Alltså det finns ju människor som lyfter och så finns det människor som sänker. Simple as that. Ju äldre en blir, desto viktigare – och enklare – blir det att se det och sortera bort de som drar ner en. Visst, en klarar väl av självupptagna martyrer med knepiga värderingar bättre om en är glad och i balans, men kul är de ju aldrig. Och lika mycket som det känns viktigt att kunna sortera bort de man inte vill hänga med, lika viktigt borde det ju vara att se till att en själv är där och sprider lite goda vibbar emellanåt. Fylla på från andra hållet. Ett sms, en kram eller att en lägger ner telefonen och verkligen lyssnar när hen pratar (jo, jag jobbar verkligen på det Krille). Det behöver väl inte vara så märkvärdigt, tänker jag.

Mitt bidrag till detta, att lyfta upp och ge kraft, är inte mitt egentligen, utan två andra eminenta kvinnors. Jag snor helt enkelt, för det finns inte mycket bättre sätt att säga det de säger. De är nämligen väldigt bra på att säga saker. Bra saker. Därför ska du nu få lite gott sällskap på Kaosyoga denna halvtråkiga onsdagkväll, precis vid porten in till Den Riktiga Hösten.

Ta tillexempel och läs Lotta Lundgrens lysande betrakelse av män och matlagning. Jaha, så du har snöat in på peruansk yadayada-mat, nykärnat getsmör och hembryggt öl? Härligt för dig, älskling, absolut, go a head. Men någon behöver fortfarande rulla köttbullar en vanlig måndag i hell hour och samtidigt trösta barn, vika tvätt och se till att åttaåringen gör läxan. Och på tisdagen. Och på onsdagen. Och torsdagen.

Och läs och låt dig lyftas av Rebecka Åhlunds krönika om att det är roligare att vara till för att ha kul än för att behaga andra. Egentligen handlar det väl om att det är roligare att vara den en själv vill än den en tror att andra vill att man ska vara. Både för ens egen skull och för barnens (om en nu har några), de behöver verkligen vettiga förebilder. Någon som smetar Nutella i hela munnen och ler inbjudande. För helt ärligt: Knullbar är ju rätt tråkigt.

Eller hur?

skriven 30 september 2015 av kaosyoga i Feminism | Inga kommentarer än

Hej du,

Jag tänker inte skriva något särskilt ikväll, jag har precis lagt mina pojkar och tagit av mig kavajen och tagit på mig tv-brallorna (jo, jag har såna) och placerat min föredömliga ändalykt tungt och stadigt i soffan med transfetter i olika former  i en skål framför mig, just ikväll i form av ostbågar. Just detta skiljer sig i och för sig inte nämnvärt från de andra 364 dagarna som får plats i ett kalenderår, men jag tänkte njuta Hela Sverige Skramlar med hela mitt medvetande nu, serru. Och det händer ju inte så ofta att en sådan stor kraftansamling genomförs och tv-sänds. Som tur är eller hur man nu ska säga.

Så medan vi gör det, du och jag, så skickar vi en extra slant till de organisationer som gör det du och jag inte förmår. (UNHCR tar emot gåvor via sms, Swish eller plusgiro. SMS: FLYKT125 (125 kr), FLYKT255 (255 kr) eller FLYKT500 (500 kr) till 72980 Swish: 123 90 01 645 Plusgiro: 90 01 64-5.) Eller så hjälper vi till på tågstationer, flyktingboende eller med en egen insamling. Om inte det, så säger vi åtminstone ifrån mot rasism i vår närhet eller på nätet. Eller backar upp dem som tar fajten. Eller ler mot nästa människa som möter oss på gatan.

Detta gör vi inte för att det är behjärtansvärt, heroiskt eller gott. Vi gör det för att alternativet inte är värdigt oss. För att det helt enkelt inte är anständigt att göra något annat. Det är en mänsklig hygienfaktor.

För det enda som skiljer Jimmie Åkesson från lille Alan som dog i Medelhavet, det är turen att födas i ett land med frihet, fred och trygghet. Inget annat än tur, Jimmie.

Tur.

skriven 29 september 2015 av kaosyoga i Funderingar | Inga kommentarer än

Well, det må vara måndag och den må komma efter en natt med alldeles för lite sömn due to två olika mardrömmar som intagit två söners kroppar, och den må komma innan en alldeles särdeles prövande arbetsvecka.

Men solen skiner ju som en tok, luften är hög som Jim Morrison och blodmånen i natt var ju inget annat än magisk. MAGISK. Blomman på altanen spurtar fint och ger allt innan den slutgiltiga kapitulationen inför höstens ankomst. To the bitter end!

