Ända sedan vi började prata om att bygga om för ett par år sedan så har jag haft ett ljusblått kök i huvudet. Jag vet inte varför, jag har inte sett någon bild på nåt ljusblått kök vad jag kan minnas, men ljusblått ska det vara. Jag vet vilken nyans också, och den finns naturligtvis inte hos någon köksförsäljare. Så vi köper ett vitt kök och lämnar fronter och luckor till lackering direkt istället. I dag har jag valt ut färgen som vi ska använda.

Och så har jag och Ville handlat och fixat knäckig äppelpaj med hemgjord vaniljsås som var hur god som helst. Förresten, när vi hade handlat på ICA och kom ner till garaget där bilen stod parkerad, då upptäckte jag att jag hade glömt att lägga maten i påsar och stod där som ett fån med korgen i handen, men då kändes det så meckigt att gå upp och in i affären igen och köpa en påse och packa över allt att jag sket i det och tog med korgen hem.

Det är det inte alla som gjort, tänker jag.

Förlåt och tack snälla ICA, jag lovar att lämna tillbaka den snart.

Bilden överst är från en teckningsworkshop som jag var på i torsdags hos talangfulla Angelica. Så kul att få dyka in i tecknandet och tre timmar kändes som en kvart. Lycklig är jag när jag får göra saker bara för att det är kul.

Och när jag får ta med mig en ICA-korg hem. Det var lite kul det med.

skriven 5 mars 2016 av kaosyoga i Livet som kom emellan,Människor,Penna och papper | Inga kommentarer än

När Krille kom hem efter jobbet igår satt vi redan och käkade middag.

”Å, vad mysigt det såg ut genom fönstret att se er sitta och äta och ha så kul,” sa han när han klev innanför dörren med ett leende. ”Vilken härlig familj jag har! Jag hörde långt ut på gatan hur ni skrattade. Vad var det ni skrattade åt?”

”Att Folke fick till ett dubbeltrick och fes och rapade samtidigt,” sa jag.

”Ojojoj, en STOR stund alltså,” sa Krille och hängde av sig jackan samtidigt som han nickade berömmande till mellanpojken.

”Jepp, tänk vad du missar när du inte är hemma,” sa jag.

Förresten så fick jag nya brev från Japan idag. Jag vet, jag vet, det intresserar inte dig ett dugg, men dels har jag ingen bra bild på när Folke körde sitt trick som kan illustrera inlägget, och dels tycker jag att det är svincoolt att någon stått i Japan och printat den här adresslappen och fixat till några försändelser till MIG, en lång trebarnsmamma med orange hårtoppar i en kuststad i Skandinavien.

Ain’t that something att förundras över en vanlig tisdagskväll?

P.S. Nya avsnitt av Better call Saul sägs vara ute idag. Hurry hurry till chokladen och tvsoffan!

skriven 16 februari 2016 av kaosyoga i Barnen,Livet som kom emellan,Penna och papper | Inga kommentarer än

Här är min man. Han äter korv. En ost- och baconkorv som han själv har lagat, rökt och stekt.

Igen.

Det har fipplats med gristarmar i mitt hus. Och smet av kött. Och det fanns smet typ överallt och jag blev ilsken fast jag inte ville bli ilsken.

Igen.

Jag fick dessutom veta så där i förbigående och lite mumlande att han lagt en beställning på ”91 meter gristarm i lake”.

Det har dock inte hänt förut.

Låt oss stanna och begrunda detta faktum lite. 91 meter gristarm. Alltså jag vet inte var du har för referenser, men för mig är det liksom en sjuk siffra när det kommer till tarm. Det mesta gränsar visserligen till ”sjukt” när det kommer till att ha tarmar liggande i min egen kyl överhuvudtaget, det medger jag mer än gärna. Men 91 meter, det är 50% längre än banan jag sprang 60 meter på i mellanstadiet. Tarm hela vägen i mål och halva vägen tillbaka också. Alltså. Det kommer kräks i min mun nu. Krille mumlade något om att det krävdes runt 40 kg färs för att fylla de inälvorna. 40 kg. Om du inte redan hade perspektiv på hur mycket 91 meter tarm är, vill säga.

Jag tänker att någonstans, hos de som äger, säg, ”Köttbodens” hemsida, så finns det precis just nu när du läser detta, två herrar som låter så här:

”Göran! Va fan Göran, vänta tills du hör detta!! Jag vann vadet! Jag vann jävlarimig vadet, Göran! Hit med hunkan!”

”Va? Vilket vad?”

”Det om det jättestora tarmpaketet, Göran. Minns du att du fick med dig 91 meter fjällster gratis från slakteriet för ett tag sedan eftersom de hade så mycket över, och vi tänkte dela upp det i 15 olika paket, för du sa att 91 meter tarm, det finns det ju inte en jävel i detta landet som är dum nog att köpa, så sa du Göran, minns du? Och jag satte emot. Inte för att jag trodde att det fanns det, men du vet ju hur jag gillar att slå vad. Och nu är det sålt. Hahaha, har du hört på fan?”

”Va? Du skojar?”

