skriven 31 januari 2013 av kaosyoga i Ögonblicksbilder | Inga kommentarer än

Jag låg och läste alldeles för länge härom kvällen. Till sist var klockan så mycket att jag fick något som påminner om panik och släckte  ljuset trots att det bara var ett par kapitel kvar, överlevnadsinstinkten kickade väl in antar jag. Så igår var jag jättetrött och frustrerad eftersom jag inte fått reda på hur det slutade. Limbo, på nåt sätt.

Alltså var kvällen i går vigd åt bokläsning and nothing but bokläsning.

Och nu är den klar, Kråkflickan. Den var bra. Läsvärd. Skruvad. Driven. Stundtals vansinnigt välskriven. Stundtals inte. Som vanligt med deckare och andra romaner som handlar om väldigt mycket fabulerad och koncentrerad ondska hos människor på kort tid så uppstår ett gäng logiska luckor, men skit samma. Kråkflickan är ändå rätt cool i sin genre. Bokens polis är trovärdig. Människor är starka, svaga, elaka, goda och allt däremellan.

Läs den gärna. Om inte annat så för det fantastiska efterordet.

skriven 30 januari 2013 av kaosyoga i Böcker | Inga kommentarer än

Den närmar sig. Obevekligt.

Många lördagkvällar framöver. De flesta trallvänliga, några konstiga, vissa hemska. Allt ackompanjerat av tandblekta leenden, treminuters shower och vitsigt mellansnack. Kommersiell musik i sin svenska ytterlighet, på inkommande likt ett godståg, med sikte på mitt hus.

Melodifestivalen.

Och du kan kanske gissa vad jag tycker om det. Blä, tycker jag. Vissa låtar funkar rätt bra, är välarrangerade, coolt framförda och underhållande, många är, tja, skitdåliga. Ingen av dem skulle jag vilja spela hemma. Men se nu har jag ju fött fram barn som börjar bli lite popkulturellt medvetna, och då går det upp för mig att jag liksom inte kommer att koma undan inte undan. Jag kan inte ducka detta likt frågan om hamsterinköp eller Harry Potter-tittande. Det är barntillåtet och tillgängligt och jag har inget att sätta emot.

Dessutom stannar det inte vid att snällt tugga i sig tjugo shower (ja ja, jag vet att det inte är tjugo, men det känns som tjugo) på lördagarnas prime time. Jag vet ju att låtarna kommer att spelas hemma. På repeat i vardagsrum, kök och bil. Verkligen på repeat. Mina söner har för sjutton tagit ordet repeat till en helt ny nivå. Om och om igen. Och igen.

Så jag rustar mig mentalt. Jag tänker att jag är i och för sig jävligt trött på Eminem-tugget som vi är inne i nu. Som vi varit inne i länge. Han är egentligen inte så illa, den där killen, men vissa låtar skaver så på min själ. Mockingbird, till exempel. Hur många gånger har jag inte hört historien om hur jobbig uppväxt han hade (buhu), hur dålig pappa han är till sin dotter (nähä?) och hur kvinnor antingen är horor eller madonnor (hej och välkommen till 2013, hörru)? Det kostar på, kan jag säga.

Med det taget i beaktning, och med kraft från tanken på lördagsgodiset som brukar ätas vid den tiden, så beslutar jag mig. Tonartshöjningar, trallvänliga refränger, nödrim – jag omfamnar er. Jag välkomnar er in i mitt liv, mitt hus, min bil, min hjärna.

Bara ni kan få mina barn att pausa Eminem.

skriven 29 januari 2013 av kaosyoga i Musik | 1 kommentar

Man vet aldrig exakt när det kommer att hända. Den där stunden när en förlupen fråga får min man att beslutsamt ikläda sig pedagoguniformen och dra med barnen på en kunskapsorienterad resa i den praktiska fysikens värd. Eller kemins. Eller astrologins, för den delen.

Men – häpp! – nu i morse, klockan sju, mitt bland nyuppstigna små, måndagströtta föräldrar, sovfrillor och gröttallrikar, var tydligen en sån stund. Någon råkade visst kommentera fullmånen som syntes i mörkret utanför köksfönstret – you gotta love januarimörkret, btw, det är verkligen… mörkt – och det var startskottet på demonstrationen som med hjälp av taklampan, en clementin och en ficklampan visade ynglingarna hur det kommer sig att månen är ny, halv eller hel.

