Det händer ju så förbannat mycket i världen hela tiden. Musiktjänster krigar, ICA-anställda får mycket credd för ett mediokert snack i butikens kundradio, public service kammar hem rejäla tittarsiffror genom att låta politiker jobba på sin image hos Skavlan, och ovanpå allt så närmar sig PÅSKEN. Hänryckningens tid (eller är inte det pingst? Jag minns inte). Så vad ska en fokusera på?

Tja, för dig med hänryckning, tid eller nyfikenhet över i kommande godisätarhelg så presenteras lite populärkulturella tips på vad du kan späda ut chokladintaget med. Inget om snask som Kanye West eller svenska populister, men väl en riktigt vällagad middag. Tänk potatis, brunsås och lamm med hemkokt vinbärsgelé.  Sånt som inte alltid är lättuggat, som tar tid att äta. Men som är nyttigt. Och som gör att du kan käka mer godis efteråt utan att må illa.

Kaosyogas påskmeny

Välkomstplock. Podd. Smak: Hallelujahmoment. Alex och Sigge, avsn 146. Sigge Eklund funderar kring detta med kön och vänder i vanlig ordning upp och ner på alla normer och föreställningar. Han drar igång 40 minuter in i programmet. Lyssna så förstår du kanske varför jag får lust att göra vågen.

Förrätt. Tv-serie. Smak: Non fiction. The Jinx. Mordhistorier som görs till dokumentär underhållning är väl poppis för tillfället. Poddar om diverse seriemördare slår lyssnarrekord och the Jinx (HBO) firar också framgångar bland alla andra fiktiva serier av det ena mer storslagna och overkliga slaget än det andra. Under sex avsnitt får vi följa en journalists grävande efter svaren kring vad den stenrike och numer ålderstigne Robert Durst egentligen är skyldig till. Flera människor i hans närhet, däribland hans fru, har försvunnit under mystiska omständigheter. Det är något kittlande med tanken på att det ansikte, de ögon, man tittar in i på skärmen inte sitter på någon som gestaltar något, utan på den riktiga människan. Människan som verkligen gjort de här fasansfulla dåden på riktigt. Eller?

Mellanrätt. Dokumentär. Smak: Maktlöshet och sorg. Indiens dotter. Jag vet inte vad jag ska skriva riktigt. Bara se den. Visa den för alla du känner. Och nej: detta är inte ett problem isolerat till Indien, ”andra kulturer”, eller någonstans långt borta. Mäns våld mot kvinnor är inte isolerat till någon stad, land eller ens kontinent. Det är ett globalt problem. Se den. Gråt. Bli förbannad. Påminn männen i din omgivning om att det är de som har möjligheten att ändra detta. Gör skillnad.

Huvudrätt. Böcker. Smak: Syskonberättelser. Havsmannen av Carl Johan Wallgren och Ett liv för lite av Kristofer Ahlström, två historier som jag råkade läsa efter varandra och som hade väldigt mycket gemensamt: Ett syskonpar i samhällets utkant där brodern inte passar in i samhällets normer av hur en pojke ska vara. Systern försöker beskydda. Båda böckerna befinner sig i nåt gränsland, Wallgrens bok snuddar vid det övernaturliga och Alhströms vid den platsen där en människa räknas som psykiskt sjuk. Eller är det kanske så att det övernaturliga är det naturliga och de sjuka är friskare än alla andra? Ja inte vet jag. Jag blev inte förförd av någon av böckerna, men de bet sig fast. Både under och efter jag läst dem. Jag rekommenderar dem verkligen.

Dessert. Instakonto. Smak: Gott humör. Stina Wollter. Följ henne för en fantastisk energikick med eftertänksamhet. Stina regerar.

Nattmacka. Motto. Smak: Pepp för dagar då det behövs. Var besvärlig, ta plats. Höj din röst och backa inte. Vi håller varandras händer när det blir läskigt.  Tack Karins konstgrepp för den.

