Det är inte många kvadratmeter trädgård, men du kan lita på att jag ska utnyttja dem. Uj uj uj vad jag ska strosa här i sommar, inspektera växtligheten, fundera på vad som ska ympas, beskäras, frösås, gödslas och bindas upp. Kanske ska jag plocka lite blommor till en bukett. Kanske ska jag ha en kopp örtte i handen. Kanske ska jag recitera nån klassisk dikt under tiden, jag vet inte så noga.

Pergolan då? Jo den är klar men tom. Nu väntar jag på att moder natur har worked her magic på träet och gjort allt jämnt silvergrått. Världens finaste möbler är beställda, men även de dröjer. Dock inte lika länge hoppas jag, även om det känns så för tillfället.

Fram tills att allt är uppväxt, blommande, prunkande, hänförande, doftande, silvergrått, möblerat, pimpat, vindrickarklart und so weiter så fokuserar jag på krassen. Det är krassen och jag nu.

Men nu ska jag packa. I morgon bär det av till Danmark. Jag är tillbaka hos krassen på söndag.

skriven 28 maj 2015 av kaosyoga i Ögonblicksbilder | Inga kommentarer än

Med tanke på förra inlägget så tror du säkert att rubriken antyder slutet på byggkaoset. Eller med tanke på eh mig så tror du kanske att den pekar på slutet av godisskålen eller nåt annat fånigt. Men det är inte de sluten jag menar.

Jag satt och körde bil hem från jobbet häromdagen. Jag hade mycket tankar i huvudet. Mycket jobbtankar.  Well, bara jobbtankar om jag ska var ärlig. Jag körde förbi vacker, nyutslagen bokskog, vit hägg, skimrande eftermiddagsljus och fridfulla kossor som äntligen kommit ut på bete och jag såg inte ett skit av det. Jag hade ett nervsystem på högvarv som tryckte ut press, krav, otillräcklighet och stress in i varenda cellkärna i hela kroppen, och de känslorna var så tydliga att jag tror att en obducent kunnat se dem med blotta ögat om jag av någon händelse skulle råka bli ituskuren av en sådan just då. Så där satt jag, susande förbi all denna prunknande vårgrönska i hundra kilometer i timman med blodet fyllt av adrenalin, när det slog mig.

Jag ska dö.

Från ingenstans kom den, eller från överallt, jag vet inte. Men känslan intog mig: Någon gång ska jag dö. Insikten var ganska förlamande och isande stark. Jag hukade mig, men vad hjälpte det? Det gick inte att stänga till den där dörren som en förlupen tanke råkat slänga upp på vid gavel. Dödsdörren. Det kändes lite som att åka nedför Victoriafallen, eller som jag tror att det skulle kännas att göra det. Jag vill ju inte lämna detta liv. Inte nu men fan inte om fyrtio år heller. Jag vill inte.

Alltså, jag har ju pratat om döden innan. Tänkt på den. Resonerat kring den. Haft den i närheten. Men jag aldrig känt den. Jag har inte sett den som slutet på vägen. På min väg. Jag är ju frisk som en nötkärna och av segt virke och allt det där och jag har statistiskt sett bara kommit halvvägs, men jag har aldrig på riktigt fattat att det trots det pågår en nedräkning. Att tiden jag har kvar här krymper dag för dag.

På vägen hem en onsdagseftermiddag i min V70 på väg 153 klamrade jag mig i själva verket fast på en sönderslagen flotte på väg ned för ett av världens största vattenfall. Hopplöst, det där med att hålla sig kvar, troligtvis var det bara en ynka brädbit kvar av det som en gång var en till synes säker flotte. Lika bra att släppa den också och tugga i sig livets oundviklighet. Dö ska vi alla. Jag också. Jag ska också dö. Mina söner ska sörja mig, gråta och sakna mig. De ska önska att jag var där för att krama dem, för att trösta och berätta att allt var bra. Bara en gång till. Det spelar ingen roll om de är 60 år gamla när det händer. De kommer att sörja. Det är så det är och inget som jag kan göra något åt.

41 år är jag och plötsligt en onsdagseftermiddag i maj blev jag dödlig. Och säga vad man vill om det, men jobbstressen försvann.

Jag kan tydligen bara hantera en ångest i taget.

skriven 25 maj 2015 av kaosyoga i Funderingar | Inga kommentarer än

Det ligger en spänning i luften. I dag ska vi ta på oss hemmarfixarbrallorna, jag och Krille. Vi ska bygga ut altanen till en pergola och vi ska fixa rabatter och pallkragar att så i. Kurt och Maj kommer och hjälper till och styr upp kaosfamiljens byggprojekt.

