Men min gjorde visst det. Vilken ära.

Tack goa Anna, du vet precis vad Kaosyoga gillar.

skriven 29 april 2013 av kaosyoga i Bloggsaker | Inga kommentarer än

Den där filmen En oväntad vänskap. Den är precis lika bra som folk säger.

skriven 28 april 2013 av kaosyoga i Film | Inga kommentarer än

Alla tre pojkarna vaknade tidigare än de skulle i morse. Folke hade kissat i sängen och väckte i sin frustration över detta både mig, Vilmer och Bosse. Klockan kvart i sex. Jag hade en nackspärr på gång och var så trött att jag nästan grät. Men gjorde jag det? Nej nej. Istället axlade jag den irriterade mammans synnerligen oklädsamma offerkofta och fräste och gnällde på tre trötta pojkar i frustration över att de inte kunde somna om på kommando, vilket jag troligtvis inte hade kunnat själv heller. Å så kom dåliga samvetet. Gah.

Man kan väl lugnt säga att dagens adjektiv skulle kunna vara: irriterade, griniga, sura, bråkiga, trötta och orkeslösa. Upphöjt i fyra, då alltså.

Turligt nog kom Krille upp på studs som vanligt på gott och glatt humör och lirkade, skojade och servade igång alla oss andra, men på eftermiddagen åkte han iväg på grabbhäng med övernattning. Jag djupandades och tog sats inför ungefär sex timmar med tre vakna små tröttmonster.

Allt var krångligt, allt var svårt, alla var dumma och allt var så jobbigt för oss fyra. Men tillsist hade vi ändå tappert tagit oss igenom lekplatshäng, glassinköp, filmhyrning, pannkaksfrossa, skumbad och soffhäng, och jag såg mållinjen. Jag såg mållinjen, godisskål och en ny film med Bradley Cooper, det var vad jag såg. Oj, vad jag såg det. Och säga vad man vill om trötta pojkar, men läggningen går åtminstone smidigt med tre individer som ligger ett par sömntimmar back och börjar landa efter sockerkicken.

Men vad händer då? Vad händer när jag ska lägga dem själv, och de hela dagen ålat sig i soffan, klagat över trötthet, kinkat, gnällt, bråkat och varit orkeslösa? När det ääääntligen är dags för små, trötta gossar att krypa ner mellan rentvättade lakan i ett svalt rum, lägga huvudet på kudden och – praise the lord –  bara få SLAPPNA AV?

skriven 27 april 2013 av kaosyoga i Barnen | Inga kommentarer än

Det var idag för ett år sedan som jag sparkade ut kaosyoga i cyberrymden.

Ständigt producerad under påfrestade omständigheter och med låga krav på kvalitet, simmade textmassorna ut i stora världen och där har de stannat och förökat sig. Inte för att så många sett dem. Men ändå.

Och jag gillar ju kaosyogavärlden, med alla bristningar, brödsmulor på golvet, stökiga garderober och tålamodsprövningar. Det är den jag är och där jag är och det är kul att kunna se tillbaka på mitt lilla, korta men fantastiska liv. Se hur Folke klippte sig själv, när Bosse äntligen började gå, när Ville tappade sin första tand, när Krille förklarade valbardernas funktion, sorgen när Håkan avlivades och all musik som spelats i bilen på väg hem från jobbet med helgen i sikte. Och ibland fick jag till och med tid över för att skriva om sådant som jag funderat mycket på, som inte har något direkt med familj och barn att göra, utan mest kan ses som ett statement, bara så där.

Får jag inte skriva så är livet inte riktigt lika roligt. Så jag lär nog fortsätta ett tag till.

Men vad säger du? Står du ut?

Det hade varit kul om du gjorde det, det måste jag tillstå.

Ska vi säga så här: Om du lovar att hänga kvar ett tag till, så skriver du ett litet mail till mig, och så skickar jag hem en liten kaosyogapresent från Evas butik till dig. Eller till någon annan. Jag måste lotta förstår du, jag kan inte slänga ut hur många fina mugg… eh, jag menar presenter som helst. Så rik är jag inte, jag har ju trots allt tre barn att föda.

Så, skicka ett mail till lise@kaosyoga.se, så får du kanske en liten sak tillbaka.

Eller så vann någon annan och då får du ingenting, mer än vetskapen om glädjen som ditt mail skapade. Men fortsätt gärna att titta in i kaosyogavärlden då och då. Det uppskattar jag.

Stevie Wonder – Happy Birthday

skriven 26 april 2013 av kaosyoga i Bloggsaker | Inga kommentarer än

Varje morgon hos oss är kaos förklätt i en illusion av kontroll, och helst ska illusionen bestå, annars kommer alla för sent. Nästan allt fokus är på barnen, eftersom de knaaaaaaappast är självgående ännu, och målet är att de lämnar huset mätta, glada (nåja) och rätt utrustade utan att vi behöver gå upp mitt i natten.