Välbekomme.

skriven 31 mars 2015 av kaosyoga i Böcker,Feminism,Film,Människor,Tv-kvällar | Inga kommentarer än

Vi begav oss ner till havet idag, så som normala familjer gör när de är lediga och det inte regnar. De packar lite fika och går på upptäcksfärd på naturens förunderliga och svårslagna hemmaplan. Gemenskap och glädje och så.

Det började bra. På väg mot målet körde vi nummerplåtleken som går ut på att man ska bilda en mening av ord som börjar på bokstäverna i mötande bils plåt. AFK, Anders Fintar Kanonbra. STK, Staffan Tacklar Kallt. JPD, Johnny Planterar Durumvete (okej jag erkänner, den var min. Durumvete?!?!). Alla var glada och spralliga och när Krille sedan fick syn på SRF och sa Snippan Ryter Farligt, så skrattade Folke så han grät. Hade han inte suttit fastspänd så hade han ramlat ur bilstolen. Det här blir en härlig eftermiddag tänkte jag.

Well, 25 meter efter vi klivit ut ur bilen var Bo ”trött i benen” och ville bli buren. Krille hade av någon outgrundlig anledning glömt att packa ner allt i en rygga så han och jag fick balansera en låda med mackor utan lock (för det hittade han uppenbarligen inte heller), en flaska med hallonjuice och fem muggar samt en kamera i händerna över klitterna. Om vi kunde bära Bo som han så innerligt önskade? Nej. Om Bo tog det beskedet med jämnmod? Nej.

Men jag visste precis vart vi skulle. Det blåste kallt som fan, och jag ville leda oss till slingriga skogsstigar utmed vattnet där jag sprungit tidigare på dagen för att vi skulle kunna hitta lä och fika i den försiktiga vårsolen. Vilmer ville dock hellre stanna kvar i ett jäkla blåshål och köra parkour på klipporna, men jag lyssnade inte på det örat. Jag hade ju redan bestämt vart vi skulle. Alltså gick jag in mot skogen. Alltså blev Ville skitskur och sprang åt andra hållet. Alltså tjoade jag efter några resultatlösa meningsutbyten i syfte att få med honom dit jag ville FÖR JAG VISSTE JU VART VI SKULLE att ”jaja, stanna här då, men vi går i alla fall dit”. Varpå vi gick och jag var sur. Varpå han stannade kvar och var sur.

Gemenskap och glädje och så var det, ja. Jag är för gammal för detta, tänkte jag. Eller för trött. Eller för opedagogisk. Jag vet inte.

Men nu sitter jag och käkar lufttorkad salami och dricker prosecco vid köksbordet och lyssnar när Kille guidar mig runt bland Dios låtar och skäller lite på honom när han byter låt mitt i. Min hjärna har redan börjat förlossningsförtränga utflykten och tänker att det där var väl inte så farligt ändå, det var ju rätt kul. Ge mig ett glas vin till så tycker jag snart att det var bästa dan på länge. Och Vilmer är glad igen, vi blev sams efter att jag hintat något om att om han inte ville hoppa in i bilen så skulle vi ju bli tvungna att åka och köpa godis utan honom. Inte ett av mina stoltaste ögonblick, nej. Men ett ögonblick bland alla andra kaosögonblick.

Det började bra.

Hopp!

Antingen chillar han, eller så har han tappat byxorna och håller på att dra på dem igen. Jag vet inte så noga.

Fika. Den utan ryggsäck alltså.

Här hävdar Kille att jag ser ”typiskt kåt ut”. Vilket jag ju inte gör. Jag äter bröd. För att äta måste man öppna munnen. För brödet.

Dagens geologiska upptäckt: Ett slukhål i miniformat. (Jo, vi säger så.)

skriven 28 mars 2015 av kaosyoga i Livet som kom emellan | Inga kommentarer än

Hej Bo. (Jag vet att du inte vill bli kallad Bo just för tillfället, du vill att vi säger Bosse. Men jag älskar att säga Bo, så bare with me här.)