Du förstår hur bra detta kommer att bli i vår pyttelilla trädgård, väl? Vi (läs: Kurt) har redan huggit ner vårt fina äppelträd för att ge plats åt mer trätrall med sköna loungemöbler, en eldstad (om jag får som jag vill), ett vintagebord med typ mosaik (om vi hittar nåt), en ny camaro Joe-grill (om Krille får som han vill), och klätterväxter. Jämte det ska det finnas blommor, grönsaker och buskar.

Allt detta med sex minuters cykelavstånd från en underbar strand – vi kommer verkligen inte behöva åka iväg på semester i sommar. Vilket är bra eftersom vi inte kommer att ha råd heller.

skriven 23 maj 2015 av kaosyoga i My man,Vardagsliv | Inga kommentarer än

Jag vaknar av mig själv och går ner med en bok i handen. Det är alldeles tyst och det är svårt att gå ljudlöst nerför trappan, jag vill inte väcka någon.

Solen skiner som om den får betalt för det, det blir en fin dag. En skål med nötter står på bordet, kvarglömd sedan igår. Ljusen är nerbrunna. Böcker ligger utspridda på bordet, tillsammans med ritblock och pennor och någon tidning.

Precis när jag sätter mig och ska öppna boken kommer Folke, sömnvarm och fåordig med ett litet nöjt leende på läpparna. Han kryper upp jämte mig i soffan, drar över sig en filt. Radioljudet byts ut mot bolibompa och ackompanjeras av hans nöttuggande. I övrigt är det tyst i huset.

skriven 14 maj 2015 av kaosyoga i Ögonblicksbilder | Inga kommentarer än

Äh va fan, jag kan ingen franska längre. Jag har ingen aning om vad som heter ”un” eller ”une” längre, vill minnas att just den franskalektionen som låg sist på fredagseftermiddagen förärades med en ganska halvdan närvaro från undertecknad, sorry kära franskafröken som jag inte ens minns namnet på. Helgen har dock varit en trevlig bekantskap och här kommer lite brottstycken från den. Inte nödvändigtvis de allra bästa bitarna, utan de bitar som utspelades framför mig när jag hade en kamera i näven. Mer så.

 

 

 

 

 

 

 

 

Vi stannar dock först till vid min pion. Stanna och titta och andas ett par andetag och ta in den vackraste blommans väsen och betänk vilken fantastisk värld vi lever i. Eller kanske inte men släng ett getöga på’n åtminstone. Visst är den tjusig?

 

Och på tal om fantastisk och tjusig, så fyllde min svärmor Maj 70 år i lördags. Eftersom hon firade självaste dagen på annan ort så fick vi nöjas med att sjunga kanon för henne via telefon. Min man ser dock ut som om han sjunger en psalm med händerna så fromt knäppta på magen.

Sen skulle Bosse knäppa hjälmen. Stoppa pressarna, btw.

 

 

 

 

 

 

 

 

Jag var på Kustfolk, en fin marknad med massor av vill ha-saker, men jag fick en släng av snålhet(?) och köpte bara några armband och en trämojäng. Jag vet inte vad jag ska ha den till, men den var fin. Tror jag.

Här följer sedan en rafflande inkallning av pojkar i tre delar. Först: ”Kom in nu, killar. Det är dags att sova”. Effekten av denna föga genomtänkta replik synes ovan.

”Blä blä blä blä blä. Du kan inte ta oss”. Och nä, jag försökte inte heller. Det finns något djupt ovärdigt i att springa efter sina barn såvida en inte får tag på dem inom tre steg. Så jag stod still och gapade förtäckta hot till dem istället.

Till sist började de klunsa om huruvida de skulle följa med mig in eller inte. Jag lät dem hålla på. Dels pga det är kul att se eftersom Bosse inte fattar ett skit om hur han ska göra och alltid gör ”sten”, dels pga jag ser det som falsk demokrati, dvs de känner att de får inflytande men gör ändå som jag vill i slutändan.

För övrigt har jag en matta som jag skulle lägga undan. Men jag har kommit underfund med att jag inte har plats för i någon garderob, så jag har hängt den ute i väntan på en gudomlig insikt om var den kan få plats. Om du kommer på nåt kan du väl säga till? De gudomliga insikterna tenderar nämligen att komma till mig med ganska, eh, glesa mellanrum. I väntan på respons så hoppas jag på torrt väder.

 

 

 

 

 

 

 

 

Sedan har jag gjort en massa andra saker också. Jag har köpt solglasögon, varit på loppis, plaskat i simhallen, torkat köksgolvet och ätit jordgubbar. Inget av detta fastnade dock på bild och det ska vi alla vara tacksamma för. Nu ska jag kolla partiledardebatten och sedan ska jag läsa vidare i Voors bok. Inte så dum, faktisk.

