För dig som jobbar vanligt måndag – fredagkneg, så är det ju snart ledigt igen. I morgon är det Valborg och manskörer landet över ska sjunga ut vintern, för vad det nu kan vara värt. Eller manskörer? Det kanske är alla möjliga körer? Aja, skit samma. Därefter följer lite extra ledighet och om du liksom jag lider av betongrumpa i soffan på kvällen, samt ett behov av att passivt motta lite kvalitetsunderhållning, så ska du höra upp. Jag har nämligen gjort mig besväret att sammanställa den definitiva tv-serielistan till dig, så att du kan orientera dig runt på HBO, Netflix och SVT play utan risk för felnavigering. Livet går fort och är alldeles för kort för tråkiga eller dåliga tv-serier.

Till protokollet kan föras att en trea är fullt godkänt. Det är god underhållning, om än inte mindblowing på nåt sätt. Men bra. Fyra är skitbra. Fem är såklart oslagbart, en upplevelse utöver det vanliga, och just bland tv-serier finns det ju rätt många på den nivån faktiskt. I stort sett alla är dessutom uppbyggda för att passa på streamingsajter, och deras dramaturgi tål därmed att bulimias. Är det bra så är det liksom bara att dra ner persiennerna, skita i veckans rekommenderade sömnkvot och dig in.

Alltså – Kaosyoga till din tjänst vid seriernas buffébord:

Och med risk för att få en fatwa nedkallad på mig: Nej, Game of Thrones, Seinfeld, Sons of Anarchy och the Wire platsar inte på listan. Nej. No.

skriven 29 april 2015 av kaosyoga i Tv-kvällar | Inga kommentarer än

I helgen läste jag två böcker. Två. På en helg. Det har då inte hänt på åtta år, that’s for sure. Alltså håller mina barn på att bli större. Alltså håller jag sakta och säkert på att återfå ett visst vuxet manöverutrymme i mitt liv igen. Jag har ju mässat om det där tidigare, det är både kul och sorgligt. Men när det kommer till böcker så lutar det definitivt åt det förstnämnda.

Jan Gradvall berättade i en intervju att när han vann ett pris för något litterärt alster han åstadkommit så så lovade han sig själv att han skulle läsa upp de 50 000 kr som priset bestod av. Ja, och kanske fanns det nån fånig liten statyett eller en litografi eller annat med i spelet också, det vet jag inte. Men om vi fokuserar på pengarna nu: Att läsa upp 50 000 kr. Tänk dig det. Han lät pengarna bekosta ledig tid och ett gäng böcker och läste tills pengarna var slut. Men milde himmel så härligt.

Riktigt så långt har mina barn inte kommit varken i sin mognad och förmåga att klara sig själva, de kan ju knappast lämnas vind för våg och förväntas sno ihop en maträtt enligt tallriksmodellen eller fatta genomtänkta beslut kring långsiktiga ekonomiska åtaganden medan deras förädlar har flytt till en liten stuga för att läsa ut 53 böcker. Jag kommer inte att kunna fly undan deras omsorgsbehov till förmån för böcker på många år och det inser jag, så du behöver inte lyfta luren för att slå numret till socialtjänsten riktigt än. Och just därför är jag så lycklig över att jag fick klämt två böcker på raken. Två som var riktigt bra, dessutom.

Böckerna Flickvännen och Den vita staden, är båda skrivna av Karolina Ramqvist. Jag har inte läst henne tidigare, men jag är glad att jag hittade henne. Böckerna kom ut med sex års mellanrum, men i fiktionen skiljer det nog inte mer än nåt år mellan historierna. Karin, huvudpersonen, är i Flickvännen tillsammans med en tungt kriminell kille och lever sitt liv i ekonomiskt överflöd, men i känslomässig anorexi. Hennes val av partner gör att hennes kontakt med familj och gamla vänner avtar och istället försöker hon knyta an till de andra gängmedlemmarnas flickvänner. De har åtminstone något gemensamt: oron för deras mäns liv, nojja över att huset de bor i är buggat och vikten av att hindra det kroppsliga förfallet. Men oron tär på Karin, vars man kan vara borta länge åt gången utan att ge ett livstecken ifrån sig. För att skydda sig själv förstås. Och henne. Hon går omkring i lyxvillan han köpt till dem, solar, badar, tränar och städar pedantiskt för att försöka hålla kvar något form av kontroll över ett liv som egentligen inte ger henne ett dyft att kontrollera. Hon vet ingenting om hans förehavanden. Hon väljer medvetet att inte se på nyheterna, att inte fråga om vilka han dödat, att inte ha en aning om hans nästa plan. Hon vet inte när han kommer hem igen. Om han kommer hem.

