I morse fotade jag kvartetten när vi käkade frukost. Samtidigt som vi åt så byggdes det lego, lästes tidning och tjuvtogs sylt. De här ganska vanliga stunderna, de har sin helt egen magi. Alla de där stunderna som kom och gick, du vet. Det gäller att se dem innan de blir för suddiga i kanterna. Minnet har liksom ingen arkivbeständigt format på sitt innehåll, så det vill till att ta en extra kopia nu och då. Här är några:

I morgon bitti får de äta frukost utan östrogen, för jag drar till Sälen i fyra dagar med jobbet. Jag tror aldrig att jag har varit ifrån min familj så länge nånsin. Att åka iväg innebär därför att jag a: redan har dåligt samvete eftersom Krille får dra hela lasset helt själv så länge, b: redan saknar pojkarna trots att jag såg dem för en kvart sedan när de gick och lade sig och c: är förväntansfull inför att få åka hundsläde. På en och samma gång. Och så mår jag lite illa också, men det beror på att jag ätit för mycket godis när vi kollade mello, så det räknas inte.

Och förresten – d: höll på att bryta ihop tidigare idag när jag fick riva ut allt och vända upp och ner på hela huset för att hitta skidsockar, underställ och skidbrallor. Och brallorna hittade jag inte ens så jag får åka till Sälen utan, vilket är ungefär som att åka naken. Då håller vi tummarna för att jag hinner köpa ett par nya innan hundspannet drar iväg, folks. Hata packandet.

Jag avskyr det verkligen. Men bortsett från det så ska Sälen bli kul.

Håll ett öga på mina fina pojkar så länge, är du snäll. (Och ett på mitt instagramkonto också.)

skriven 12 mars 2016 av kaosyoga i Barnen,Livet som kom emellan | Inga kommentarer än

Nu börjar ombyggnationen märkas, trots att den inte berört vårt hus inuti alls. Än så länge håller snickarna sig fint och respektfullt på utsidan av huset, men de har liksom kapslat in det nu i byggplats och byggställningar och det är ganska mörkt här inne och lerigt och grusigt ute. Om några dagar ska vi flytta till ett annat hus och vi kommer inte tillbaka innan allt är klart. Eller ja, vi lär väl komma tillbaka 783 gånger och flytta, hämta, lämna och hämta ännu fler saker, men vi ska inte bo här förrän det är klart. Fattar du hur mycket man behöver ta med sig för att leva någon annanstans i typ två månader?

Och så är det full rulle på jobbet, hela våren är galet hektisk och i helgen ska jag iväg på konferens i fyra dagar. I morgon fyller Folke år och jag har hunnit köpa paket men glömt att köpa inslagspapper och presenterna ska slås in i kväll. Antar att han får hålla tillgodo med papper som det står God Jul på, tur att han inte kan läsa. Eller jo vänta, det är ju det han kan.

Det är smutsigt och rörigt här hemma och jag önskar verkligen att jag kunde vrida fram klockan ett par månader, jag vill inte göra den här ombyggnationen, jag vill ha den gjord. Stor skillnad. Jag hörde förresten Andres Lokko prata om det som en liten vägvisare i livet: Vill jag göra detta, eller vill jag ha det gjort? Jag gillade det.

Just nu är det lite intensivt kan vi säga. Jag känner mig lite som Bosse på bilden. Folke hade övertalat honom att visa upp ett trick för ett par dagar sedan (det var innan huset var inklätt i eh, material, på tiden då solljus fortfarande letade sig in genom fönstren) där han skulle ligga under en del stora och förvånansvärt tunga saker. Grejen var nog att han visa att han var stark och skicklig nog att balansera dem på sin kropp utan synbar ansträngning. Men det var inte så enkelt och kul som han trott, så han gapade ”ta bort det” efter ungefär fem sekunder – men jag hann ta en bild först.