Eftersom jag är en sopa på att skriva dagbok, göra fotoböcker eller scapbooka ihop fina album med minnen över din och dina bröders uppväxt, så bloggar jag istället. Jag tänker att det blir kul stoff att läsa när ni blir äldre. Eller bara pinsamt och jobbigt, vad vet jag. Men då kan ni använda det som stoff för att reta varandra, du och dina bröder, det borde funka tänker jag. I arkivet finns gott om storys att använda både i goda och onda syften, så kan vi säga. Kom ihåg var du hörde det först.

När jag började med Kaosyoga kunde du inte ens gå. Du hade precis fyllt ett, och kröp omkring i din egen stil med ena benet lite böjt inunder dig, snabbt för att försöka hänga med brorsorna. Igår, när jag var satt på en föreläsning så bad utbildaren att alla som hade småbarn hemma skulle räcka upp handen. Jag slängde upp högern utan att tänka. Jag har små barn hemma, det har jag väl? Men helt ärligt. Lika lite som jag kan hävda att jag är nyförlöst, lika lite kan jag fortsätta kalla mig småbarnsförälder länge till. Att du är minst betyder inte att du är liten. Du är ju stor nu. Du bygger legobyggsatser designade för 8-åringar och trampar obekymrat över till diverse grannar för att hälsa på och säger ja tack, jag kan gärna äta middag med er jag tar lite soppa, tack. Du argumenterar med Folke om varför vi ska läsa Vem är sjuk? igen, för tredje kvällen i rad. Du kan rabbla en hel del av Barcelonas fotbollsstjärnor och du gillar att hjälpa din pappa i köket, åtminstone en kvart åt gången. Du fixar så himla många saker nu.

Kära Bosse. Du är så självklar, hur skulle vi någonsin klara oss om inte du fanns? En omöjlig tanke. Trots att vi absolut inte hade räknat med en trea, så kom du. Såklart gjorde du det. Du tog din plats när jag var rädd för att det knappt skulle finnas någon.

Din väg genom livet kommer inte att vara spikrak med medvind i ryggen, lika lite som någon annans är det. Men må du kunna söka skydd när det stormar, må du alltid behålla din nyfikenhet på livet, din nära kontakt till dina känslor och din starka vilja. Må du inte tappa glittret i dina ögon. (Eller skada dig för mycket på kickbiken du fick idag.)

Grattis på födelsedagen min fina fina pojke. Jag älskar dig så.

/Mamma.

skriven 25 mars 2015 av kaosyoga i Barnen | Inga kommentarer än

”Krille? Har du somnat?”

”Mpfh?”

”Jag kan inte sova. Du, jag tänkte på en sak: jag har en liten flis i fingret som jag inte kan få ut. Om den vandrar runt i kroppen och träffar hjärnan i inatt och jag hamnar i koma, då vill jag inte att du skriker så där högt till mig när jag ligger på sjuhuset.”

”Eh, va?”

”Nä men jag tänker att hörseln kan ju faktiskt vara jätteskärpt fast ingen vet om det och då är det ju skitjobbigt att nån står och vrålar högt i ens öra och man inte kan komma därifrån.”

”Men…”

”Och tänk på att det låter väldigt högt bara du pratar med vanlig samtalston om din mun är i nära mitt örat. Jag har jättekänslig hörsel, ju. Jag vill att du tänker på det.”

”Visst, baby.”

”Och tafsa inte på mig.”

”Va?”

”Alltså ta dig inte friheten att pilla på mig bara för att jag ligger medvetslös på ett sjukhus. Det är INTE okej.”

”Självklart inte. Men medvetslös är du väl ändå inte?”

”?”

”Ja alltså, du kan väl åtminstone blinka ja eller nej till mig? Du, vi kan lika gärna komma överens om det nu: ett blink för ja och två för nej. Väl?”

”Mäh! Jag ligger ju i koma?”

”Jaha, koma! Jag trodde du sa lam.”

”Nej, lam blir jag såklart inte av flisen. Det är koma jag hamnar i. Eventuellt. Och du – dra inte pluggen för tidigt. Ge inte upp hoppet om mig. Och du får fan inte gifta om dig på bra länge.”