Och i morgon är det måndag igen. Inget annat att göra än att ta den jäveln vid hornen, och brotta ner den i dammet. Vi ses på brottningsmattan.

skriven 10 maj 2015 av kaosyoga i Barnen | Inga kommentarer än

Jag är 41 och jag känner starkt att det finns vissa saker som jag aldrig helt och fullt kommer att förstå, hur länge jag än lever. Hur rymden kan vara oändlig och expanderande samtidigt, till exempel. Eller hur en fjärde och en femte dimension funkar. Jävla kluriga tankenötter att knäcka. Men varför gå över ån efter vatten? Vi har ju en rad svårlösta mysterier på närmare ort också, nämligen människor. Och kanske speciellt en människa. Att förstå hur denne någon i huset fungerar, alltså jag går bet. Jag har dock gjort mitt bästa för att tolka det hela nedan. Men fattar, det gör jag inte.

 

1.”Nämen här är nog stället där jag ska lägga Sunefilmen som jag har i handen. Av alla lådor och filmsamlingar som finns i huset, så lägger jag den på just den här pretto/show-off/snobb-bokstapeln eftersom den råkade vara närmast den hand som jag höll filmen i.”

2.”Nu har bytt toarulle. Så här ska toarullen vara. Ja vaddå, är det nåt fel på det eller?”

3.”Man kan med fördel låta de två stora bitarna som blev över när man byggde skejthopp till kidsen bara… tja sällskapa hoppet lite så där snyggt random utspritt. I minst tre veckor.”

4.”Nä men om jag låter den här tomkartongen som jag fick i näven efter att ha tagit hand om innehållet stå och marinera i hallen en vecka, så upplöses den nog av sig själv sen.”

5.”Oj då, är tandkrämen slut? Aja, jag tar väl Bosses bamsetandkräm istället. Om det går att hämta en ny tandkrämstub för vuxenbruk i förrådet? Njae, det vete fan. Tror inte det. Det är nog lika bra att borsta vidare med fruktsmaken här.”

6.”Jo men det kan vara vettigt att öppna en ny mjölk direkt utan att kolla om någon annan redan är öppnad. Att det sedan visar sig att vi tack vare detta har exakt 1,7 dl mjölk kvar i kylen trots att det ser ut som om vi har tre liter, och att ungarna därför får grädde på havregrynsgröten på morgonen, det har ju inte med saken att göra”

Va? Fattar du? Nä eller hur? Det är ett jävla mysterium hur denne någon funkar, that’s for sure.

Well well. Tur att han är så förbannat bra i sängen.

skriven 7 maj 2015 av kaosyoga i My man,Ögonblicksbilder | Inga kommentarer än

För dig som legat sömnlös över hur det gått för mina frön: lyssna på den här låten och titta noga på bilden ovan.

Jag är gjord för detta. Jag är fröernas Yoda.

skriven 5 maj 2015 av kaosyoga i Ögonblicksbilder | Inga kommentarer än

Jag älskar bilder men har alldeles för få väggar i mitt hus för att kunna njuta av dem på väggen i den utsträckning som jag vill. Ett kvadratiskt funkishus med öppen planlösning har tacklat undan vanliga, släta väggar till fördel för ingen vägg alls. Eller fönster. Och finns det inget fönster så finns det en dörr eller en tv eller en bokhylla. Eller ett fönster till. Det finns verkligen inte många platser som jag kan belamra med bilder som gör mig glad.

Och förutom platsbristen, så är jag kräsen när det gäller bilder. Jag gillar inte vanliga porträtt. Traditionella familjebilder tagna hos en fotograf är inte alls min pryl. Jag gillar när det är mer äkta, lite ruffare och sant. Jag vill ha levande bilder. Mer vardag kaosyoga-style.

Så jag löste det genom att plocka ner en tavla och istället printa ut ett gäng instagrambilder från mitt och Krilles konton via Printasquare. Perfekt. Massor av bilder, ca 100 st, på ett och samma ställe. Bilder från alla möjliga situationer, knasiga, roliga, fula, äkta. Kaosyoga-vardag-style.

Jag har fått ännu mer liv i mitt hem. Jag är nöjd.

Och för protokollet: Detta är enda gången det är ok att göra collage av instagrambilder.

skriven 4 maj 2015 av kaosyoga i Shopping | Inga kommentarer än

Vilmer har droppat från rampen idag. Själv.

