Försoffad kropp hör ledigheten till, och kan väl i det närmaste räknas som en mänsklig rättighet redo att skrivas in i FN-konventionen. Men om du inte känner dig bekväm med tanken på att dina hjärnceller ska följa i muskelcellernas spår not förtvining, så har jag en liten anspråkslös lista med små uppiggande tips för att hålla din hjärnkapacitet i formidabel sommarform. För helt ärligt – ”vad ska vi laga till lunch/middag/mellanmål idag?” räcker inte för att förhindra korrosion i kroppens mest komplexa organ (jag tror emellanåt att det snarare påskyndar det, men det är ju min subjektiva bedömning). Nedan följer därför lite behagligt motgift med tuggmotstånd:

• Under alla stunder du kan komma över: läs Donna Tartts Den hemliga historien . Njut. Fundera sedan ett varv kring vad ondska är och hur svårt det skulle vara på en skala mellan 1-10 att själv skriva en sån sjuhelvetets bra berättelse och hojta till mig om du har tips på fler liknande litterära verk.

• Gå upp en morgon, duka fram frukost till alla sömndruckna. Låt kidsen äta sin gröt snabbt så de kan kolla vidare på det pausade Sommarlov. Njut lugnet som återuppstår i samma ögonblick som tv’n åter fångats av deras uppmärksamhet och häll upp en kopp kaffe till. Läs sedan denna artikeln, eminent och populärvetenskapligt sammanfattad av vad jag tror är en svensk vetenskapsman, verksam vid Oxford i USA (har inte orkat googla än, gör det du, vettja). Ta sedan och komplettera din påtår vid ett smuligt köksbord i en småstadsförort där sommarsolen lyser in och avslöjar att man inte kan tro att det bara var några veckor sedan fönstren putsades, med en diskussion med din partner (eller dig själv, om du inte har någon) kring innehållet. Speciellt punkt fem. Känn hur ditt intellekt får jobba så att det bildas mjölksyra. Känn hur din egen betydelse, tillsammans med dina påstådda problems dito, krymper som om någon skjutit på dig med en krympstråle. Känn befrielsen. Känn mysteriet. Känn lättnaden i att inte kunna kontrollera särskilt mycket alls, faktiskt. Åtminstone inget som betyder något.

• Sätt dig med ett glas kyld rosé på altanen/balkongen/gräsmattan/betonggolvet och läs När kejsaren var gudomlig av Julie Otsuka. Var inte orolig, jag fattar att du inte har möjlighet att läsa hur många böcker som helst, men denna boken går väldigt snabbt att läsa, du hinner. Kontemplera denna lilla kärva godbit noga (om Den hemliga historien med sina 700 sidors väl avvägt ordfrosseri var en påse lösgodis, så är detta en omsorgsfullt utformad pralin av allra finaste och mörkaste choklad ). Njut det sparsamma språket och fundera på hur många ord som behövs för att beskriva livet. Har det gått inflation i ord nowadays? Är less more?

• Tänk på Kristian Gidlund och fundera över vad som händer efter döden och vad du skulle vilja lämna efter dig den dagen du dör.

• Fundera på vad som ska till för att du ska få ett mer meningsfullt och sant liv, hur du kan skaffa dig det och varför du inte redan gjort det.

• Och framför allt, berätta för mig om vi ska skaffa en kattunge eller inte.

skriven 17 juli 2014 av kaosyoga i Böcker,Funderingar | Inga kommentarer än

Idag har jag jobbat. Lite saker som behövde fixas, som inte kunde lämnas kvar i flera veckor. Så jag smög upp före resten av familjen, som nu anammat sommartider på riktigt, och åkte iväg till mitt skrivbord för att göra lite nytta. Det var rätt segt att komma iväg. Den fäster sig rätt fort, den där semesterkänslan, och den är lite svår att skaka av sig.

Men nu är det gjort och jag tänker inte återvända på ett bra tag nu. Så det första jag gjorde när jag kom hem vara att skriva mitt autosvar. Ljuva känsla.