Jag hade dessutom ett alldeles fantastiskt utvecklingssamtal med Vilmers lärare idag som ger mig enormt mycket hopp inför framtiden. På riktigt alltså: det fantastiska engagemang, den pigga och nyskapande pedagogik och den varma omtanke som tack vare Villes lärare kantat hans väg under de tre första skolåren är oslagbart. Hon ser och bekräftar barnen som de individer de är och det bygger trygga och stabila människor med god självinsikt, empati och relationskompetens. Madde, du regerar!

Lägg till det Micael Dahléns rövhålsteori i dagens GP som dyker ner i ett väldigt intressant fenomen där empatisk förmåga kopplas till vilken typ av bil en kör.  Stort älsk på professorn som verkligen går till djupet med en fråga som denna. Att han tar ett vardagligt förekommande antagande och gör en helt egen forskningsstudie kring detta, det moderniserar det akademiska arvet. Hade fler varit som Micael skulle högskolorna och universiteten vara överfulla. Hör ni det alla ni som har till uppgift att fylla studentkvoter på eftergymnasiala utbildningar?

Och som om allt detta inte vore nog för att ge måndagen en toppnotering – kolla denna bild på Bosse och mig. Den kan få vem som helst att älska måndagar.

Foto: Världens bästa Krille.

skriven 28 september 2015 av kaosyoga i Funderingar,Ögonblicksbilder | Inga kommentarer än

Det har varit en lugn och lite trött helg. Jag och Krille har försökt sova ikapp en oändlig sömnskuld. Så har vi lagat mat, läst böcker och… ja det var väl det. Emellanåt har jag gått ut på altanen och tittat lite på allt som jag borde göra i trädgården för att förbereda den inför kommande övervintring, men sen har jag vänt och gått in igen.

Men oavsett slöhet så måste en ju ut i solen en helg som denna, annars förtjänar en piskrapp. So off we went. Som vanligt med en massa debacle som jag inte ens orkar räkna upp, men skit samma. Vi kom iväg i alla fall. Vi fångade solstrålar, tångruskor och ögonblick. Ja jävlar vad vi fångade dagen. Och den var fin.

Mycket fin.

Så. Redo för lite natur-  och familjeromantiska bilder en masse? Bra, då kör vi.

Min cykel. Jag älskar min cykel. Kanske lite för mycket.

På väg till stranden stannade vi och morsade på hönorna som också verkade njuta av höstsolen.

Vilmer och Folke ville morsa lite extra. Hell to the no, sa hönan.

Mer djur! En camoflagekatt.

Vägen till frihet.

Två av de bästa.

Bo.

Varför inte, liksom?

Utsikt.

Extensions.

Naturen alltså. Fin både i micro- och makroperspektiv. En blir lite hög när en kontemplerar det.

skriven 27 september 2015 av kaosyoga i Ögonblicksbilder | Inga kommentarer än

Barnen har precis kollat färdigt på Monsters University och vi samlar ihop tomma nötcremeförpackningar från lekrumsgolvet och dirigerar vingummidoftande pojkar till toan. De kissar i tur och ordning. Sedan borstas tänderna extra noga och de avbryter tandborstningen fem gånger för att de måste berätta om olika scener ur filmen som poppar upp i deras huvuden och måste bearbetas och arkiveras på rätt ställe mitt under tandbordstningen, trots att jag vet att det är sjunde gången de sett filmen.

”Och så tvätta händerna noga”, säger jag. ”Kolla vad godiskladdiga de är. Är det inte skönt att få tvätta dem riktigt rena och få bort kladdet? Känn så gott de luktar tvål nu”. Jag mässar på, troligtvis mest för mina egna öron. De har inga stora problem med kladdigheten. Troligtvis kunde de knappt bry sig mindre. Men de tvättar snällt för att jag ber dem.

På med pyjamas. Folke har bara pyjamasbrallor, Bosse har både tröja och byxor med ugglor på. (På bilden har han ingen pyjamas, utan en svart tröja och smutsig näsa och munnen full med kall korv som han stulit ur kylen när ingen såg. Jag inte har någon bra bild på honom i pyjamas.) Ville sover bara i kalsongerna. Folke vill tvunget visa hur hans ena pungkula kunde leta sig ut genom ett hål i pyjamasbyxornas gren, men jag avböjer förslaget och manar in dem i säng istället. ”Klockan är jättemycket, ju” säger jag som om det är något de skulle bry sig om. Som om deras liv dirigeras av visare eller digitala siffror som lyser på ett mörkt sovrumstak. Som om de är noga med att räkna hur många timmars nattsömn de får.

