte alltid är lättuggat, som tar tid att äta. Men som är nyttigt. Och som gör att du kan käka mer godis efteråt utan att må illa.

Kaosyogas påskmeny

Välkomstplock. Podd. Smak: Hallelujahmoment. Alex och Sigge, avsn 146. Sigge Eklund funderar kring detta med kön och vänder i vanlig ordning upp och ner på alla normer och föreställningar. Han drar igång 40 minuter in i programmet. Lyssna så förstår du kanske varför jag får lust att göra vågen.

Förrätt. Tv-serie. Smak: Non fiction. The Jinx. Mordhistorier som görs till dokumentär underhållning är väl poppis för tillfället. Poddar om diverse seriemördare slår lyssnarrekord och the Jinx (HBO) firar också framgångar bland alla andra fiktiva serier av det ena mer storslagna och overkliga slaget än det andra. Under sex avsnitt får vi följa en journalists grävande efter svaren kring vad den stenrike och numer ålderstigne Robert Durst egentligen är skyldig till. Flera människor i hans närhet, däribland hans fru, har försvunnit under mystiska omständigheter. Det är något kittlande med tanken på att det ansikte, de ögon, man tittar in i på skärmen inte sitter på någon som gestaltar något, utan på den riktiga människan. Människan som verkligen gjort de här fasansfulla dåden på riktigt. Eller?

Mellanrätt. Dokumentär. Smak: Maktlöshet och sorg. Indiens dotter. Jag vet inte vad jag ska skriva riktigt. Bara se den. Visa den för alla du känner. Och nej: detta är inte ett problem isolerat till Indien, ”andra kulturer”, eller någonstans långt borta. Mäns våld mot kvinnor är inte isolerat till någon stad, land eller ens kontinent. Det är ett globalt problem. Se den. Gråt. Bli förbannad. Påminn männen i din omgivning om att det är de som har möjligheten att ändra detta. Gör skillnad.

Huvudrätt. Böcker. Smak: Syskonberättelser. Havsmannen av Carl Johan Wallgren och Ett liv för lite av Kristofer Ahlström, två historier som jag råkade läsa efter varandra och som hade väldigt mycket gemensamt: Ett syskonpar i samhällets utkant där brodern inte passar in i samhällets normer av hur en pojke ska vara. Systern försöker beskydda. Båda böckerna befinner sig i nåt gränsland, Wallgrens bok snuddar vid det övernaturliga och Alhströms vid den platsen där en människa räknas som psykiskt sjuk. Eller är det kanske så att det övernaturliga är det naturliga och de sjuka är friskare än alla andra? Ja inte vet jag. Jag blev inte förförd av någon av böckerna, men de bet sig fast. Både under och efter jag läst dem. Jag rekommenderar dem verkligen.

Dessert. Instakonto. Smak: Gott humör. Stina Wollter. Följ henne för en fantastisk energikick med eftertänksamhet. Stina regerar.

Nattmacka. Motto. Smak: Pepp för dagar då det behövs. Var besvärlig, ta plats. Höj din röst och backa inte. Vi håller varandras händer när det blir läskigt.  Tack Karins konstgrepp för den.

Välbekomme.

skriven 31 mars 2015 av kaosyoga i Böcker,Feminism,Film,Människor,Tv-kvällar | Inga kommentarer än

Nähä, nu skippar jag de där löjliga medeltida smutsgrisarna i Game of Thrones som hyllats så hårt. Vi har gett dem fem avsnitt, och jag är ledsen men det lyfter inte ett dugg. Grovhugget, förutsägbart, stererotypt och fånigt tycker jag. Billiga tricks kommer man bara så långt med. Jag intresserar mig inte ett dugg för dem och deras fåniga, taggiga stol. Nä, so long suckers. Ni har fått er chans.