Och tillsist kommer han inte hem mer. I Den vita staden har hon fått en bebis med sin gansterboss, men är ensam. En bebis som hon egentligen inte ville ha. Kronofogden mäter ut lyxhuset vid sjön, elen stängs av och hon måste knulla pizzabudet för att få lite gratis pizza och slippa hungern. Den illusoriska kontrollen är nu helt borta. Hon är helt isolerad med sin lilla dotter i en kärleksfull men påtvingad symbios. Inga pengar. Snart ingenstans att bo. Alla vännerna från förra sommaren har vänt henne ryggen. Det är vinter i Stockholm. Bokstavligt talat. Vad ska hon göra?

Det som driver historien framåt är att Ramqvist gör Karin smart. Det är skönt att slippa klyschorna och den enkla kategoriseringen. Karin är ingen bimbo, inget naivt våp eller golddigger. Hon är kär. Och hon måste överleva. Ramqvist skriver enkelt och mänskligt om ett svårt och i stort sett omänskligt sätt att leva. Bortvänt från samhället och ändå på dess topp. Men där finns inga skyddsnät.

Och innan jag lämnar dig att stifta bekantskap med Ramqvist så måste vi snabbt prata om det här med författarporträtt. För det mesta så är de a: pretentiösa eller b: lökiga. Men jag säger dig att om inte böckerna, dess innehåll eller omslag kan få dig att läsa, så borde Karolina kunna det. På riktigt. Har du sett en sån cool författare nånsin? Dregen sa en gång att han gillade Kiss redan innan han hört dem eftersom de såg så himla coola ut. Well, jag gillade Ramqvists böcker innan jag läst dem. Och hon gjorde mig inte besviken.

skriven 27 april 2015 av kaosyoga i Böcker | 1 kommentar

En vill ju inte riskera att löpa gatlopp i de sociala medierna som Mikaela Bley, och säger därför ganska försiktigt: det har varit en rätt bra helg.

Men så tänker jag att med anledning av att jag stack ut näsan (och upp fingret) ordentligt i veckan så behöver jag nog inte vara så rädd för att få fan för att jag uttrycker mig positivt om ett par lediga dagar med familjen. Så: jag har haft en jättefin helg. Jag nämner inget om tryffelpizzan som jag åt (äh, skojar bara, jag gillar inte ens tryffel) utan istället att jag har läst ut två böcker, köpt en massa onödiga hudvårdsgrejer, sprungit bland vitsippor och druckit väldigt gott kaffe. En helg helt i min smak. Tacksam är jag, men det får man väl inte säga i det här jävla landet.

Helgen rundades av med en skate/kickbike/parkouruppvisning som kidsen bjöd på samtidigt som solen kastade sina sista strålar på oss över hustaken.

Våren gör sin grej bra nu.

P.S. Vill du se hur det ser ut när ett proffs fotar, så kan du kolla in bästa Annas hemsida och hennes bilder av uppvisningen och därmed identifiera skillnaden mellan en lallande amatör och en riktig fotograf.

Uppställning inför pressen innan start.

Louie fokuserar.

En välanvänd skateboard, alltså det är nåt visst ändå.

Bo is in the house.

Vårhimlen. Den bästa av alla himlar.

Papporna.

Folke upp och ner.

Hur man känner igen en skejtare.

skriven 26 april 2015 av kaosyoga i Barnen | Inga kommentarer än

Hur mår du? Själv är jag trött som ett as, några dygns hopsamlad sömnskuld börjar måla in mig i ett hörn och jag har svårt att smita undan med mina partners in crime – kaffe, socker och adrenalin – som jag brukar. Den heliga treenigheten, som den också heter.