Rätt mycket så känner jag mig just nu. Så om du ska fota mig levande och vara säker på att jag är stående med huvudet upp och fötterna ner, now is the time.

skriven 9 mars 2016 av kaosyoga i Livet som kom emellan | Inga kommentarer än

At this very moment: Jag viker en sjukt stor tvätthög samtidigt som jag får simultanöversätta nåt engelsktalande bolibompaprogram åt Bosse.

Fan vad jag rockar den här måndagen ändå.

skriven 7 mars 2016 av kaosyoga i Livet som kom emellan | Inga kommentarer än

Ända sedan vi började prata om att bygga om för ett par år sedan så har jag haft ett ljusblått kök i huvudet. Jag vet inte varför, jag har inte sett någon bild på nåt ljusblått kök vad jag kan minnas, men ljusblått ska det vara. Jag vet vilken nyans också, och den finns naturligtvis inte hos någon köksförsäljare. Så vi köper ett vitt kök och lämnar fronter och luckor till lackering direkt istället. I dag har jag valt ut färgen som vi ska använda.

Och så har jag och Ville handlat och fixat knäckig äppelpaj med hemgjord vaniljsås som var hur god som helst. Förresten, när vi hade handlat på ICA och kom ner till garaget där bilen stod parkerad, då upptäckte jag att jag hade glömt att lägga maten i påsar och stod där som ett fån med korgen i handen, men då kändes det så meckigt att gå upp och in i affären igen och köpa en påse och packa över allt att jag sket i det och tog med korgen hem.

Det är det inte alla som gjort, tänker jag.

Förlåt och tack snälla ICA, jag lovar att lämna tillbaka den snart.

Bilden överst är från en teckningsworkshop som jag var på i torsdags hos talangfulla Angelica. Så kul att få dyka in i tecknandet och tre timmar kändes som en kvart. Lycklig är jag när jag får göra saker bara för att det är kul.

Och när jag får ta med mig en ICA-korg hem. Det var lite kul det med.

skriven 5 mars 2016 av kaosyoga i Livet som kom emellan,Människor,Penna och papper | Inga kommentarer än

Kära församling

Vi är nu äntligen samlade här igen, tack vare en inköpt laddkabel (för alldeles för mycket pengar – damn you Steve Jobs), samt det faktum att alla i familjen överlevt den ofrivilliga detoxen mr Magsjuka. Helgen har gått i kroppsvätskornas tecken, men du kan vara lugn, jag tänker inte bli mer grafisk än så, eller jo lite: det har skitits och kräkits till höger och vänster, så kan vi säga.

Folke fick det först, när han sov över hos en kompis, lämpligt nog. En kräks på natten sedan inget mer. Pigg som en lärka dagen därpå. En dag gick, ingen mer kräks, ingen smittad. Puh. Lördagen kom. BAM. ”FLYTTA ER!” skrek jag när jag rusade uppför trappan till toan. Jag spydde, Bosse spydde, Ville spydde. Krille torkade, torkade och torkade spyor. Tvättmaskinen gick i ett. Jag sträckte tungan när jag kräktes och svor något så fruktansvärt mycket. De sista kräksresterna blandades med en större mängd könsord när jag spottade ur munnen för den gången, innan det var dags igen. Ville spydde en kaskad i trappan, plasket måste ha hörts en mil och Folke kräktes nästan igen av den synen. Bosse sprang själv till toan och träffade den de flesta gångerna.

Krille hävdar att han är immun, och hade jag också tagit en sup när kräkandet började så skulle jag minsann heller inte bivit sjuk. Jag försökte förklara för honom hur virus funkar och att sprit liksom inte biter på dem, men han stod på sig. Ända tills dagen efter då det var hans tur att gå upp på andra våning och vandra mellan toa och sovrum en tolv tretton gånger. Tur för honom att jag sträckt min tunga, annars hade sarkasmerna troligtvis haglat som en vinterstorm runt honom. Eller nä, det hade de inte för han såg så himla bedrövlig ut när han lommade upp för trappan, så jag hade nog inte haft hjärta att köra nåt vad var det jag sa till honom trots att läget egentligen var det bästa på länge.

