Hej, jag heter Lise och jag är koffeinist. I dag har mitt kaffedrickande fått konsekvenser både för mig och min omgivning och jag inser nu att missbruket styr mitt liv.
Min dag började kl 05 och då krävs det extra mycket kaffe för att få mig att orka. Suget var så stort att när jag skulle hämta barnen på förskolan, kom jag försent för att jag var tvungen att fixa ännu en kopp att ta med mig i bilen. Jag hade så bråttom att få i mig kaffet innan jag kom fram, att jag hällde ut det över halva mig (Krille, om du läser detta: nej, det kom inget i sätet, bara på mig, så du kan andas ut). Jag hade ingen jacka eller tröja med mig, så jag försökte bara skämta bort det på förskolan.
Vi skulle handla på vägen hem, jag ville inte men var tvungen, mjölken var slut, och jag måste ha mjölk i kaffet. Naturligtvis träffade jag folk jag kände på ICA. De såg mina fläckar, de såg min koffeinstirriga blick, men de sade inget. Men jag förstod. När jag kom hem fotograferade min son min fläckiga kläder, även han förstod att detta inte är normalt. Det var smärtsamt att inse, men jag kan inte värja mig längre. Det är inte längre jag, det är kaffet som styr mitt liv, och nu måste jag ändra på det.
Jag heter Lise och är koffeinist. I dag är första dagen på resten av mitt liv.
Ja. Eller så är det dags att trappa ner på alla de där missbrukare-på-rehab-böcker som jag läser.
Alltså jag kan sluta när som helst. Jag har bara inte lust.
skriven 31 maj 2012 av kaosyoga i Livet som kom emellan | Inga kommentarer än
Hellströms är en familj som gillar mat. Vi äter mycket och ofta, matvägran har inte funnits i föräldravokabulären, och det enda sättet att säkert diagnostisera oss när vi är sjuka är att kolla om vi käkar som vanligt. Gör vi inte det, så är det dags att ringa 112.
Men frågan är om inte Håkan är värst. Inget, jag upprepar inget, kan slita Håkan från placeringen under Bosses stol vid matdags. Här står han, med blicken stint ner i golvet. Han tittar inte upp, utan har totalt fokus på när mannan från himlen landar i hans blickfång. Inget undslipper hans svalg. Om det landar, så går det att äta.
Häromdagen landade en maskros, som Bosse haft i handen, på golvet. Håkan åt den utan att blinka.
En maskros. Till och med Hellströms tyckte att det var på gränsen.
skriven 31 maj 2012 av kaosyoga i Vardagsliv | Inga kommentarer än
Vi var och tittade på ett hus idag. Vi trivs jättebra i vårt nuvarande, men det är lite för litet nu. Eller så har vi för många barn, det är lite olika hur man väljer att se det. För min egen del varierar de två förklaringarna med dagsformen. Alternativet att göra sig kvitt ett barn kan vara nog så frestande ibland, men det känns ändå lite meckigt. Jag menar, hur gör man? Kör hela havet stormar? Bäst av tre i sten, sax, påse? Känns inte riktigt som om Bosse har de bästa oddsen i så fall. Man kanske borde lotta istället?
Trångbodd?
Men ett husköp är också meckigt. Meckigt som sjutton. Till exempel finns det en massa andra människor där samtidigt som kanske också vill köpa huset som man själv vill ha och då blir jag lite ställd, min uppfostran krockar liksom med tävlingsinstinkten. Ska jag hälsa eller blänga? I dag körde jag en variant – jag hälsade på de som såg minst entusiastiska ut och blängde på de som verkade rika eller frälsta (i huset alltså). Osäkert om det hade någon effekt, dock.
Jag gillar inte att gå på husvisningar. Antingen blir jag tokbesviken när man ser hur huset som mästerfotografen fotograferade ur kreativa vinklar på en vacker sommardag ser ut i verklighetens kranka blekhet. Eller så finner jag Huset, blir närmast religiös, och känner att här måste jag bo, här är det meningen att vi ska bli gamla Krille, jag känner det, jag känner det i magen, detta är vårt hus, hör du det Krille, tills budgivningen drar iväg och sänker såväl min fantastiska intuition som mitt humör. Jag inte så förtjust i att vandra omkring och få drömmar krossade, det är liksom inte min pryl, så jag är oftast ganska avvaktande och tjurig när jag går runt och snokar i andras skåp med husvisningen som ursäkt.
Dagens visning var inget undantag, huset var jättefint och budgivningen, som redan kommit igång, lämnade ganska lite hopp om att vi skulle kunna låta våra barn växa upp just där. Men lite kul var det trots allt när Krille stod i husets kök, omgiven av penninghungriga mäklare och entusiastiska, välbärgade husspekulanter, och läste fel i besiktningsprotokollet där det stod att ”anlöpningen hade en vitgrå beläggning”.
Det var å andra sidan riktigt roligt.
skriven 30 maj 2012 av kaosyoga i Livet som kom emellan | Inga kommentarer än
Kätterträd åt Folke, servitör åt Bosse, en outsinlig källa av kunskap för Ville och en humörhöjare för mig – allt samtidigt i en och samma man.
Är det konstigt att jag är kär i karln?
skriven 30 maj 2012 av kaosyoga i My man | Inga kommentarer än
Vad gör en bok bra? Språket? Historien? Personskildringarna? Miljön? Eller handlar det om var man själv befinner sig i livet när man läser den? Förmodligen lite av allt, tänker jag.