I övrigt är allt bra. Jag är inte arg längre, du behöver inte vara orolig, titta bara på bilden så ser du vilket fräscht, gott och GLATT uppsåt jag har med detta inlägg. Eller jo, arg är jag i och för sig fortfarande, men jag har inte samma skriande behov av att göra obscena gester och skriva åt människor att de ska gå och knulla en get och lägga ut det i cyberrymden. Även om jag inte skulle tveka att göra samma sak igen om jag bara visste att det skulle hjälpa. Herregud, jag blir så himla förbannad nu när jag tänker på det. Ilska är ofta en jävligt rimlig känsla, faktiskt.

Och förutom nazistjävl… f’låt, jag menar nazister, så är jag faktiskt också jävligt sur på partiarkatet. Som vanligt.  Om jag inte hade varit det så skulle det troligtvis bero på att jag fått en hjärnblödning och därmed inte längre var förmögen att sortera ut ens de enkla och tydliga sakerna i livet. Men vi har en ny bubblare på pallplatsen också: alla de djurförsök som verkar göras i detta landet på emellanåt tveksamma grunder. Sicket skit alltihop och så ovärdigt ett modernt samhälle.

Men nu var det ju INTE ilska jag skulle foka på, tvärtom så tänkte jag skriva ett inlägg som visar att jag inte bara kan vara bakis och förbannad, utan att jag minsann vara, eh, nåt annat med. Som typ… trött? Nej inte trött. Tjurig över att jag måste deklarera i helgen? Nej inte det. Frustrerad över att den kattungen vi äntligen enats om visade sig vara tingad? No. Besviken på Sanna Ehdins föreläsning i Göteborg i tisdags? Nej, besvikelse är inget bra heller.

Alltså, jag vet inte. Bilden blir nog det enda glättiga med dagens inlägg. Jag vet ju att en ska skriva lustiga citat från avkommorna eller visa en fin solnedgång och dra ett cape-diem-citat under för att få god klickutdelning, men jag kan inte förmå mig ikväll. Jag är trött och sur och mår illa av godiset som jag vräkt i mig under tiden jag skrev detta och I’m not in it for the likes. Enda uppsidan är väl att jag inte är bitter i alla fall. Bitter gillar jag fan inte. Usch.

Bitter hade varit jävligt jobbigt.

skriven 23 april 2015 av kaosyoga i Livet som kom emellan | Inga kommentarer än

Mitt emellan tandborstningar, ryggsäckspackningar och påklädningsdiskussioner en helt vanlig tisdagsmorgon, kom Krille in och visade dagens tidning.

Jag rös ända från hälarna och upp i nacken. Jag bor i Varberg. De var alltså alldeles i närheten i går kväll. I en aktion mot en 88-årig människas berättelse om sina upplevelser av förintelsen. Några kilometer bort höll vi på att natta barn, antar jag. En alldeles vanlig kväll. Och ändå inte.

Jag vet inte riktigt hur jag ska hantera detta. Jag blir ledsen och oroad. Men allra mest blir jag arg. Jag blir så ända in i helvetes glödhett jävla vansinnig. De har inte här att göra. De ska inte kunna trampa in och skrämma människor, de som lever efter värderingar som totalt inte bara motarbetar utan också förstör och ödelägger människor, frihet, demokrati och vår värld. Mina barn ska inte växa upp med såna idioter i sin närhet om jag kan göra något åt det.

HN, samma tidning som rapporterade om deras närvaro vid föreläsningen, publicerade senare under dagen bland annat en bra artikel som behandlar just hur en bör bemöta dem. De kan och ska inte tigas ihjäl, nämligen. Jag tror att det är livsfarligt att vara tyst. Väldigt många hörde talas om Hitlers planer innan förintelsen, eftersom han talade vitt och brett om vad han skulle göra, men inte så många lade någon vikt vid det. ”Vi trodde som alla andra att det bara var en ensam galning och tog honom inte på allvar” berättar Livia Fränkel, överlevare från Auschwitz och Bergen-Belsen i utmärkta värvetintervjun som lanserades i förra veckan i samband med 70-årsjubileet av fritagelsen av koncentrationslägerfångarna 17 april 1945.

Och just det tror jag är förrädiskt. Att avfärda nazisterna som några enskilda virrpannor som helt enkelt inte fått rätt uppfostran. Nej. Vi måste säga i från. Vi måste visa var våra gränser går, vi som är den absoluta majoriteten, vi måste stå upp för allas frihet och värde.  Jag tror inte ett smack på att ”inte ge dem någon uppmärksamhet” eller ”sluta ge dem en massa reklam” under tiden.