Så. Allt jag ville med detta inlägg var egentligen att berätta att jag skrivit mitt autosvar. Ett obetydlig detalj för dig. Oändligt stort för mig.

skriven 15 juli 2014 av kaosyoga i Ögonblicksbilder | Inga kommentarer än

Som två tummar, är de. Långhåriga lintottar till busfrön. De skrattar leker och slåss. Hela tiden. Omvartannat går det, som en tvättmaskin som bara kör ett program om och om igen. Skratt, lek, provokation, handgemäng, gråt. På repeat. Resen av familjen lever med att ständigt lyssna på detta tjo, tjim, gap och skrik. Vi försöker att lugna, prata till rätta. Att – när det inte funkat – trösta, förmana, förhandla. Igen och igen och igen. Precis som Bono sjöng, så kan de varken leva med eller utan varandra. Men jag undrar om han fattade vilken stor påfrestning det är för oss andra runtomkring. För varandra.

När Bosse var mindre så var det ännu jobbigare, jag var ju tvungen att beskydda honom mot hans emellanåt välmenande brorsa som tog i mycket hårdare än vad en ett- eller tvååring ska och kan tåla. Nu är de nästan jämnstora och Bosse kan försvara sig, och återgälda attacker rätt bra. Tyvärr eller som tur är. Jag vet inte.

Å andra sidan, så har jag inte hört några barn skratta så mycket och så många gånger som de gör varenda dag. Åt och med varandra. Som nu, tillexempel, när jag sitter i soffan på deras rum och skriver detta och de ligger i varsin säng efter att äntligen ha läst böcker, nattat och släckt – Folke överst och Bosse underst – och de skrattar så de kiknar. Inte riktigt enligt min plan kanske, men de har väldigt, väldigt roligt just nu.

Själv växte jag upp till största delen utan syskon och jag hade kunnat ge vad som helst för att få ha det som de har. För att få någon att gnuggas mot, kramas med, slå på, retas med och jaga. Att få utlopp för det där, det längtade jag efter, men det fick jag inte alls, istället fick jag börja lära mig mer av de sociala koderna och samspelet när jag blev lite större, och då var det så mycket knöligare. Och jobbigare när det blev fel.

Så jag vet ju att det är fostrande och emellanåt bra och hursomhelst oundvikligt. Men jag hade aldrig kunnat föreställa mig att det skulle vara så här jobbigt att vara förälder till såna syskon. Ty jag blir så ofta galen på de här ungarna. Lycklig också visserligen. Men galen. Just nu mest galen.

skriven 15 juli 2014 av kaosyoga i Barnen | Inga kommentarer än

Jo, hon som har SEMESTERN. Fyra veckor, dessutom. Ta mig tusan.

Det är en semesterfirare som går in genom grinden. Ögonblickens ögonblick.

No less.

skriven 13 juli 2014 av kaosyoga i Ögonblicksbilder | Inga kommentarer än

Nedan ser du Vilmers fötter, från när han var liten och ny, och när han var ett par år gammal.

Ovan ser du hans nuvarande skor. Skor som passar hans stora, varma 35:or till fötter. Fötter som springer fort, trampar cyklepedaler med full kraft och bär upp hans långa kropp, både i träd och lyktstolpar. Jag ställde en tändsticksask jämte, man bör väl göra det för att bilden ska ge någon relevans åt inlägget, tänker jag. Så det är precis som det ska vara, det är ju inget att vara ledsen för, tvärtom.

Det är bara det att fötter växer så förbannat fort nu för tiden.

skriven 10 juli 2014 av kaosyoga i Ögonblicksbilder | Inga kommentarer än

Jag hade jobbat mig igenom en dag på jobbet som aldrig tog slut. Det var varmt. Det var en arbetsdag kvar till semestern och jag var tröttare än trött.

När jag kom hem hade Krille hunnit fixa maten och hällt upp ett glas vin till mig. Det var varmt på altanen, förvånansvärt varmt för en kropp som enbart rört sig inne i väl nerkylda byggnader hela dagen, inklusive bilen. Jag svettades och flyttade till skuggan. Pojkarna stökade runt och mitt under middagen upptäckte vi att Bosse saknades, och tydligen hade gjort så ett tag, eftersom jag hittade honom i köket, i färd med att låtsas rosta brödskivor han plockat fram i en brödrost som turligt nog inte var i kontakt med vårt elnät. Vidare fanns det ost, smör och en kompis(!) på köksgolvet. Utan att vi märkt ett smack.

