James Frey.
Så möts vi igen. Vi är lite äldre nu, lite annorlunda. Eller ja, jag är. Du är typ exakt densamma som när vi sågs förra gången. Upplevelsen, smärtan, styrkan, kärleken, orden är de samma. Och ändå inte.
För dig som inte läst Tusen små bitar:
James, 23 år gammal, vaknar på ett flygplan utan att veta hur han hamnat där. Han är sönderslagen både utanpå och inuti, efter att ha levt hela sin ungdom berusad av alla möjliga olika substanser. Han är väldigt mycket vad man skulle kunna kalla ett vrak. Boken handlar om hans tid på behandlingshem, om resan till frihet, ansvarstagande, tillit, kärlek och självrespekt som han gör på ett helt eget sätt.
Inget nytt under solen där. Många har gjort det förr, folk på dekis är ju en tacksam kontext, där svängarna kan tas ut ordentligt utan att det blir löjligt. Det är ju verkligen en fråga om liv eller död, de stora valen, styrka och svaghet, meningen med livet och allt det där, komprimerat till en kortare tidsperiod. Förra gången köpte jag allt rätt av och blev så omskakad att jag inte var mig själv på flera dagar efter jag läst den. Jag kommer ihåg att jag nästan blev irriterad när jag fick se hur James såg ut, eftersom den krockade med min inre bild av honom. Så var det.
Men nu har det gått ett par år, och jag upptäcker plötsligt att jag har lite problem med trovärdigheten i storyn, och det är inte för att jag vet att den inte är helt självbiografisk, som den ursprungligen lanserades som. För min del är det helt ok med fiktion, men det måste presenteras snyggt och någorlunda realistiskt, annars blir det svårare att hänga med på resan. Plötsligt märker jag att den ibland ligger snubblande nära patetiska beskrivningar och förenklingar av händelser. Fan också. Få saker bryter väl en förtrollning så effektivt som just de två bismakerna.
Men James Freys språk går in under huden, det är väldigt intensivt och bra. Han skriver rakt på med känslomässigt intelligens och det är räddar honom. Scenen hos tandläkaren orkade jag knappt läsa denna gången heller, och jag upptäckte att jag nästan blundade med ett öga, att mina knogar var vita av att krama boken så hårt när tortyren beskrevs genom smärtridån. Precis som förra gången.
Och om någon kan få mig att reagera så, då förtjänar boken att läsas igen – även om jag gärna hade velat bli förförd en gång till. Nu känns återseendet mer nyktert, med den där kranka blekheten som kommer när man tagit bort romantiken, liksom. Det blir ingen knock out denna gången, James, men en knapp vinst på poäng. Du är fortfarande värd att läsas.
Betyg: 3+ lösgodispåsar.
Ring inte mig, James. Jag ringer dig.
skriven 24 juni 2012 av kaosyoga i Böcker |