Så. Vad kolla istället? Prisoners? Det är frågan. Malin Wollin säger väl nja. Men äh, vad sjutton. Lite självplågande feel-bad har väl ingen dött av. Kan kanske kännas uppfriskande, vem vet?

skriven 12 april 2014 av kaosyoga i Film | Inga kommentarer än

Den där filmen En oväntad vänskap. Den är precis lika bra som folk säger.

skriven 28 april 2013 av kaosyoga i Film | Inga kommentarer än

Nästa gång du är på Hemmakväll eller annan dito affärsinrättning och kidsen plockar godis, alternativt kollar filmutbudet vid barnsektionen (förhoppningsvis) och du står framför den där hyllan med dvd-nyheter, alternativt ”Topplistan” eller vad den där delen nu kan kallas som svenne bananer som undertecknad går till för att kolla utbudet. Då tänker du kanske nåt i stil med ”Vilken var det nu igen som jag hade läst var bra?”, och det är då du ska plocka upp din smarta telefon, gå ut på nätet och skriva in Kaosyogas url, leta dig fram till inlägget som heter ”En pärla” och öppna det. För scrollar du ner några rader där, så kommer du nämligen att läsa följande:

Lawless. Du ska se Lawless.

Och se, det är just vad du ska, det. För att göra det innebär nämligen att du spenderar två timmar av ditt liv på ett synnerligen optimalt sätt som kommer att engagera dig och stanna kvar hos dig ett tag efteråt.

Ljuvligt castad, fint spelad, vackert fotograferad, briljant berättad. Känslostormar under en bitvis stilla yta. Kärlek, mod, liv, död, moraliska dilemman, en snygg redhead och en tyst hjälte. Ja men skit i att könsrollerna är traditionella för en stund, den är bra oavsett.

Se den, bara.

Äh, det var så lite så.

skriven 28 februari 2013 av kaosyoga i Film | Inga kommentarer än

Jag återkom ju aldrig med ett utlåtande om mastodont-testosteronfilmen. Det berodde på att jag stängde av efter halva, för den var väldigt lång och jag var väldigt trött.

Jag såg klart den häromdagen. Och den var ju verkligen… tja, extra allt. Jag gillar ju action, overkliga styrkedemonstrationer, det goda som vinner över det onda och alla de där schabloner som hör genren till, och filmen ska så klart bedömas efter de kriterierna också. Dessutom gillar jag Robert Downey Jr. Och jag gillar tanken på att testa att dra ihop alla dessa hjältar som var och en för sig burit upp egna filmer tidigare. Robert Downey har dessutom gjort det med den äran.

Men… jag vet inte. Filmens budget bör ha motsvarat ett mindre lands BNP, och man borde ju kunna göra en hel del fin film för de pengarna, men det kändes väldigt mycket som känslan av att tömma en godisskål, precis som jag – hör och häpna – gjorde med den jag hade jämte mig. Det är gott medan det varar, herregud, de är snygga, har lite humor, och om man kisar mot det faktum att Captain Amercia ser skitfånig ut och att tröttsamma könsroller bara cementeras, så funkar det helt ok för stunden. Men det blir knappast någon fråga om någon eftersmak som varar länge.

Det mest postitiva var kanske att Mark Ruffalo seglade upp som en hang around till min laminerade lista.

Men det händer inte så ofta, så ett sådant faktum väger ju upp rätt många brister hos manusförfattare och regissör.

skriven 9 oktober 2012 av kaosyoga i Film | Inga kommentarer än

En söndagsfilm ska vara som godisskålen som akompajerar den: Lättsmält, näringsfattig, full av vackra färger och olika former och inte lämna någon eftersmak. Underhållning för stunden.

Just den här filmen är liksom extra fucking allt. En mängd olika superhjältar som slåss och överlever typ atombomber, ilskna aliens och gamla vikingagudar, kryddad med cool framtidsteknik och biljakter, herregud, det räcker inte ens med ett universum för att kapsla in allt i den här filmen. Hjältarna är så klart män med rejäla bröstmuskler, med undantag för en inkvoterad kvinna som råkar vara skitsnygg och ha väldans kroppsnära kläder. De goda vinner alltid i slutet. Och godisskålen vid min sida är, needless to say, rejäl.

Och nu tänker jag bulimia i mig alla overkliga onyttligheter eftersom jag förtjänar det. Skulle filmen lämna tillträckligt med minnesspår för att kunna bygga en liten recension av, så återkommer jag med den. Annars inte.

Fibrer, antioxidanter och svårtolkade och dubbelbottnade subtila dramer får snällt vänta till på måndag.

Eller tisdag, om jag inte hinner äta upp allt godiset i dag.

skriven 9 september 2012 av kaosyoga i Film | Inga kommentarer än

Marc Webb har regisserat The Amazing Spiderman.

Lite kul är det allt.

skriven 3 juli 2012 av kaosyoga i Film | Inga kommentarer än