Så kan man ju också dra igång en ny vecka.

Tydligen.

skriven 28 januari 2013 av kaosyoga i My man | Inga kommentarer än

Jag tänker mig en helg femton, tjugo år fram i tiden. När barnen är stora, eller till och med flyttat hemifrån och det är en snöig, blåsig kall helg i slutet av januari. När det är fullt upp på jobbet under veckorna.När jag känner mig trött och lite hängig av en förkylning och när en längtan efter det nödvändiga ljuset och den nästan lika nödvändiga solvärmen.

Om jag då vid den tiden, självmant skulle springa omkring hela helgen och tvätta fyra maskiner tvätt, grädda våfflor som inte blir uppätna, veckohandla, bädda rent ett gäng sängar, bygga en trappstege till en lat katt, tvätta bilen och dammsuga köket tre gånger på en dag. När jag egentligen bara skulle sitta i soffan och kolla Animal Planet och käka Aladdin, alternativ läsa ut Kråkflickan i lugn och ro. I. Lugn. Och. Ro.

Slå mig då hårt i huvudet.

Tack.

skriven 27 januari 2013 av kaosyoga i Funderingar | Inga kommentarer än

När jag portionerade ut lördasggodiset till alla pojkar i skonummerstorleksordning i dag, så slog det mig att Vilmer nog åt inte en godisbit innan han var tre. Varför ge barn godis överhuvudtaget, tänkte jag när han var liten. De saknar väl inget de inte fått. Alla vet ju att godis inte är nyttigt.

Ha ha ha. Jag hade så många facit vid den tiden.

Rutiner var viktigt för ett litet barn också. Vilmer hade så klart fasta tider gällande mat och sömn, annars skulle det ju bli kaos och herregud, det vill väl ingen? Han badades ofta, med massor av olja så klart. Så han både var ren och mjuk.

Inte heller satt han och barnvaktades av tv’n, oh no. Vi satt med honom i soffan och höll koll så det inte kom något läskigt som kunde skrämma honom. Man har väl inte skaffat barn för att sätta dem framför tv’n heller?

Ja, alltså det där med skärmar överhuvudtaget. Inget som barn behöver eller efterfrågar egentligen. Det är bättre att de är ute i friska luften och leker än inne och spelar datorspel, tänkte vi och höll en teknikfri zon kring äldste pojken. Inte ens mobilen fick han leka med. Har du tänkt på vad Angry Birds skickar för signaler egentligen? Att våld och djurplågeri är ok? Nix, det skulle han inte matas med. Bättre att läsa böcker tillsammans, det är bra både för anknytning, ordförråd och fantasin.

Vilmer gick heller inte ensam till grannkompisen förrän han var typ fem. Man vet ju aldrig vad som kan hända på femtio meter cykelväg. Inne på bilfritt bostadsområde där alla kan se honom, visserligen. Men ändå.

Det var också ganska viktigt att utrustningen och kläderna var bra. Coola kläder med rätt attityd – hyfsat genusneutrala, såklart – och bra  leksaker. Ny cykel, ny polarn och pyret-jacka och ny gitarr. Sådana saker är viktiga och värda att lägga en extra slant på. Hyfsat välkombinerade kläder också. Man vill väl inte att ungen ska se ut som en liten hobo, heller?

Vi svor inte så Vilmer hörde det. Självklart inte. Däremot firade vi hans halvårsdagar.

Han hade det ganska lugnt och undanplockat runt sig också. Mycket av det fixade han själv. Självklart ska barnen lära sig att städa unden efter sig, tänte jag. Det får hellre ta lite extra tid, men det är viktigt att de lär sig att göra det själv och inte tror att mamma och pappa gör det åt dem. Den tiden man lägger ner på det har man igen tusen gånger om, så det så. Om Vilmer ville stå och öppna och stänga en grind i en kvart när vi var på väg hem från förskolan, så fick han det. Varför inte? Jag hade väl ingen anledning att stressa bort hans utforskande av världen, heller? Vad kan vara viktigare, liksom.