Vissa saker ska man inte återse när det har gått lång tid. Det finns en hel del filmer som gör sig bättre i minnets dämpade belysning än i den kontexten som finns nu. Man utvecklas, växer och förändras och upptäcker till sin fasa att en film från -95 inte alls är lika romantisk eller cool som man minns den. Bara fånig. Och sedan är minnet förstört.
Jag har ju dessutom alldeles för många böcker i min vill-så-gärna-läsa-kö, så att läsa om någon jag redan läst känns ju bara korkat. Tusen små bitar läste jag för första gången för ett par år sedan. Jag fick låna den av en kompis kompis, den gick inte att få tag på i Sverige, varken ny eller begagnad, och jag blev så totalt betagen av James Freys språk och historia. Boken ruskade om mig, satt stenhårt, tog lång tid att bli av med och jag älskar det, att bli så berörd.
Så när jag blev tipsad om att den fanns i en ny utgåva, kunde jag inte låta bli. Jag köpte den med den officiella ursäkten att jag skulle ge den till min man, men den hann knappt landa på bordet förrän jag satte igång mitt återbesök i James’ smärtsamma och fascinerande resa mot ett liv värt namnet, och nu är jag mitt i den.
Så, kommer piedestalen jag satt boken på att välta? Nja, den vacklar kanske lite. James berättelse innehåller alla bitar som brukar fängsla och fascinera. Smärta, ilska, sårbarhet, hopp, kärlek och fascinerande personporträtt av människor på rock bottom utan något att förlora. Den är riktigt bra, hittills. Men den är inte samma käftsmäll som för några år sedan.
Jag återkommer med en liten recension när jag läst klart boken på bekostnad av tvätthantering, nattsömn och nyttiga kvällspromenader.
skriven 29 maj 2012 av kaosyoga i Böcker | Inga kommentarer än
Det var sommarfest på förskolan i torsdags. Föräldrar och barn skulle samlas ute och äta medhavd mat och det skulle vara sång och lek och tårtor och mys. Krille jobbade, men skulle möta upp mig där, så när det gällde maten kalkylerade jag enkelt: handla tunnbröd, färdiga köttbullar, någon röra och lite grönsaker med kidsen och enkelt fixa tunnbrödsrullar på ett par minuter. Tjoff, bara. Om jag sedan skulle kalla dem wraps, så torde succén vara ohotad.
Men se, ibland vill livet annorlunda. Eftermiddagen var hektisk, och det fanns så många andra saker som skulle göras, killarna klarade sig inte många minuter utan min fysiska närvaro. Om jag hade fått en femma för varje ”maaaammaaaaa”, I’d be a rich bitch, kan man säga (tyvärr fick jag ju inte det, då hade det kanske varit lite mindre frustrerande). Jag fick Verkligen. Inte. Ihop. Det. Så föresatser i all ära, verkligheten vill ibland något helt åt helvete annat. Läge för plan B, alltså.
När jag kom till förskolan satt de flesta familjer redan på sina filtar och packade upp sina hembakade, nyttiga matmuffins med fetaost och oliver, med barnen jämte i fina sommarkläder. Det pratades och skrattades, och det var soligt, lugnt och vackert.
Och så kom vi.
Vilmer och Folke i kläder med gräsfläckar (något som magiskt uppenbarar sig i snitt ca 0,7 sekunder efter de fått på sig kläderna), Folke hade dessutom kompletterat sin gräsfärgade utstyrsel med skidglasögon(!) som han vägrade ta av sig. Bosse ville så klart bara bli buren, så jag kånkade på honom, filt, väska och… ta daaa: två hämtpizzor. Hej hej alla välorganiserade föräldrar med koll på läget och nyttig, hemlagad mat i den vackert packade fikakorgen, här kommer fast-food-cirkus Hellström som kvällens (o)väntade underhållning. Typ.
Pizzorna intogs mellan alla språngmarscher jag och Krille gjorde i jakt på våra barn som sprang på filtar, tjoade, jagades och brottades. Bosse krängde och fortsatte leka inte-nudda-marken och lade sig till med en förunderlig intensitet i sina tjut, kvällen till ära. Samtalen med alla andra goa föräldrar blev avbrutna hundra gånger, och om någon av er läser detta, förlåt. Vi var inte ointresserade, hade bara kopplat på vår split-vision-egenskap som föräldranöden krävde. Min deodorant fick bekänna färg den kvällen, så kan vi säga.
Men ändå. Kladdkaka, Idas sommarvisa och sol. Jag kommer säkert att se tillbaka på sommarfesten med ett leende. När min vältränade förträngningsmekanism hunnit retuschera lite, så.
Skidglasögon på sommarfesten. Varför inte, liksom.
skriven 28 maj 2012 av kaosyoga i Livet som kom emellan | 3 kommentarer
Klockan är 22:57. Alla andra sover och det borde jag också gjort själv, helst sedan en timma tillbaka, för att inte morgondagen ska bli allt för tung. Men så var det ju den här filmen på tv4, som jag inte sett förut. Nyqvist och Scorupco. Den är inte särskilt bra, men jag stänger ändå inte av, jag vill se hur den slutar. Så sitter jag kvar i soffan och tänker ”bara till nästa reklampaus, sen lägger jag mig”.
Så korkat.
Nu, precis nu, slutade den. Och nej, den var inte värd sömnen jag offrat. Men det är så dags att komma på det nu.
God natt.
skriven 27 maj 2012 av kaosyoga i Tv-kvällar | Inga kommentarer än