Denna misär. Jösses. Jag kan bara tacka moder Maria för att jag och Krille fick det var sitt dygn och inte samtidigt. Men nu är vi ute på andra sidan. Idag har vi varit hemma alla för att samla kraft, eller ja, det var väl mest Krille och jag som behövde det. Denna magsjuka tog värre ju äldre en var, visade det sig.

Några timmar efter att Folke kräkts så var han så här:

Ett dygn efter att jag spytt var jag sån här:

Men nu är det över. I morgon är jag lite piggare och mycket gladare och tusen gånger roligare.

Och dessutom är det vår.

skriven 29 februari 2016 av kaosyoga i Livet som kom emellan | Inga kommentarer än

När Krille kom hem efter jobbet igår satt vi redan och käkade middag.

”Å, vad mysigt det såg ut genom fönstret att se er sitta och äta och ha så kul,” sa han när han klev innanför dörren med ett leende. ”Vilken härlig familj jag har! Jag hörde långt ut på gatan hur ni skrattade. Vad var det ni skrattade åt?”

”Att Folke fick till ett dubbeltrick och fes och rapade samtidigt,” sa jag.

”Ojojoj, en STOR stund alltså,” sa Krille och hängde av sig jackan samtidigt som han nickade berömmande till mellanpojken.

”Jepp, tänk vad du missar när du inte är hemma,” sa jag.

Förresten så fick jag nya brev från Japan idag. Jag vet, jag vet, det intresserar inte dig ett dugg, men dels har jag ingen bra bild på när Folke körde sitt trick som kan illustrera inlägget, och dels tycker jag att det är svincoolt att någon stått i Japan och printat den här adresslappen och fixat till några försändelser till MIG, en lång trebarnsmamma med orange hårtoppar i en kuststad i Skandinavien.

Ain’t that something att förundras över en vanlig tisdagskväll?

P.S. Nya avsnitt av Better call Saul sägs vara ute idag. Hurry hurry till chokladen och tvsoffan!

skriven 16 februari 2016 av kaosyoga i Barnen,Livet som kom emellan,Penna och papper | Inga kommentarer än

Det här var Bo i morse. Han drog upp täcket över huvudet och sov som en sten. Så jäkla skönt.

Folke hade gjort superfina alla hjärtansdagshälsningar till hela familjen, och Krille hade köpt – wait for it – pennor till mig och jag blev så himla glad över att han gör sig sånt besvär för att fixa saker till mig som han vet att jag älskar. Jag köper aldrig något till honom på den här dagen, och inte på vår bröllopsdag heller, eftersom jag hävdar att det är han som har haft mest tur av oss två och som därför bör vara den som visar sin tacksamhet på ett materiellt sätt, men egentligen beror det bara på att jag är lat och dålig på att planera. Och han köper presenter till mig ändå, år efter år, trots att vi båda vet att jag har fel. Det var ju fan jag som drog det längsta strået. Utan tvekan.

Det var en fin alla hjärtans dag som avslutades med hemmagjord bananglass med smält Marabou mjölkchoklad på som Ville hade fixat. Jag målade 20 naglar i olika färger – inte mina egna – och imponerades av Vilmers engelska ordförråd. Jag hade ingen aning om att han visste vad ål hette till exempel.

Och Bob? Jodå, han vaknade så småningom av att han var bajsnödig.

Ha en fin kväll. Puss!

skriven 14 februari 2016 av kaosyoga i Livet som kom emellan | Inga kommentarer än

Typiskt. Just när jag har TID att blogga, då händer inget. Men när jag springer för fullt och relationerar (nytt ord – vassego SAOL), diskuterar, förfäras och upprörs både i verkliga livet och på den sociala mediescenen så att hjärnan nästan sprängs om jag inte får lätta på trycket, då HINNER jag inte blogga.