Du vet när du länge försökt uppnå något, men låtit rädsla och integritet hålla dig tillbaka? Och ju mer du tänker på hindren och konsekvenserna som det eventuella misslyckandet skulle ge, ju svårare blir det. Desto större blir tröskeln, och desto mer frustrerad blir du eftersom du VET att du är menad att göra detta. Innerst inne vet du att du vill, att du ska och att du kan.

Det är det som är så jobbigt. Att vilja göra något som är så förbannat läskigt.

Känslan när man då – äntligen – tar sig över den tröskeln. Trotsar alla demoner som skriker att det kommer att gå åt skogen och att det kommer att göra ont. När man kastar sig ut. Flyger. Och klarar det. Den känslan.

Den är oslagbar.

Ursäkta, vad sade du? Att jag överdriver och skruvar upp Villes framsteg på rampen idag? Att jag läser in alldeles för mycket i en åttaårings fritidshobby? Att jag nästan blev gladare än vad han blev när han klarade det och att det nog inte är särskilt sunt? Att jag låter honom leva ut mina drömmar minst lika mycket som sina egna? Tja, du har nog rätt.

Men ändå. Han droppade själv.

Så jävla coolt.

skriven 3 maj 2015 av kaosyoga i Barnen | Inga kommentarer än

Igår lade jag ut en bild från Nepal på Insta och Facebook. Jag grät floder när jag såg den, skänkte pengar direkt och uppmanade andra att göra detsamma. Så ofattbart hemskt det som drabbar så många människor. Så mycket lidande. Det trasar sönder mitt hjärta.

Idag tänkte jag fortsätta på samma linje och skriva om något annat som är väldigt jobbigt att hantera. Lunch. Eller rättare sagt, helglunchen. Jag avskyr den. För nej, hos oss är det inte någon krispig sallad med ekologisk halloumi och granatäpple som som gör en alldeles ”lagom mätt” och avnjuts i nån berså ackompanjerat av barnens hyllningskör och solsken som värmer nacken. Far from it.

Det är mer så att alla går och skrotar så där avslappnat och det är äntligen undanplockat sedan långfrukosten och även resterna av uppdateringen på kaffet som måste göras efter ett par timmar. En har gjort fint i köket, satt på sig ansiktet, kläderna och städat undan lite i resten av huset. Kanske har en påbörjat en bra bok eller den där rensningen av garderoben som varit så behövd så länge. Eller bloggandet, tecknandet eller naglellacksmålandet. Oavsett, en av de bästa stunderna på hela helgen.

Då, BAM! De under 18 år börjar gnälla, slåss och trilskas extra mycket och plötsligt slår det en att alla har blodsocker under havsnivån och borde ätit för en timma sedan. ”Bryt allt och trolla fram a god damn lunch från kylskåpet som gud glömde, bitch!!!” vrålar matlagningsguden (som nog var den som glömde mitt kylskåp?)  och jag börjar frenetiskt riva runt i rotfruktslådans halvmögliga morötter med mitt våta nagellack.

Jag avskyr det.

Du ser, lunchen har ingenting av middagens kännetecken – den trevliga känslan av att diskutera, planera, handla, laga, dofta, röra i grytor, sippa vin, duka fint, äta länge, prata ännu längre, okynnesäta lite till och diskutera existentiella spörsmål innan vi hjälps åt att plocka undan samtidigt som vi lyssnar på Hardcore Superstars senaste skiva på hög volym. Nej nej nej.

Lunch är måltidernas bakgård, en krypskytt som studerar dig och osynligt lägger sig till rätta med dig rakt i kikarsiktets hårkors för att släppa ett noggrant riktat skott när du mår som allra bäst.

Lunch är tradiga matbitar i plastburkar med torra kanter eftersom nån glömt att försluta locket ordentligt, som en dessutom måste lukta på för att försäkra sig om att en inte matförgiftar sina ungar på kuppen.

Lunch är stökigt kök, ofokuserade barn, spring i dörrar, pasta med ketchup igen, halvfabrikat och otäcka blandningar av rester som aldrig borde mötts på en tallrik.

Som bonus finns dessutom en inbyggd diskmultiplikator, vilket gör att trots att en lagar den enklaste mat så blir det ändå sjukt mycket disk, matrester och intorkad sås på spisen. Tacksamhetsmultiplikatorn, däremot, den är negativ när det gäller lunchen. Aldrig nån som ens hinner säga ett förstulet ”tack” i farten när de rusar tillbaks till den spännande leken som de slets ifrån. Och kvar står en med pajjigt nagellack, en oöppnad bok och en massa matrester i ett kök som nyss var rent.

Jag säger dig. Lunch är ett helvete. No less.

skriven 3 maj 2015 av kaosyoga i Livet som kom emellan | Inga kommentarer än