Efter maten skulle killarna bada lite till i poolen och jag förevigade den närmsta timman med kameran. Det blev en sån där bildkavalkad som jag kommer att sucka gulligt till om några år, samtidigt som jag säger till Krille: ”Kommer du ihåg så mysigt det var ändå? Titta vad kul vi hade. Å, se Folke och Bosse, så små de var! Så söta! Och Ville… Och vilken rolig frisyr du hade, förresten!” Och så kommer jag bara att vara romantiskt nostalgisk och inte plocka fram ett uns av minnenen av hur trött jag var, hur högt de gapade och hur ostyrig hela situationen var, vilket situationerna alltid har en tendens att bli hos oss. Jag kommer bara att minnas idyll. Men det är väl gott så.

Ville byggde sina vanliga hopptorn, detta var dock så rangligt att det inte fick användas utan att någon höll i det. Vilket Krille snällt gjorde.

Folke hade tagit på sig sina badbrallor själv.

Farmor och farfar, som passat dem under dagen, hade köpt dem en fantastisk pryl. En vattenballongsfyllare. Som också kunde användas som vattenpistol.

Å vad det pumpades ballonger.

Vilken trevlig bild på mig som min man har tagit, tänker du. (”Äsch… tack!”) Jag sitter så där avslappnat och lugnt, som man gör när man INTE har en aning om att det är en vattenballong på väg mot ens ansikte. Titta noga, till vänster, så ser du den. Krille kastade den och tryckte av ett kort med målet att föreviga hur jag ser ut precis när den detonerar mot min tinning. Enbart karma gjorde att han missade. M-O-G-E-T.

Vattenballongen mot mig var som skottet i Sarajevo. Kriget var igång.

Plötsligt kom det en clown.

Sedan fortsatte det. Tills leken avslutades så som lekar tydligen ska avslutas, det verkar finnas någon lag på det: nån blev ledsen, någon drog en bortförklaring och jag blev sur och sade något som lät så himla likt något min mamma sade till mig när jag var liten. Något som inte hade någon större effekt för 35 år sedan, och har inte någon större effekt nu heller, om någon undrar. Men det är visst lag på att det ska sägas också, för jag gör det varje gång.

Men i alla fall. Nu när barnen äntligen somnat. När allt är undanplockat och det är lugnt och sommarkvällen känns ljum och omfamnande. Då tänker jag redan att det var väl inte så stökigt i kväll ändå. Mest var det väl ändå kul och mysigt.

Eller ja, kul åtminstone. Väldigt kul.

skriven 9 juli 2014 av kaosyoga i Barnen | Inga kommentarer än

Pojkarna pratar mycket prutt, fis, rumpa, snopp och snippa. Ett och annat ord, med samma betydelser, men med en, eh, mustigare ton, blandas också in emellanåt. Säkert helt normalt, och säkert helt ofarligt, men hur öppensinnad jag än är så är det så lagom charmigt, särskilt i den dosen orden serveras hemma var och varannan dag.

Så jag kör olika strategier. Allt ifrån ett lugnt ”Jag förstår att ni tycker att det är intressant, men det är inte särskilt trevligt att hålla på och prata på det sättet och jag vill att ni slutar nu, tack”, till ”Sluta! Nu räcker det” samt ren ignorans (det jag inte kommenterar, det finns inte), beroende på vilket humör jag är på. Men inget hjälper.

Så därför var det kanske inte så smart av mig att jag i eftermiddags, när Ville helt seriöst och engagerat förklarade för mig vad som var för, akter, styrbord och babord på en båt (han är inne i en marin-/domedags-/Titanicperiod just nu – jag vet inte om jag ska bli imponerad eller orolig), svarade ”Aha, så du menar att akter är båtens röv?”.

Kanske inte det mest strategiskt lönsamma, nej. Men det var ändå lite kul.

Erkänn.

Lite kul var det.

skriven 8 juli 2014 av kaosyoga i Livet som kom emellan | Inga kommentarer än

Jag gillar Sigge Eklund. Han är smart, analytisk och nedtonad. Han har en fin förmåga att hitta samband i kaos och klä dem i ord som gör att jag också ser dem. Sigge är fan cool. Som parhäst till Alex Schulman i Sveriges mest lyssnade podcast, som radioröst – och som författare.

Jag har ju påat hans senaste alster på ett par ställen, så det är väl inte mer än rätt att jag slänger in en liten recension också.