Well, det har varit en fin dag idag. Det är ganska skönt när det är lugnt i skallen. Bilden ovan visar var jag suttit och vad jag gjort hela dagen. Lite som Ferdinand under korkeken. Jag har tittat lite på gråsparvarna utanför fönstret också – jag har blivit lite av en crazy-bird-lady på sistone, jag är helt uppslukad av att se till att alla stackars fåglar får mat och rätt mat och ju fler fåglar som äter utanför mitt köksfönster desto bättre mår jag. Och så har jag fnissat åt minnet av Deadpool och lyssnat på sista avsittet av Creepypodden. Det enda jag läst är dagens krönika av Fredrik Virtanen och Jan Gradvalls essä om Max Martin.

Fin! Fin så in i helvete.

Och så tog jag mig en svängom med Bob till den där dansbandslåten med Black Jack. Vete sjutton var energin kom ifrån. Jag gillar inte ens dansband. Bosse förstod det unika i situationen och passade på att föreviga svängomen.

Det var väl allt, typ. Fascinerande vilka enorma skillnader i energiåtgång som jag jobbat fram mellan vardag och helg. Antingen har jag fullt adrenalinpåslag, eller så har jag knappt puls. Jaja. Men nu ska vi till vänner och käka. Kanske kan jag uppnå nåt mellanting där?

skriven 13 februari 2016 av kaosyoga i Livet som kom emellan | Inga kommentarer än

Alltså jag skulle skrivit ett inlägg igår. Jag lade Bosse, tog fram datorn och så… ja. Så gick det som det gick och det blev inget inlägg.

I dag är jag minst lika trött. Jag har jag jobbat hela dagen, vilket ju suger big time för en borgarbracka som gillar när arbetsveckan tar slut fredag kl 17, men avslutningen var fin. Hämtmat, vin och Guardians of the Galaxy med Ville när jag kom hem med huvudvärken från helvetet och svettiga fötter (jag har faktiskt sprungit och gått JÄTTEMYCKET idag). Och det var faktiskt riktigt kul att jobba. Det är inte trist att jobba, det är trist att inte vara ledig.

I morgon ska jag vara ledig. Jag ska rita och skriva hela dagen. HELA dagen. Det är jag värd. Dock – för att undvika en repris på ovanstående, så avslutar tant inlägget och går och lägger sig nu.

God natt.

skriven 6 februari 2016 av kaosyoga i Livet som kom emellan | Inga kommentarer än

I går pratade jag ju om Aretha som en universalmedicin de luxe mot allehanda depressioner och frustrationer. Eftersom jag till min natur är en generös människa så ska jag bjuda på ytterligare ett tips. Detta är en lite mildare variant, en snabbfix för mindre svackor, alternativt en avledningsmanöver om det är så att du vill undvika göra något tråkigt som någon ber dig om, tex vika tvätt. Väldigt användbart för alla oss som lever ofullkomliga liv i en ofullkomlig värld, alltså.

Make a pile.

Vi körde den själva för en liten stund sedan, innan pojkarna skulle lägga sig. I vårt fall, som den fempersonersfamilj vi är så kör vi en sorts inverterad ”halv special”. Krille var moset, Vilmer var brödet, jag var körven, Folke ketchupen och Bo var senap. Det funkade perfekt, det gör det varje gång. Alla skrattar och tjoar och blir på gott humör. Folke glömde att han var ilsk pga inte fick se Wildkids en gång till och Krille glömde att jag hade lovat att fixa tvätten. Whop whop.

Notera också att jag såg till att bara ha de två lättaste avkommorna ovanpå mig, och det var tungt nog. Vilmer däremot, han fick ta en del tyngd på sin spensliga nioårskropp. Men så ser han en smula stressad ut också. Å andra sidan glömde han av att han nyss var arg på Folke för att Folke bråkade om Wildkids och… ja, oavsett. Det funkar i alla fall.

Make a pile.

skriven 2 februari 2016 av kaosyoga i Barnen,Livet som kom emellan,Ögonblicksbilder | Inga kommentarer än