Nä, just det.

Sen gick det några år. Och det kom några barn till. Och hus och jobb och ett ekorrhjul och så.

Och nu.

Nu är det ärvda kläder i hobo-kombo, föräldrafritt tv-tittande och ”Kom nu Bosse, vi måste åka NU!” för den yngste.

Mellanpojken spelar Kinect och plockar själv ihop sin egen lördagsgodispåse på Hemmakväll – ur vilken lillebror så klart också ska få smaka, annars är det ju taskigt. Han går ensam till sin grannkompis och har troligtvis hört fler svordomar redan än de flesta fullvuxna sjömän gjort i hela sitt liv.

Föräldrarna martyrsuckar och stånkar när de plockar undan leksakerna när förödelsen blivit för stor och en halvtimmas tjat inte haft någon synbar effekt. De garnerade fel namn på den yngstes doptårta och upptäcker inte sällan att klockan blivit sex på kvällen utan att de ens börjat med matlagningen och ger ungarna några kex så länge. Ibland räknar de ketchup som ”grönsak” och de kan heller inte riktigt minnas när mellanpojken badades senast. Var det i tisdags? Eller förra torsdagen?

Alltså. Ska du satsa en peng på att någon av sönerna ska växa upp till mentalt friska, vältränade, välartade och hygieniska individer med stort ordförråd och kariesfria tänder, så är oddsen lägst på den äldste.

Så kan vi väl säga.

skriven 26 januari 2013 av kaosyoga i Funderingar | Inga kommentarer än

Dagens roligaste: Krille när vi vaknade vid halv sju på morgonen. Jag vet ingen annan som är så rolig så tidigt. Å andra sidan träffar jag heller inte så många andra vid den tiden. Men ändå.

Dagens snabbaste: Min reaktion när Krille vid halv åtta på kvällen kom på att han glömt köpa välling. Jag flög upp ur den mjuka soffan som skjuten ur en kanon och erbjöd mig köra och göra det med sällan skådad entusiasm. ”Godissugen, eller?” sade Krille. Å, den mannen känner mig så väl.

Dagens äntligen: Lönen. Gud ske pris.

Dagens otåligaste: Jag och mitt godissug just nu. Men kan inte barnen somna snart?

Dagens vidrigaste: Danska tidningen Fisk och Fri och deras äckliga tidelagsfoton. Kolla utmärkta genusfotografens inlägg, som har fått tidningen att reagera med ängsliga hot. Sprid inlägget och släng i väg ett mail till tidningens chefreaktör – jb@fiskogfri.com – och fråga vad fan de håller på med, vettja. Det har jag gjort.

Dagens dans: Sittandes på kontorsstolen, till Crashdiet – Cocaine Cowboys

Trevlig helg!

skriven 25 januari 2013 av kaosyoga i Musik | Inga kommentarer än

Å, jag hade verkligen tänkt att skriva ett inlägg med rubriken Lise vs virus  2 – 1, fullt av sprittande energi, I told you so, och den här kroppen ger sig minsann inte så lätt – attityd. Hela dagen tänkte jag det. Ett avslut på den här tröttsamma förkylningsserien. Kände mig så stark, körde utan Ipren och allt det där. Men sen kom eftermiddagen och då drog min immunförsvar visst sig tillbaka på en fika eller nåt. En lång jävla fika.

Jaja. I morgon är det nog bättre. Under tiden kan jag sitta här i soffan och uppbåda kraft att ta mig uppför trappan till sängen och Kråkflickan – väldigt lovande bok, det måste sägas. Något som kanske kan hjälpa mig upp dit är Folkes historia som han berättade för mig när jag pussade honom godnatt precis.

”En gång var det två körsbär, mamma, som skulle gå över vägen. Då blev det ena körsbäret trött och somnade på vägen och då kom det en bil och körde över det och då sa det andra körsbäret: Men kom då, ditt potatismos!”