”Men det är ju ingen mening med att du ska ligga där och kosta skattepengar om du ändå är helt borta, ett par veckor räcker väl?”

”Alltså jag har fött tre barn åt dig. Med stora huvuden. Utan bedövning. Du får fan ge mig mer än ett par veckor.”

”Okej då. Två månader kan du få.”

”Tre. Och en kvinnlig, trygg sjuksköterska på 55 år. Jag vill inte bli tvättad av någon manlig, finnig läkarstuderande.”

”Okej.”

”Och du får sitta i karantän i tre år minst. Inga dejter.”

”Inga alls? Men du vill väl att jag ska vara lycklig?”.

”Tre år, sa jag. Folkes huvud var 38 och en halv centimeter, tänk på det. Plus en hand. Utan lustgas.”

”Okej då.”

”Och du får inte dejta nån 17-årig Lucy eller Suzy eller nåt sen. Trots att du tycker att hon är ”mogen för sin ålder”.”

”Men…”

”Nä, det får du inte. Och ingen får klippa Folke kort.”

”Men…”

”Över 38 centimeter, Kille. Jag vill bara ha sagt det. Det är typ så här stort. OCH hans hand. Glöm inte den. Och hålet är…”

”Okej okej.”

”Lova!”

”Jag lovar. Jag vill inte dejta någon Lucy eller Suzy. Jag vill bara dejta dig älskling. Och du hamnar ju inte i koma inatt.”

”Nä, kanske inte. Men om.”

skriven 24 mars 2015 av kaosyoga i Livet som kom emellan | Inga kommentarer än

Måndag eftermiddag. Här ligger Lena och filosoferar, jämte resterna av gårdagens festligheter, och med en väl blygsam vår utanför fönstret. Jag undrar vad hon tänker på. Dödsskjutningarna i Göteborg? Att oljan är en ändlig resurs som än så länge håller världen i nån sorts terrorbalans? Att en man sprayat brandsläckarskum på migrationsministern – och hur hans uppväxt varit (sprayarens alltså, inte ministerns)?

Nej. Troligtvis inte. Med mindre att hon utomordentligt väl dolt en enormt stor intelligens så tänker hon troligtvis inte på det alls. Möjligtvis kontemplerar hon torrfoder. Möjligtvis vatten. Möjligtvis kattlådan. Annars – inget?

Gud vad skönt.

skriven 23 mars 2015 av kaosyoga i Ögonblicksbilder | Inga kommentarer än

För varje foto en publicerar på ett konto så tas väl sju. Minst. En väljer bort de där en inte lever upp till den bilden av en själv som en vill andra ska ha och som är socialt accepterad i ens mediekanaler. Inget konstigt med det, det är så vi är fostrade, det är så vi blir belönade och det är allas rätt att lägga upp vilka bilder en vill av sig själv, så länge en inte kränker någon såklart.

Men det skadar kanske inte att slänga dit lite skärvor från den fula verkligheten också. Någon av de sex bilder som en valde bort – ”nämen usch”, säger en med överraskning och lite avsmak innan en raskt bläddrar vidare i galleriet. Kanske ska några av de bilderna med emellanåt? För att visa lite mer av paletten. Folk är kanske inte fina eller fula utan både och? Och om vi skulle börja visa hela paletten så skulle utseendet kanske inte bli lika laddat?

Ja, jag vet inte. Troligtvis har nedanstående bilder ingen betydelse alls. Men de är bilder som jag normalt sett inte skulle lägga upp – om det inte var för att driva med mig själv, humor är ju ett välkänt skydd mot obehagligheter. Och en måste ju börja nånstans.

skriven 22 mars 2015 av kaosyoga i Funderingar | Inga kommentarer än

Jag ska inte ljuga: En fasar ju. Eller fasar och fasar, men en smula bävan är allt med i spelet.

Barnkalas.

Ett par timmars komprimerat lek- och sockermecka med ett antal ostyriga individer med höga förväntningar som helst ska infrias  och lämna goda och otraumatiska minnen hos alla. Åtminstone hos barnen. Och åtminstone otraumatiska.