Jag vet att ett viktigt och långsiktigt jobb måste göras genom att se över våra lagar kring  yttrandefrihet och hets mot folkgrupp, till exempel. Framför allt behöver  vi fundera på hur de kan och ska tillämpas, vad som ryms inom deras ram. Vi behöver också diskutera vad vi kan göra åt att journalister börjar dra sig för att granska främlingsfientliga grupperingar eller individer, eftersom de vet att de kommer att översköljas med hat, hot och repressalier. För när rasister och nazister har fått den inverkan på medierna, då är det farligt.

Nazisterna må vara en liten grupp än så länge, men de är inte isolerade öar. De vädrar morgonluft och de gör ett ypperligt arbete som SD’s stygga plastbrorsa och hjälper därmed framgångsrikt till att normalisera de folkvalda rasisterna i riksdagen samtidigt som de demonstrerar sin närvaro och makt. Våra värderingar och vad vi därmed tycker är ”rätt” och ”fel” när det kommer till bemötande av våra medmänniskor förskjuts därmed. Sakta och nästan omärkligt.

Men det finns saker som du och jag kan göra under tiden. I det lilla.

Jag gör mig inga illusioner. Det är möjligt att mitt babblande inte påverkar deras framfart ett dugg. Eller min stödprenumeration av Expo. Det är möjligt att idioterna till och med växer ännu lite mer av det. En liten stund. Men jag tänker inte se tillbaks på mitt liv och upptäcka att jag tigit. Vi måste visa vår avsky för det de står för, hur vi än gör det – busvissla åt dem, vända ryggen till, ge dem fingret, knuffa dem, bua ut dem, skriva blogginlägg… Vi måste visa att de inte är välkomna i vårt öppna samhälle. På de sätt vi kunde och förmådde, så sa vi ifrån. Så tänker jag säga till mina barn.

För du som är nazist, du har inte här att göra. Jag skiter i om du haft världens sämsta uppväxt eller drabbats hårt av livet på andra sätt. Du är så långt utanför vad som är okej, försvarbart eller ens möjligt att förstå. Du har inte i mina barns värld att göra. Och inte i någon annans heller.

Go fuck a goat.

skriven 21 april 2015 av kaosyoga i Funderingar | 2 kommentarer

Ett av fantomens djungelordspråk lyder: Det finns nätter då Fantomen lämnar djungeln och går på stadens gator som en vanlig man. Well, det finns också nätter då Kaosyoga hoppar ur jobbkavajen eller mysbyxorna och går på fest som en den festdrottning hon här. De är sällsynta. Men de finns.

Igår fanns det en sådan natt. Jag har varit på fest. THE fest, faktiskt.

Det började med lite uppförsbacke. På hotellrummet där vi bytte om inför festen fick jag ingen bra känsla alls utan ylade till Krille att jag liknade någon som skulle ut och värva medlemmar till PRO. Han, däremot, var så het så hälften hade räckt för att starta en gräsbrand. Men PRO-feelingen försvann med antalet drinkar och pensionärslooken suddades effektivt ut av oberäkneliga dansmoves och en konstant drink i handen.

Kvällen var min och jag gjorde mig ta mig sjutton förtjänt av den också. Förutsättningarna var fantastiska med ett proffsigt arrangemang med fina viner, jättegod mat, roliga tal, superbra band och en generös bar, arrangerat gjorde duktiga eventbyrån White & White och jag säger dig: Kaosyoga var ostoppbar. Det fanns ingen hejd, det fanns inga begränsningar. Eller ja, runt halv fyra så började väl några små gupp i vägen dyka upp. Allt blev plötsligt tyst och ljust och vi blev försiktigt utfösta ur festlokalen som nu var nästintill tom. Förvånat yrade vi runt som mullvadar i dagsljus (fast det var inte dagsljus, det var natt, så tänk dig mer två inverterade mullvadar istället) och undrade varför bandet hade slutat spela (för en och en halv timme sedan, visade det sig). Vi käkade varsin korv och hasade oss mödosamt hem till hotellrummet. Mina fötter dödade mig nästan, men bortsett från det var allt toppen.