”Du ska ligga jämte mig, mamma”, säger Bosse. Så efter jag stoppat om Folke och plockat upp ytterligare ett par godispapper ur hans säng och hämtat vatten till dem båda, vilket de alltid propsar på att jag ska göra trots att ingen av dem egentligen är törstiga, så kryper jag ner jämte Bosse. Jag är noga med att inte lägga mig på hans täcke, för det gillar han inte. Jag lägger mig jämte, makar mig tätt intill. Klappar honom på håret och säger att jag älskar honom. ”I natt är månen nära dig”, mumlar jag. ”Närmre än nånsin.” Han nickar även om jag inte tror att han fattar vad jag menade, herregud han är ju fyra år och tämligen ointresserad av astronomi. Så lägger jag hans älsklingssnutte – elefantsnutten – vid hans kind och upp på hans näsa. Precis som jag gjorde när han var nyfödd.

Sen stjäl jag en bit av hans kudde och lägger läpparna mot hans tinning, som om jag fastnat i att pussa honom där. Vilket man kan säga att jag har. Jag borrar in näsan i hans hår. Han luktar lite vinummi där också, han måste ha kliat sig i håret med godiskladdhanden. Hans andetag blir långsammare. Lugna och trygga. Han glider in i drömmarnas värld med elefantsnutten som sällskap.

Jag ligger kvar länge. Mycket längre än jag behöver.

skriven 26 september 2015 av kaosyoga i Barnen,Ögonblicksbilder | Inga kommentarer än

Jag är så gammal att det börjar komma ljud ur mig när jag böjer mig ner för att plocka upp något från golvet. För at inte tala om när jag rätar på ryggen igen. Och när jag sätter mig ner i soffan, då kommer det ett sånt där ”Aaaaah!” utan att jag ens tänker på det. Så gammal är jag och idag var ljudet extra högt. Jag har haft förmånen att få vara i så många roliga energifält de senaste dagarna, jag har haft så himla kul. Men nu är det alltså inte utan att jag käringastånkar när jag slänger mig i soffan.

Dock: SÅ. VÄRT.

Ta till exempel det här med att Krille drog med mig på öl och mat och spelning med The Vintage Caravan och Europe i onsdags. Mitt i veckan, bara sådär. The Vintage Caravan är unga islänningar som spelar progressiv och lite psykadelisk rock med hög energi. Tänk Rush eller Led Zeppelin. Helt underbara.

Basisten röjde som en galning och hade ingen aning om att Satan själv fanns i publiken. För visst ser jag väldigt ovänlig ut?

Å den här lilla groupien med mig och den isländska powetrion är väl ingenting, tycker du? Nähä, men din mamma är ful, säger jag då. Och dessutom kan du komma igen om fem år när de slagit igenom stort och då ska vi se om du säger samma sak. Va va va?

Sen köpte jag en jättefin tischa av en italienare som bandet hade med sig på turnén. De var jätteglada för att jag handlade, mycket gladare än italienaren. Han var mest… italiensk. Och fick inte vara med på bild.

Sedan kom de lite större elefanterna in på scen. Ian Haugland ville synas. Hörrni gubbar, allt ljus på Ian nu. ALLT LJUS, sa jag.

Och Joey ville synas ännu mer, även om just denna bilden inte visar det, den visar mest det famösa vita mickstället.

Jag måste säga att de framstod som lite plastiga och själlösa efter de unga islänningarnas framfart. Showen kändes oäkta och beräknande på nåt sätt. Men de gjorde ett stabilt jobb. Setlisten var bra, John Norum spelade ett riktigt bra solo i Superstitious och tinnitusen fick sitt, så jag är nöjd.

Dagen efter svalde jag en alvedon eller två och stack jag på konferens med världens bästa marknadsavdelnig. Idéerna haglade, diskussionerna avlöpte varandra och de runda orden och snuskiga vitsarna likaså, men det är litegrann vår storhet, kan man säga. Vi kör inte med floskler, reklamklyschor eller creddiga uttryck men vi gör ett förbannat bra jobb och jag är stolt över vad vi åstadkommer. Och vi kan en imponerande mängd fula ord. Men även världens bästa marknadsmänniskor behöver ge lite plats åt andra emellanåt, så vi lyssnade inte bara på oss själva utan också på ett par föreläsare. Och så badade vi och drack rom.

Per Ädel höll en föredömlig provning med oss och gick igenom alla möjliga aspekter av rommens stavning, tillverkning, historia, doftspekra och gardiner (fråga Per, han kan förklara). Jag blev ingen romdrickare på kuppen men jag blev glad. Jag tycker mycket om när ödmjuka människor passionerat delar med sig av sin kunskap. Det finns så många människor med historier att berätta. Sen att rom fortfarande inte är gott, det är liksom sekundärt.