Därför är det med en betydande lättnad som jag kan konstatera att vi troligtvis undvek att skada någon själ under dagens övningar som var till för att uppmärksamma att Folke fyllt sex år. Ej heller tog inredningen eller mina trumhinnor skada  – och de är ändå känsliga as fuck sedan en Hardcore Superstarkonsert i Halmstad i december 2013. Så jag är nöjd. Folke sade sig vara nöjd. Och ingen gäst grät öppet.

Jag tror att nyckeln till ett bra kalas stavas typ STYR UPP DET. Nej, fri lek är inte det ungarna vill ha, det är bara ett tecken på att du är en lat jävel till förälder. Visst, vissa kids gillar det, tar för sig och har hur kul som helst utan att man en behöver göra något som annat än att hälla upp en kopp kaffe till vid köksbordet. Men alla är inte lika bekväma med att vara i nya miljöer och kanske bland nya konstellationer av barn. Du kan inte låta de barnen ”sköta sig själva”, vart sjutton ska de ta vägen om de inte trivs? Hur ska de hantera allt det nya, otäcka om inte du som vuxen tar ditt ansvar och försöker att se till att kalastimmarna blir inkluderande och anpassade efter allas nivå och dagsform? Alla ska känna att de är välkomna att vara med på aktiviteter på sina egna villkor och om de vill. Kalas ska vara kul. Lite läskigt, ja kanske. Men kul.

skriven 22 mars 2015 av kaosyoga i Barnen | Inga kommentarer än

Jag läste i morse att Russel Brand tycker att populism är det nya svarta, en nödvändig metod för att nå ut med sitt revolutionsbudskap. Förenkla budskapet, ty allt är enkelt. Vi är små människor som har ihjäl varandra och planeten vi lever på, säger han. Svårare än så är det inte. Därmed krävs ett enkelt budskap för att nå ut, hävdar Brand och blir väl i så fall något så ovanligt som en vänsterpopulistisk estradör. Förlåt, politiker.

Zlatan svär som en borstbindare, både åt franska fotbollsdomarskrået och hela det franska landet, varpå nationalsocialistiska partiets ledare hoppade upp som gubben ur lådan och sade  åt honom att om han inte gillar Frankrike så kan han ju bara åka hem. Detsamma sägs ju här i vårt land, om människorna som tigger ihop sitt levebröd. De ska åka hem. Rumäniens regering kan väl ta hand om dem? Om vi ger dem pengar eller uppehälle här så kommer de ju aldrig att åka tillbaka? Det blir lite som att mata en katt som verkar vara övergiven. Sen har man den på halsen. Just snyggt.

Alla hen-motståndare hävdar med eftertryck att flickor ju måste få vara flickor och pojkar pojkar. Man vill väl inte göra dem könlösa och hindra dem från att leva enligt sin natur, nej herregud, såklart inte. Min dotter älskar faktiskt barbie och hon har haft leksaksbilar på sitt rum sedan hon fyllde två men hon leker aldrig med dem, hon leker med Barbie, hör du det? Och jag och min sambo har inte påverkat henne alls, hon har själv fått välja men flickor och pojkar är olika, SÅ ÄR DET så kom nu inte här och hata alla män och gör alla barn androgyna.

Populism är förblindande enkelt. Ett smidigt sätt för medborgarna att bilda sig en uppfattning och därmed ett genialiskt omslagspapper att klä in sina budskap i om en vill ha stort genomslag. Klär man det tillräckligt lockande så kommer folk inte ens öppna paketet för att kolla vad som finns inuti. Och dessutom – att hålla på att djupanalysera allt hela tiden, orka liksom. En har ju fullt upp med att planera vad en ska laga till middag. Alltså, en kan ju inte engagera sig i allt, sortera alla infoflöden på ett smart sätt, researcha och hålla på. Och förresten: Vem äger sanningen? Vem en än frågar så hävdar ju den sin sanning. Så hur ska en veta vad som är rätt ändå?

