Vi pausade stranden och åkte inåt landet till mina svärföräldrar i dag. Både jag och Krille är uppvuxna på ungefär samma ställe, och det finns en massa fina minnen från somrarna när jag var liten där. Jag älskar att komma dit ut, till naturen, lugnet och tystnaden. Att plocka svamp och bär och blommor. Att känna doften av skogssjöar, mossa och nyslaget gräs och lyssna på hackspettar och vindens sus i grangrenarna. Det ger mig lugn och frid.
Jag märker att jag gärna hade velat att barnen delade min tacksamhet över de vackra omgivningarna och vad naturen kan ge, så till den milda grad att jag emellanåt funderar över att betala dem för att hänga med. Tänk vad mysigt att ha med dem på fisketurer, svampplockning och mysiga promenader på outforskade skogsstigar. Leta djurspår, kolla myrstackar, fika och bygga kojor. Allt i lyckligt samförstånd, förstås. Och till en inte allt för hög kostnad.
Lite så tänker jag mig vårt friluftsliv framöver.
”Vi kan väl gå ut och plocka lite hallon?”, föreslog jag därför i eftermiddags, varpå Krille tittade på mig som om jag hade sagt ”Kan vi inte ta något vasst och sticka i varandras ögon?”. Men jag låtsades som ingenting och drog med mig barnen, bärmugg, kamera och en entusiasm som skulle imponerat på självaste Mary Poppins. Den skulle komma väl till pass visade det sig. Entusiasmen, alltså.
Ty innan vi ens kommit utanför tomtgränsen så började ifrågasättandet av kvaliteten på idé. Alla utom Bosse undrade varför vi inte bara kunde stanna kvar och spela bolibompaspel på datorn istället. Och hur långt det var kvar? Fanns det verkligen hallon nu, det hade ju inte regnat på länge? Var det inte dags att vända snaaaart? Krille berättade återigen om hur mycket han avskytt att plocka bär när han var liten, en upplevelse som tydligen balanserade på gränsen till trauma. Men jag bet ihop, lockade och pockade dem mot skogen och dess bär. Bara lite till. Och vid synen av första bästa hallonsnår drog jag med ungarna över diket och fram till bärhavet. Eller ja, till bären.
Vi spred ut oss ordentligt för att kunna plocka så många hallon som möjligt.
Eh, nä. Det du ser på bilden, som Krille fotograferade på eget initiativ med misstänkt entusiasm, var ögonblicket då de flesta satt i stort settt på mig medan jag betvingade A: min rädsla för att det skulle finnas ormar i närheten – ”STAMPA i marken, Krille!! Hårt. Igen.” – det där med stenrösen och varma sommardagar gör orm-oddsen lite lägre än vad jag kan känna mig bekväm med, och B: smärtimpulserna som skickas när jag upptäcker att jag klämt fast en taggig hallongren i knävecket, och som i bildögonblicket sakta, saktas höll på att dras ut igenom det hopklämda området eftersom Folkes tyngd metodiskt knuffade mig åt andra hållet. Jag har ett annat kort på där jag har exakt samma min. Det är taget för snart sju år sedan när barnmorskan syr ihop mitt underliv med en hel rulle tråd efter att Vilmer fötts.
Men Ville och Folke plockade som du ser ganska obekymrat vidare. Skönt att veta att de inte är allt för lättskrämda.
Eller empatiska.
Nå. Jag är normalt sett inte den som ger mig i första taget, men efter ett strå med smultron och en halv mugg med mödosamt hopsamlade och till hälften mosade hallon begav mig tillbaks till baslägret med mitt följe innan Folke skulle gå helt Falling Down på min rumpa. En rekordsnabb skogstur, kan man säga.
Men jag har hopp om fler expeditioner. Jag har ju Bosse. Han klagade minsann inte över att hallonen var svåråtkomliga, skrumpna eller maskätna. Bosse är min wingman i naturäventyrandet. Ser du så jäkla sammansvetsade vi är? Så hemma i skogen, liksom, där vi står uppflugna på närmsta stubbe. Vilket vildmarksteam. Ett med naturen, som man säger.
Ända ner till minsta röda ballerinasko.
skriven 25 juli 2013 av kaosyoga i Livet som kom emellan |