I dag har Folke varit hos frissan. Som du tidigare kunnat se på bloggen, så har det inte skett så ofta de senaste åren.
Hans lockar. Jag älskade hans lockar. Ingen sax skulle komma i närheten av dem. Tänk med tjejer han skulle kunna få dem om tio-femton år, eller hur? Folke själv har inte brytt sig nämnvärt, men om jag frågat honom så har han sagt att han vill klippa av sig lockarna och ”se ut som andra”. No way, José, har jag tänkt. ”Alla andra” är tråkigt, Folke är lockig, det är hans grej, hans signum. Jag vill minsann hjälpa mina barn att vara stolta över sin egen särart, att vara som alla andra är inget att sträva efter.
Men han har väldigt tunna hårstrån som lätt tovar ihop sig. Och han är väldigt håröm. Och – inte minst – håret är hans. Inte mitt. Önskan om att behålla en lockig pojke, däremot, den är min. Inte hans.
Så yours truly stålsatte sig och lät honom bestämma och idag föll lockarna. Tovorna, lockarna, det blonda fina håret som kittlat mig i näsan när han suttit i mitt knä. Allt föll. Och jag grät. Inombords, gubevars, men ändå. Jag tror inte lockarna växer ut igen. Jag saknar dem. Jag tycker han ser annorlunda ut och jag vill ha tillbaka min gamla Folke.
Folke satt tyst som en mus i frisörstolen hela tiden, såg också ut att vara på vippen att gråta. Men, det var bara blyghet, visade det sig. Söta frisören var visst lite svår att förhålla sig oberörd till. Och jodå, han blev nöjd med resultatet. Han tänkte nog inte så mycket på själva frisyren, mer än att han ville ha rätt sprayfärger i efteråt. Rött och svart. Nej nej nej, inte det också, tänkte jag. P to the anic, liksom. ”Å, vilken fin frisyr, nu ser du ut som en riktig pojke” sade en annan frisör till honom i förbigående, säkert i all väl mening. ”Han har varit en riktig pojke hela tiden” svarade jag. Också i all välmening. Sedan betalade vi och gick, jag och den nye sonen.
På vägen hem kunde jag inte hålla mig. ”Hur känns det?” frågade jag den röd-svarthårige pojken, som vore jag en annan sportjournalist. Jag var nära andnöd av återhållen gråt – gode gud vad har jag gjort?!?! – men Folke slängde bara en förstulen blick på mig och sa ”bra” och så var det inte mer med det.
Då gick det upp för mig att han tycker inte den nya frisyren är en big deal, och det borde jag inte göra heller. En frisyr liksom, vad är det att hänga upp sig på egentligen? Jag är stolt över att jag lät honom bestämma. Det här med att jag tycker att han skulle ha kvar sina toviga lockar för att jag vill ha en söt pojke, det är ju inget argument som håller en enda sekund. Ingen annan än Folke kan definera Folkes särart.
Hans hår är hans beslut. Min sorg är mitt problem.
Så med det sagt ska jag nu gå hem och hälla i mig ett glas vin, lägga mig i fosterställning och primalskrika i en kudde.
skriven 28 juni 2013 av kaosyoga i Barnen |