In i labyrinten handlar om Magda, en elvaårig flicka som försvinner spårlöst. Eller ja, egentligen handlar det om människors oförmåga att se utanför sin egen sfär och dela sina upplevelser och tankar med varandra. Den handlar om att vi alla går omkring i våra egna bubblor, och har fullt upp med oss själva och våra egna behov och önskningar. Även Magdas mamma som är psykolog. Och mitt i fyra vuxnas ihopflätade, men ändå separerade liv, försvinner den här lilla flickan och ingen fattar vad som hänt. Åtminstone inte så länge de har huvudet uppstucket i sitt egen röv, om du ursäktar uttrycket.

Så, kortfattat: Den handlar inte så mycket om ett barn som försvinner, som om allas behov av bekräftelse. Och eftersom det behovet inte blir uppfyllt, så jagar alla runt efter det istället för att se varandra och ge varandra just det. Istället för att se lilla Magda.

Det låter inte så upplyftande kanske, men Sigge har en fin förmåga att visa människors skröplighet utan att värdera eller bedöma den. Han skriver liksom med en lite distanserad blick, klarsynt, med sin analytiska vänstra hjärnhalva. Jag antar att jag själv får fylla i figurerna med mer kött och blod och därefter själv bedöma dem, det gör inte Sigge. Han har en alldeles lyssnade berättarteknik, dramaturgin är perfekt. När jag har läst klart boken blir det ganska tydligt hur vi både skapar problemen och sitter inne med lösningen. Men ändå gnäller vi på andra för att problem uppstår och jagar lösningar någon annanstans.

Men hördu, nu när jag kollar igenom vad jag precis skrivit ovan låter det fasligt högtravande alltihop. Det var inte meningen, detta är ju Kaosyoga, inte DN kultur. Och boken är inte knölig. Den är tankeväckande och välskriven. Inte konstigare än så, faktiskt. Och den är väl värd att läsas.

skriven 7 juli 2014 av kaosyoga i Böcker | Inga kommentarer än

”Kan jag få en kram?” frågade jag Folke i morse.

”Okej. Om jag får se Svampbob Fyrkant”, svarade den lille affärsmannen.

”Eh, nä”, svarade jag, ”då får du allt pröjsa lite mer. Om vi ska sätta på Svampbob så vill jag ha tvåhundra kramar.”

”Nä. Men du kan få hundra”, svarade han och tittade mig i ögonen.

”Men då vill jag också ha hundra,” sa Krille.

”Okejrå. Men då vill jag se avsnittet med pizzabudet.”

Sen skakade vi hand på det.

skriven 6 juli 2014 av kaosyoga i Barnen | Inga kommentarer än

Först tänkte jag länkat till ett bra antirasistiskt debattinlägg skriven av en 17-årig tjej igår. Sedan tänkte jag skriva ett allvarligt inlägg om feminism kontra andra aspekter av politiska ideologier. Måste feminismen vara vänster, osv. Sånt funderar jag mycket på. Ett tag tänkte jag skriva något aktuellt om bevakningen av Almedalen i sociala medier. Sen tänkte jag skriva om att jag precis blivit månadsgivare till Rädda Barnen, i en förhoppning om det skulle inspirera flera. De kör just nu en drive för att samla resurser som ska komma barn i Sverige till godo, till exempel gällande saker som kamratstödjare, rastvakter mm. Så tänkte jag lufta tankarna på att jag borde jobba med någonting som gör lite större skillnad för de som verkligen behöver den (skillnaden, alltså) än vad jobbet jag har idag bidrar med.

Men herregud, livet kan inte bara vara allvar och existentiella funderingar. Därför får du inte med dig något av ovanstående idag, utan istället detta: Tre svenska you tube-klassiker – för det måste man väl ändå kunna säga att de är trots att de bara är något år gamla? – med den gemensamma nämnaren svordomar (som jag ju gillar, det vet du), och att de är fantastiskt roliga förstås. Den första har dessutom en dåligt stavad översättning som extra bonus. Samt det faktum att jag idag upptäckte en havererad luciakrona liggande på vår gräsmatta. Utan att ha en aning om var den kom ifrån, vem som lagt dit den, och fram för allt varför, så tittade jag på den, ryckte på axlarna och gick vidare. Så luttrad är tydligen jag.

skriven 2 juli 2014 av kaosyoga i Livet som kom emellan | 2 kommentarer