”Nänä, jag lovar! Vi fick precis in en beställning på det. Det är en jävel i Varberg som köpt hela konkarongen!! En privatperson! Va fan ska han med 91 meter tarm till?? han kanske har konstiga böjelser eller nåt? Haha! Jaja, oavsett. Ro hit med hunkan nu, Göran.”

Så tänker jag.

Och i min berarbetning av min ilska och detta trauma så har jag andats i en imaginär papperspåse och beställt ett gäng tushpennor på nätet.

Igen.

Nu känns det lite bättre.

skriven 24 januari 2016 av kaosyoga i My man,Penna och papper,Shopping | Inga kommentarer än

Idag har varit en favoritdag för vi har ritat. Både Folke och Bob och jag. Jag antar att alla föräldrar har stunder när barnen gör något som de själva tycker så väldigt mycket om att göra så de bara ”naaawwww…” och blir så där fånigt tindrande i ögonen och vill stoppa tiden så att det inte tar slut medan barnen själva inte tycker att det är något särskilt märkvärdigt även om de ofta gör det innerst inne, i föräldrarnas efterhandskonstruktion, that is. Well, min sån grej är ju rita. Eller skriva, jag vete fan vilket verb som passar bäst, det är ju liksom en mix just i mitt fall. Ja, och så yoga så klart, men skriviritandet är ju en ny förälskelse och därför upptar den mitt liv lite extra. Så när killarna är med mig vid bordet och vi ritar tillsammans så blir jag glad. In i själen glad.

Folke ritade en minecraft-creeper som räckte upp långfingret, ett ouppfostrat exemplar, tydligen. Bob ritade något abstrakt och jag doodlade nåt om att det visst är nationella handllettering-dagen i USA idag, vilket är helt korkat pga det väl bara handlar om att sälja fler pennor och mer papper, pga det är lökigt att skriva om och pga jag inte ens bor i USA så det berör mig inte. Men skit samma, idag fick innehållet kliva åt sidan för konsten – ett fenomen som jag annars sätter stor stolthet i att förakta.  Men jag skydde tydligen inga medel för att få kladda idag.

Och japp, det finns tusen saker i bilderna som jag skulle vilja sudda ut och göra om, men det är lite knöligt eftersom jag ritar med tush. Och japp, som jag sagt innan så känns det väldigt obehagligt att lägga ut alster till någorlunda allmän beskådning eftersom jag följer människor runt om i världen som är så galet duktiga och som ritade snyggare än moi redan när de var tre år gamla.

Och japp, det är just därför jag gör det.

skriven 23 januari 2016 av kaosyoga i Barnen,My man,Penna och papper | Inga kommentarer än

Jag gillar ju ord, som du vet. Jag gillar också typografi väldigt mycket. Om en kombinerar det, så får en ju både form och innehåll i ett. Svårslaget, ju!

Så jag har gett mig in på en ny bana där jag äntligen får praktisk användning av de bitar som jag älskar att äga – pennor och papper. Det började ju med telefonkladd, och nu börjar jag lägga till bokstäver. Handlettering, tror jag det kallas. Eller handskrivning, om vi ska hålla oss till det korrekt tråkiga modersmålet.

Så, how’s that working out for me? Tja, jag håller på att bli galen. Jag har aldrig gjort något liknande innan och det är skitsvårt. Jag försöker, försöker, försöker och svär, svärt, svär. Jag får fan ingen ordning på det. Jag har ju bilden i huvudet, men det är skitsvårt att föra över den på papper.

Det är därför detta är så himla bra för mig. Att börja på något helt nytt, från noll. Det tränar fokus, tålamod och koncentration och det behöver jag. Plus att det kopplar ihop ett par synapser som förut inte haft med varandra att göra och därför går det trögt i början, det känns som om det aldrig kommer att gå. Åtminstone inte än på ett tag. Men jag kladdar på, och lägger ut det till beskådning då och då. Krullar tårna och slänger ut det minst fula jag skrivit, som ändå är fullt med 7000 misstag som lyser mig i ansiktet. Även det är nyttigt för fru H.

Och om man ska börja från noll, så ska man börja från noll. Med det tråkiga, basen. Det känns lite Karate Kid, detta. Wax on, Wax off, typ. Igen och igen och igen.

Och igen.

Jag som vill skriva fritt och oregelbundet och galet. Jag som älskar när det är skevt och skaver och som har massor av idéer om hur det skulle kunna se ut OM JAG BARA KUNDE SKRIVA SÅ SOM DET SER UT I MITT HUVUD. Gah.

Mitt mål är att bli så duktig att jag en dag kan skapa ett eget typsnitt. Hur coolt hade inte det varit? Men jag antar att jag måste lära mig grunderna först, lära mig regelbundet, jämnt och fint flöde innan jag kan köra fritt. Wax on och wax off tills helvetet fryser till is. I dag gjorde jag slut på ett helt block, så jag fick panikköra in till stan, fem minuter innan bokhandeln stängde, för att köpa fem nya.

Och jag antar att jag måste lära mig att hantera min otålighet innan jag imploderar.

Skitjävlasvårt detta. Och nyttigt.

Jag tror jag skrev ordet ömtålig 67 gånger, utan att det blev bra en enda gång. Men till sist lade jag ut det ändå.

skriven 5 januari 2016 av kaosyoga i Penna och papper | 1 kommentar