Det är såna sekunder ur mitt liv, och minnena av dem, som sparkar upp immunförsvaret från fikabordet och sätter dem i arbete igen. Får dem att utföra storverk. Det svär jag på.

skriven 24 januari 2013 av kaosyoga i Ett dåligt inlägg är bättre än inget alls | Inga kommentarer än

Bosse Albert Hellström är utrustad med stor upptäckarlusta och kreativitet. Precis som det ska vara när man fyller två om ett par månader. Naturlig och ändamålsenligt på alla sätt. Jajamen. Han hade inte varit den som ansetts onödig och lämnats ensam kvar av människoflocken för en drös årtusenden sedan. Nejdå, de hade följt honom, för han hade lett dem fram till nya vägvinningar, upptäckter och möjligheter. Hjulet, elden, djupa tallriken och sånt. Det hade Bo fixat fram easy peasy. Hela han hade liksom varit ett evolutionssteg framåt i utvecklingen.

För se, Bosses kreativitet känns en aning i överkant, om jag säger så, nu när vi inte behöver uppfinna vapen, jaktmetoder eller sätt att slakta en mammut på utan istället ska samsas i ett funkishus på hundratio kvadrat med prylar, humör och ekonomi någorlunda intakt. ”Så här gjorde aldrig hans bröder”, säger jag och Krille till varandra när vi studerar (läs: suckar över) resultatet av hans verk (läs: isärplockande/förstörande/söndertrasande) och den andre nickar instämmande och en smula uppgivet. Nä, aldrig. Inte så här mycket. Inte så här snabbt. Inte så här ofta och outtröttligt.

Om ovanstående dialog är en följd av våra selektiva minnen, välutvecklade förträngningsmekanismer eller rent av sanning låter jag vara osagt. Jag är inte kapabel att bedöma det. Men det känns som om Bosse har mest energi av dem alla. Och för att notan för denna framfart ska stanna vid gråa hår och inte gå vidare till tusentals kronor, så måste även vi trettioplussare bli lite kreativa, ty vi kan inte följa honom varenda sekund och därmed hindra honom från att plocka sönder ipad, förstärkare, vaser, mobiltelefoner, gamla foton eller champangeglas. Därför tar vi stundom ifrån honom redskapet, som vid sidan av hans kreativitet, möjliggör strapatserna.

Stolen.

Stolen, som han släpar runt i hela huset och klättrar upp på så han når högsta hyllan och skåpen över-fucking-allt. Men var någonstans  placerar vi en jäkla trästol så han inte kommer åt den då? I klädkammaren hittar han den. I frysen får den inte plats. Från sängen kan han ta ner den. Ja, var sjutton sätter man en stol i karantän någonstans?

Till sist kom vi på det.

skriven 23 januari 2013 av kaosyoga i Ögonblicksbilder | Inga kommentarer än

Ja, jag vet.

Cancer, död, bilolyckor, ebola och så. Det finns så mycket som är så mycket värre. Jag vet, jag vet.

Men så kan man ju inte tänka hela tiden. Då skulle det aldrig vara ok att tycka att något är jobbigt, eftersom det troligtvis finns någon därute i världen som har det värre. Nej, det där är ju två skilda världar för mig. Och här, i min värld, finns den här förkylningen just nu. Ganska mycket. Och den är inte att leka med.

I dag fick jag slänga på luren mitt i ett telefonmöte tack vare en hostattack som hördes flera rum bort, trots stängda dörrar. Huvudet hotar implodera. Jag har träningsvärk i magen av allt hostande, och å vad bra säger du, det är väl ändå positivt, men NÄ det är det inte. Inte när magmusklerna intensivtränas på mina jämförelsevis svaga slemhinnors, luftrörs och stämbands bekostnad. Då är det inte ok. För att fixa det har jag värsta medicinlagret i min skrivbordslåda och på mitt nattduksbord, jag går jag konstant på ipren-slash-alvedontrippar i kombo med nässprej, strepsil och nåt som heter nipaxon och ska hjälpa mot rethosta, men fan tro’t.

Å andra sidan.

I går vid denna tiden var jag så sjuk, trött och uppfylld av självömkan att jag grät när jag satt här och väntade på att Bosse skulle somna. Nu sitter jag här igen. Trött och sjuk och lite synd om mig är det fortfarande. Men jag gråter jag inte.

Se, det går framåt.

skriven 22 januari 2013 av kaosyoga i Vardagsliv | Inga kommentarer än