Jag antar att så många kraftfält under så få dagar tar ut sin rätt, så jag har haft en ihållande huvudvärk hela dagen. När jag kom hem idag efter att ha konfererat mera, handlat mat och hämtat pojkarna var jag nästan gråtfärdig och ville mest rulla ihop mig på soffan. Men så kollade jag Insta och insåg att det går ju inte för sig. Nej, huvudvärk eller inte, det var bara till att ställa upp mobilen och skruva upp musiken och dansa för Stina Wollter.

Och då ska du veta att även om du kanske inte tror det så tycker jag att det är jobbigt att lägga ut en selfie. Att synas och skriva här på bloggen är också förenat med motstånd, och då ska vi fan inte tala om att dansa i vardagsrummet på instagram. Men det kan inte hjälpas. Mod är en vana, säger Jonas Gardell och det försöker jag ta fasta på. Så jag tränar på mod och dansar för fullt framför en uppställd mobilkamera för alla kvinnors rätt att se ut hur fan som helst och äta vad fan som helst. Och för att visa Katrin Zytomierska att hon är så fruktansvärt fel ute och kanske ska börja tänka sig för istället för att reproducera alla patriarkala normer som redan finns i överflöd och håller själen i tvångströja. Och för att Tv4 ska börja ta sitt ansvar.

Onwards and upwards, sisters!

Ha en fin fredag. Puss!

P.S. Om du vill se ett par höfter röra sig som väloljade vulkanutbrott så får du leta upp Kaosyoga på Insta. Lägg till din egen dans under #dansaförstina. Den behövs.

skriven 25 september 2015 av kaosyoga i Feminism,Jobb,Musik | Inga kommentarer än

Vet du vad som är bättre än lördagsgodis? Söndagsgodis.

Efter middagen idag cyklade jag, Folke och Vilmer in till Hemmakväll med en sällsamt vacker skimrande kvällshimmel som sällskap. Vilmer bjussade på hela texten till en Tenasious D-låt och Folke, å sin sida, på en vurpa deluxe. Men ett hål på knät och ytterligare några skrapisar till samlingen har inte hindrat en Hellströmmare från att ta sig sista biten till affären och nogsamt plocka godis.

Nu kolhydratladdar vi och kollar på Frost och knör i soffan som vore det en vanlig lördag.

Så omoraliskt härligt.

skriven 20 september 2015 av kaosyoga i Barnen | Inga kommentarer än

Uj uj uj så mycket fredag det är idag. Det är en klassisk pasta, rödvin, chips, Skavlan (halvdålig som vanligt) och en trötthet som gjorde det oändligt svårt att inte somna när jag lade Ville-kind of fredag. För att jag skulle hålla mig vaken i hans sköna säng gjorde vi en massa grimaser. Problemet var att det så klart höll honom vaken också, så det fick vi lägga av med efter ett tag. Men när vi nu ändå smutsar ner Kaosyoga med en massa infantilt prat – det har tydligen varit nån sorts rövtema här de senaste veckorna? – så kan jag väl passa på att be dig om en big up för nedanstående grimas, där jag visar prov på många års målinriktad träning som gör att jag kan få min mun att se ut som en annan av kroppens ringmuskler.

Ville ser mest rädd ut. Inte så konstigt, faktiskt.

Nu hoppas jag kunna fortsätta ducka en begynnande nackspärr och intala mig själv att jag bor i en vältränad sund kropp. Hinner inte med nåt krångel nu, och jag hinner inte vara sur på mig själv för att jag inte tränar heller. Orkar inte. Byter försiktigt position i tvsoffan nu. Ajaj. Men så, nu känns det redan bättre. Tar en godis till. Så där ja, nu känns det ju riktigt bra.

I morgon åker vi till vänner på Schlätta. Fina, fina vänner. Å vad kul det ska bli.

Happy friday, folks!

skriven 18 september 2015 av kaosyoga i Ögonblicksbilder | Inga kommentarer än

I bilen på väg hem från fritids och jobb är Ville alltid DJ. Så även idag. Han är inne i en AC/DC-period nu och eftersom det för några månader sedan endast var obskyr tvspelsmusik som fyllde bilkupéer och vardagsrum så vill en ju närmast göra vågen när han hanterar Spotifykontot nu för tiden. Eller ja, nästan alltid.

”Å ’You shook me all night long’! Den hade jag ofta på mina spinningpass. Bra låt!”

”Vaddå spinningpass, vad är det?”