Så, varje morgon medan killarna käkar gröt så fixar Krille mackor till deras mellanmål. Och till mig, så slipper jag äta direkt efter jag stigit upp, utan kan använda den dyrbara tiden till att tjoffa på lite mascara och förbereda kläder och tandborstar till pojkarna istället. Så packar han in mina goda mackor (mycket ost, skinka, majonäs och grönsaker på danskt rågbröd, det är min morgonmedicin) i folie och lägger den på hallbyrån, och så fixar han en helt perfekt och jävligt stor latte också, så att den är klar precis innan avgång. Bara till mig.

Han är en sällsynt fin man.

Och när jag rusar ut ur huset tillsammans med resten av flocken en stund senare, så hugger jag macka, telefon och nycklar och slänger ner det i min väska. Sedan tar jag min stora mugg med kaffe i andra handen och går ut till friden – f’låt, jag menar bilen. Går ut till bilen, alltså.

De sista dagarna har har han till och med ritat hjärtan på foliepaketet med mackorna. Fina små hjärtan som en kärleksfull hälsning till en morgontrött och stressad fru. Jag har sett det. Jag har noterat det. Jag har lett inombords. Jag har tänkt tacksamma tankar. Men nej, jag har kanske glömt att säga något om hans fina gest. De orden har liksom prioriterats ned till förmån för ”Vilmer om du hade på dig gummistövlarna när du åkte hem från skolan igår så måste du ta på dem nu också, annars har du ju inget att ha på dig på fötterna om det regnar” och liknande i en mängd olika varianter. Jag har bara slängt ner hjärt-mackorna i väskan och rusat ut genom dörren. Och när kvällen kommer har jag helt enkelt glömt av det.

Men det är ju basal beteendevetenskap att alla människor vill bli bekräftade, vill bli hörda och sedda. Vill få något tillbaka, helt enkelt.  Och att om man inte får det, så tar man till olika medel för att uppmärksammas på ena eller andra sättet. Så även Krille Hellström.

Eller ja, det är ju möjligt att morgonens fynd beror på något helt annat. På att ett av våra barn plötsligt kläckt idén om att ett foliepaket vore ett bra ställe att träna på tecknandet av, eh, en ny geometrisk figur och lyckats göra just det, i smyg på morgonen. Eller på att någon främmande människa obemärkt kommit in i vår hall och bytt ut mitt smörgåspaket mot någon annat. Det kan ju vara något sånt också.

Inte vet jag.

skriven 25 april 2013 av kaosyoga i My man | Inga kommentarer än

Om man börjar gråta av en Måns Zelmerlövsång i bilen på väg till jobbet en morgon, beror det då på att man är mycket labil, väldigt omogen eller bara lite vanligt lomhörd?

Mvh/orolig

skriven 24 april 2013 av kaosyoga i Funderingar | Inga kommentarer än

Jag säger inte att det har varit en skitjobbig röv-dag idag.

Jag säger bara att detta var en dag som krävde ett glas vin och en jävligt god ost som avslut för att inte kvalificera in som solklar etta i en mindre smickrande kategori av dagar. Så säger jag.

skriven 23 april 2013 av kaosyoga i Ögonblicksbilder | Inga kommentarer än

”Mamma, du har eldiga kinder”, sa Folke när jag kramade honom godnatt.

Ja, jag kanske var ute i stort sett hela dagen idag och ja, jag kanske glömde att smörja in mig och ja, det kanske hettar lite i ansiktet nu och NÄ, det är väl inte riktigt så man tar hand om sin hud och sitt cancerförsvarssytem på bästa sätt.

Och ändå. Som jag längtat.

skriven 21 april 2013 av kaosyoga i Ögonblicksbilder | Inga kommentarer än

Folke, Vilmer och jag var på cirkus idag. Jag hade fått en biljett av fina Carola, eller egentligen hennes mamma, och jag köpte ett par till. Därmed skulle Cirkus Hellström krypa in i cirkus Maximum stora tält mitt i strålande vårsol en lördag eftermiddag.

Det var ett tag sedan jag var på cirkus och jag ångrade mig direkt när jag såg djurnumren. Så galet fel att elefanter, sjölejon och hästar ska hålla på att krumbukta och te sig framför en sockerstinn publik, när de egentligen skulle mått mycket bättre av att vara i det fria i sitt riktiga element. Det var både beklämmande och sorgligt och jag lovade mig efter varje djurnummer att inte gå på cirkus nåt mer. Någonsin.