Sen kom söndagen.

Telefonen väckte oss, en receptionist undrade försynt när vi hade tänkt att checka ut. Klockan var kvart över 12 och jag och Krille ramlade ur sängen, vinglade runt bland utspridda kläder, smink, nagellacksflaskor och en och annan öl innan vi rafsade ihop sakerna och satte på oss lite kläder, checkade ut och åkte till ett fik för att käka frukost eftersom hotellet ju hade packat ihop sin för länge sedan. Jag mådde så jävla dåligt. När jag stod där och försökte mig på att lista ut det världskända matteproblemet Poincarés förmodan – eller förresten nej, jag skulle klura ut vad jag skulle äta till frukost, men det kändes fan på samma svårighetsnivå – så tvivlade jag allvarligt att jag skulle kunna ta mig igenom dagen. Riktigt allvarligt, alltså.

Så, för dig som vill se kvällens formkurva i bilder, så kan du ju titta nedan. Bilderna är helt oredigerade, något du kanske kommer att önska inte var sant. Kom ihåg att jag varnade dig först, bara. Kom ihåg att du kan inte o-se något. När du väl sett det så sitter det på din näthinna för evigt. Inget kan tvätta bort det. Nånsin.

Kaosyoga på fest, en serie i tre delar:

Före. En har gjort sig i ordning. En har förväntningar. En är glad, energisk och har pirr i magen. En försöker dock se lugn ut. Som om detta är något en gör varje helg.

Under. En äger. En äger allt. En är rolig, dansant, kvick, glad, smart, spontan och jävligt underhållande. En skiter i att se lugn ut.

Efter. En vill dö. En ser inte ens lugn ut längre. En är beyond lugn. En är i stort sett död.

Såg du den? Titta igen. Noga.

Låt detta bli en varning till er kids därute. Fun comes with a price.

skriven 19 april 2015 av kaosyoga i Livet som kom emellan | 3 kommentarer

Å nu håller vi tummarna allihop.

P.S. Rucolan har redan kommit upp!

skriven 14 april 2015 av kaosyoga i Ögonblicksbilder | Inga kommentarer än

Du tittar på bilden och ser pretentioner. Poesi, är inte det jävligt bajsnödigt? Thoreau, är det ens ett namn? Och Sapiensboken som almighty Sigge Eklund pratat om, jaha. Och så en bok om mindfulness* på det? Vänta så ska jag bara spy lite i en spann, tänker du.

Det är okej.

Jag tittar på bilden och ser så jävla mycket lycka. Och lite ångest över pengarna lyckan kostat denna gången. Högen är resultatet av senaste ”efter den här skitdagen är jag verkligen värd att köpa mig något”-raiden på the internet. Det anlände idag. Resultatet alltså. Skitdagen har jag glömt för länge sedan, minns inte ens vad det handlade om. Och det kommer snart en ny, var så säker. Men böckerna är här. Nu. Böcker är för evigt. Skitdagar är det inte.

Amen.

*syntolkning: det är den understa boken till vänster.

skriven 13 april 2015 av kaosyoga i Böcker | Inga kommentarer än

Vad driver en rasist? Rädsla, antar jag. Bitterhet. Den typen av gemenskap som kommer av att hänga med andra som väljer att vara i samma lag och ha samma fiende att enas mot. Att vara en minoritet kan driva en ilska som man hjälps åt att späda på, vi mot världen. Känslan av makt, om inte över sitt liv så åtminstone över andra människor. Obefintlig källkritik och millimetergrunda analyser, om ens några, brukar nog också vara en del av rasistrecepet. Och offermentalitet – all gammelmedia och pk-maffia som styr infoflödet i dag är förljugen och består av idioter som inte vet något om hur det är att verkligen leva i invandrartäta områden. Och så vidare.

Ja, det kan ju inte vara lätt. Ilska, bitterhet och rädsla är ju inget en mår bra av att härbärgera. Egentligen. Det handlar troligtvis om människor som växt upp med ett eller flera behov ouppfyllda. Halvt sårade, arga män som egentligen mest skulle behöva en kram.