”Det var en träningsform som jag instruerade.”

”Instruerade?”

”Eh, ja. Undervisade. Men det är länge sedan nu. Det var när du och Folke låg i magen.”

”Var vi i din mage samtidigt?!”

”Nej, såklart inte. En åt gången. Strunt samma, det var länge sedan nu. Som sagt.”

”Haha, ja, det var det VERKLIGEN i så fall”.

Jaja, så förbaskat gammal är jag väl ändå inte.

”Du, mamma.”

”Ja?”

”Vad betyder ’You shook me all night long’?”

Fan också. Såg inte den komma. Klantigt, Hellström.

”All night long betyder hela natten.”

Försöka går ju.

”Ja det vet jag. Men vad betyder shook?”

”Typ.. skakade.”

”Skakade?”

”Mmm. Typ.”

Fråga inte mer nu. Snälla.

”Vaddå? ’Du skakade mig hela natten’? Är det så?”

”Tja, det…”

”Vad menar de med det?”

”Nämen, skaka vet du väl vad det betyder. Hon… eh, hen, bara skakade väl, eh, han.”

Inte ens en tvååring skulle köpt detta. Det kommer fler frågor, Hellström. Brace yourself.

”Skakade runt?”

Där kom den, ja.

”Alltså herregud. Jag vet väl inte. Skakade om liksom. Man kan ju bli omskakad om man till exempel får höra något oväntat.”

www.hahahaha.com

”Hela natten?”

Men fan då.

”Eh, ja…”

”Mamma?”

”Ja?”

”Du menar att de knullar väl? Som du och pappa?”

”Nähä, vad säger ni pojkar? Ska vi käka glass när vi kommer hem eller?”

skriven 17 september 2015 av kaosyoga i Barnen | Inga kommentarer än

Hej. vad kul att du tittar hit denna regniga höstkväll. Åtminstone regnar det här hos mig nu, när jag skriver detta. Så vad ska jag kunna ge dig för godbit, då?

Jag menar, jag tycker ju att det är jättekul att du lägger in Kaosyogas url i webbläsaren, så då vill jag såklart gärna ge något tillbaka. En godbit. Jag tänker mig en liten rolig, lättsmält sak. en historia som du kan fnissa lite åt. Inte en sån dra-åt-helvete-bra grej, det begär du nog inte, åtminstone inte så ofta. Men nåt litet gott vill du ha. Som en chokladbit till kaffet.

Kanske nåt om att jag självmant tog på mig att åka och handla efter middagen med planen att kunna sitta i bilen med regnsmatter mot rutorna på parkeringen utanför Coop och kolla igenom lite sociala medier i lugn och ro? Och att jag, när jag väl gick in, hade turen att träffa på två fantastiska människor som jag inte sett på länge respektive jävligt länge och belönade dem med att spy ut ett par liter galla när de var och en råkade fråga mig hur läget var. Tänk vad kul de tyckte det var att träffa mig. (Men jag skrattade mycket också, vill jag säga till mitt försvar.)

Eller? Nja. Kvalar nog knappast in som godbit, nej.

Kanske att jag igår träffade Jörgen Mörnbäck… eller förresten, stryk den direkt.

Men det här då: Jag blev alldeles till mig i trasorna när jag häromdagen fick reda på att Carl-Johan Wallgren skrivit inte bara en utan två THRILLERS, något jag helt lyckats missa. Fatta. Stilistikens mästare har gett sin in i en stilistiklös genre och jag måste köpa nu. Svincoolt ju!

Ja?

Nä. Ingen kaffechoklad det heller. Det låter ju bara pretentiöst och bajsnödigt. Gäääsp. Dessutom har jag knappt några pengar kvar denna månaden.

Äh. Det blir nog inget bra idag. Du får liksom strunta i chokladen och nöja dig med en slät kopp istället – vilket för övrigt är ett väldigt trist uttryck. Surfa vidare till andra mer intressanta bloggar istället. Bloggar med lite substans. Se så, schas med dig. Skaffa dig ett liv med innehåll istället för att hänga här.

Eller gör som jag: Sätt på Captain America 2 och häll upp en stor skål med lösgodis och ät lite mer än du borde och mår bra av. Jo jo visst, filmen är både grund, patriarkal, våldsromatisk, pekoral och amerikansk och godiset är näringsfattigt och säkert skadligt på nåt sätt. Men ibland kan en sån kombo ändå vara godare än den finaste ekologiska, fair trade, 90%iga chokladtryffel och mest upplysande inlägg i hela världen. Åtminstone en dag som denna.

skriven 16 september 2015 av kaosyoga i Livet som kom emellan | Inga kommentarer än