Men desto mer underhållande var cirkusens primater, homo sapiens. Vissa höll galet hög klass, bland annat det du ser på bilden där två snubbar sprang runt inuti var sitt hjul utan några som helst säkerhetsanordningar och på så vis fick pendeln att snurra runt. Och det hade väl varit helt i sin ordning och pirrigt och imponerande så det räckte och blev över, men nejdå, då ska en av dem springa utanpå hjulet istället. Alla i publiken ooooh’ade och aaaah’ade och Vilmer gömde ansiktet i händerna och jag försökte kontrollera mina skrik för att inte skrämma pojkarna ännu mer. Och precis när jag (och mina nerver) kunde tycka att det gott och väl räckte med spänning, då skulle pojken springa runt utanpå hjulet MED EN SVART HUVA PÅ HUVUDET.

Eh?

Varför, varför, varför skulle han göra det? Jag och mitt känslosamma inre satt på helspänn. Folke såg ut som en fågelholk och glömde till och med tugga popcornen han hade i munnen. Ville blundade. Killen trädde huvan över huvudet som en annan medeltidsfånge på väg till galgen och rantade hela varvet runt utan att se ett skit. Phew. Så. Dags andas ut. Äntligen kunde jag slappna av lite. Vilket för övrigt fick mig att inse hur spänd jag faktiskt var, och hur länge jag troligtvis hållit andan. Dags att gå hem nu.

Musiken tystnade. Vad nu? Skulle de inte hoppa mer och ta emot folkets jubel?

”Och dra åt helvete”, sade jag tyst för mig själv när det visade sig att det hela skulle avslutas med ett ”särdeles farligt nummer” som killen typ ”bara provat någon enda gång förut” och som krävde publikens ”totala tystnad och uppmärksamhet”. Killen som sprungit med huvan hade tydligen inte gäckat döden tillräckligt. Nu skulle det göras saltomortaler i farten på hjulet i den snurrande pendeln.

Fuck me.

Villes ögon var större än femkronor. Jag spände bäckenbottenmuskulaturen och tog fram kameran. Det är alltid lättare att hålla distansen till någons publika dödslängtan om man ser det på en skärm eller genom en lins. Cirkuspersonalen tog fram en liten luftmadrass, inte mycket större än den som jag sov i tält på när jag var liten. Mest som placebo, antar jag, för hur sjutton han ens skulle ha en sportslig att pricka den om han snubblade tjugo meter upp i luften, det fattar inte jag. Killen tar sats, ångrar sig, fortsätter springa runt, kommer upp till toppen igen, tar sats – och gör ta mig fan en framåtvolt. Hade jag inte fotat den, så hade varken jag eller Vilmer vetat om den gjordes. Ingen av oss tittade alls nämligen. Jag stirrade på kameran. Ville hade vänt sig bakåt och stirrade därmed förmodligen på den som satt bakom oss istället. Hej hej.

Äntligen fick de komma ner på marken igen. Jag applåderade händerna knallröda, mycket av beundran, men mest av lättnad. Det var över. Vi reste oss på darriga ben och samlade ihop popcornsbägarna. Eller, jag gjorde väl det. Vilmer och Folke trängde sig genom publiken ut i dagsljuset. På väg till bilen skulle de båda kissa vid var sitt träd. Ville gnällde över att han fått för lite godis. Folke blev arg för att han visst fått mindre popcorn än Ville.

Och så var allt som vanligt igen.

skriven 20 april 2013 av kaosyoga i Ögonblicksbilder | Inga kommentarer än

Shit i helvete, vilken vecka det varit.

Dagtid har jag jonglerat med stora deadlines, långa dagar, överfullt skrivbord, telefon som ringt non-stop, problemlösning, irritationer och improvisationer. Krille har hämtat barnen varenda dag, handlat, fixat käk, tvättat kläder och fått vardagen att gå runt och jag har kommit hem efter middagen ackompanjerad av några urskuldande mumlanden, för det mesta i tid att pussa pojkar godnatt. Kvällstid har jag dock tränat, sett till att kroppen blev trött och huvudet lugnt för att sova bättre och klara nästa dags påfrestningar. Eller nä, jag har utvecklat ett betongarsle i soffan, suttit i paralyserat tillstånd i soffan, ätit lösgodis som inte ens är gott och somnat för sent med huvudet fullt av tankar på jobbet.

Phew.

Det här får inte bli någon vana.

Men jag tror vi hann i mål på jobbet nu är det helg. Krille har lagat årets godaste rumpstek på grillen och som en bonus visade han även pojkarna exakt var rumpsteken sitter – satt – på själva kreaturet som sedemera hamnade på vårt bord, om du skulle råka undra vad bilden handlar om. Inget konstigt med det.

Så. Allt är bra nu.

Och så en trevlig helg på det.

Adrenaline Mob – Indifferent

skriven 19 april 2013 av kaosyoga i Musik | Inga kommentarer än