Jag tänker köpa Brands bok. Herrgud, karln fascinerar ju gränslöst och jag tror han har många poänger som kan berika mitt liv. Men jag tror inte att han har rätt när han hävdar att vår existens inte har många lager och många dimensioner. Jag tror att livet är komplext. Likaså vi människor, vårt tidevarv, vårt samhälle och hela vårt universum och det är det som är själva grejen. Det finns hela tiden nya vinklar, nya ljus, nya upptäckter att lägga till i ekvationen.

Men det är klart. Att dyka djupare, tänka ett varv till, prata med – nej lyssna på – meningsmotståndare, vända och vrida på argument, det kräver tid. Det kräver tålamod. Det kräver en kontext att sätta in faktan i och en empatisk förmåga som kan förmedla bilder av  hur andra människor upplever samma budskap som du finner så himla bra. Det är bökigt. Det är svårsmält.  Det är uppförsbacke. Och egot kan ta stryk av att upptäcka att det en trott hela sitt liv kanske faktiskt inte stämmer.

Så ja. Att se bortom populism kräver empati, integritet, tid och intresse. Bristvaror i vårt individualistiska tidevarv. Det är väl därför det känns trögt.

Men jag tror att du är smart nog att inte heja på beska budskap bara för att någon sockrat dem lite. Jag tror att de flesta av oss har vad som krävs för att skapa en grund som din egen uppfattning kan stå stadigt på. Livet är sällan svart eller vitt och du får tycka vad du vill, men glöm inte att känna efter vem du är. Och väj inte för det komplexa.

Puss!

skriven 22 mars 2015 av kaosyoga i Funderingar | Inga kommentarer än

Titta på de här två kompisarna. Tre år gamla. Solbrända kinder. Solblekta kalufser. Den ena med en halv uckulele utan strängar, den andra med ett hemsnickrat mickstativ. Allvarsamma och koncentrerade. De hade viskande kommit överens om vad de skulle spela för den ditbeordrade publiken – som utgjordes av en ganska tjock lillebrorsbebis som troligtvis inte fattade något alls, och en förälder som inte alls var särskilt mycket i nuet utan mer upptagen av att föreviga föreställningen med mobilen.

Mobilkortet är jag väldigt tacksam för idag. Detta minnet skulle aldrig kunna bli så tydligt hos mig som det suddiga kortet är. Och inte heller hade jag kunnat arkivera det Kaosyogastyle och dela det med dig.

Du ser. Sociala medier, mobiler och skärmtid är bra. Mindfulness är av ondo. Bara så du vet. Av ondo.

skriven 19 mars 2015 av kaosyoga i Barnen | Inga kommentarer än

”Strong is the new skinny”, någonsin hört det? Jo då, det är ljudet av frihet, flicka lilla. Alla hälsoprofeter (självutnämnda för det mesta) stämmer upp i körsången som hävdar att nu för tiden är det inte viktigt att vara smal, no no, bara du är vältränad. För träning mår man ju SÅ BRA av. Well handen upp om du inte redan visste om att träning är bra för kroppen. Nä, tänkte det. Men vet du vad? Du får bara lov att vara stark om du samtidigt är smal. Du ska alltså vara både stark och smal för att leva upp till idealen. Så nej, det finns ingen frihet i det. Tvärtom. Vi ska fortfarande bedömas och späkas för att passa in i mallen, än mer än förut faktiskt. Nu räcker det inte att svälta sig, du måste träna i ditt anletes svett också. För att behaga och vara åtråvärda. För att passa in. Strong is the new skinny? I helvete heller.

Men här är en helt galen idé for ya: Vad sägs om att vi låter kropparna vara i fred helt och hållet? Vad sägs om att vi fostrar våra söner att inte göra sån stor grej av hur kroppar ser ut? Vad sägs om att alla bara låta kropparna vara det de är? En kropp. På en människa. En människokropp. Tänk vilken frihet.

Så, tack för ordet. Nästa gång skriver jag om Bosses frisyr eller en bok jag läst. Helt oargt. Jag lovar.

skriven 18 mars 2015 av kaosyoga i Feminism | Inga kommentarer än