Ja, så är det nog. Men se, jag skiter så jävla mycket i det. Vuxna normalbegåvade människor som befinner sig i ett sammanhang har också ett ansvar för vad de säger, för ut och signalerar till andra. Vi påverkar alla varandra.  Så du kan ha den värsta uppväxten, men du har ändå ingen rätt att kränka andra. Du kan vara hur rädd du vill men du får ändå inte ge dig själv tolkningsföreträde och tala om för andra om de bör känna sig kränkta eller inte.

Normalt sett drabbas jag inte av någon rasistpropaganda i mitt flöde, de som tidigare visat såna åsikter har jag plockat bort, jag vill inte ha det i mina flöden, bland mina vänner, i mitt virtuella vardagsrum (nåja). Men för några dagar sedan letade sig en rädd, arg man in i min sfär. Lite obehagligt faktiskt. Jag argumenterade emot men självklart spädde det bara på den svarta svadan av ord som han levererade. Jag tror att han fick mer kraft ju mer vi diskuterade trots att jag tyckte att mina argument borde knockat honom, men han drog ner nivån hela tiden. Jag undrade varför alla människor inte var lika mycket värda och han undrade varför jag inte öppnat ett asylboende i mitt hem om jag nu gillade invandrare så jävla mycket. Hopplöst, som sagt. Inget blev bättre av det, det tog enbart massor av energi och tankekraft.

Så vad vill jag säga med detta? Ingenting egentligen. Jo, kanske att en nog bör säga ifrån emellanåt. ”Det är inte mitt ansvar att uppfostra andra vars föräldrar inte gjort sitt jobb och lärt dem rätt och fel när de var barn” läste jag häromdagen från en trött medmänniska. Nä, kanske inte. Men vems ansvar är det då? Om nu inte föräldrar eller andra vuxna i människans närhet förmått göra sitt jobb på det området och en människa därmed sprider ilska och kränker andra: Vems ansvar är det att säga stopp? Vems ansvar är det att stå upp för de som inte orkar det själva? De som inte kan?

Eller, förresten. Jag ändrar mig. Jag tror inte att en bör säga ifrån. Jag tror att en tvungen att säga ifrån, om inte annat så när det kommer nära. Särskilt när det kommer ända in i ditt vardagsrum. Jag vill inte att mina barn ska behöva hantera de sorgliga resterna av att vi inte orkade protestera mot det som är fel. Och om en inte vill eller orkar stå upp och ta striderna på riktigt, så ska en peppa de som gör det åt en. De som lever under hat, hot och ett ständigt flöde av obehagligt kräks från mobben som ett resultat av att de står upp för ett fritt och tolerant samhälle. De ska vi peppa utav bara helvete. Resten av tiden ska en ägna åt kloka människor i sin närhet. Fina, varmhjärtade, smarta, roliga, överraskande och underfundiga människor som visar att världen är en förunderligt god plats. Också.

Nu ska jag gå och krama min man.

skriven 13 april 2015 av kaosyoga i Funderingar | Inga kommentarer än

Bosse sitter och bygger ihop alla sina legobyggsatser som han fått och jag tänker att den motivationen, den uthålligheten och det logiska tänkandet skulle en själv haft på lager när det är budgetarbete på jobbet. Han har haft sitt kalas idag, fyra år på jorden har nu firats in med både släkt och förskolekompisar. Krille har smällt ballongerna och plockat ner flaggvimpeln som hängt kvar över bordet sedan Folkes fest, det kändes liksom inte lönt att flytta den mellan kalasen. Men nu är den borta.

Å halleluja, den är borta.

När en städat undan efter ett barnkalas och vet att det dröjer tills oktober nästa gång, jag undrar om det inte är en av de bästa känslorna på jorden? Aja, kanske förutom första gången en kan kissa utan att det svider som eld i ens hoptråcklade sorry excuse for an underliv efter förlossningen, men det kommer nog fan på god andraplats.

Nu ska vi inte ha kalas på länge, länge. Jag skiter i om nån av pojkarna hittar en trisslott och skrapar fram en miljon, det blir inte nåt kalas ändå. Med mindre någon annan skulle kunna tänka sig att ha det, alltså.

För i så fall kommer vi gärna. Vi kan till och med ta med flaggvimpeln.

skriven 12 april 2015 av kaosyoga i Barnen | Inga kommentarer än