I morse fotade jag kvartetten när vi käkade frukost. Samtidigt som vi åt så byggdes det lego, lästes tidning och tjuvtogs sylt. De här ganska vanliga stunderna, de har sin helt egen magi. Alla de där stunderna som kom och gick, du vet. Det gäller att se dem innan de blir för suddiga i kanterna. Minnet har liksom ingen arkivbeständigt format på sitt innehåll, så det vill till att ta en extra kopia nu och då. Här är några:

I morgon bitti får de äta frukost utan östrogen, för jag drar till Sälen i fyra dagar med jobbet. Jag tror aldrig att jag har varit ifrån min familj så länge nånsin. Att åka iväg innebär därför att jag a: redan har dåligt samvete eftersom Krille får dra hela lasset helt själv så länge, b: redan saknar pojkarna trots att jag såg dem för en kvart sedan när de gick och lade sig och c: är förväntansfull inför att få åka hundsläde. På en och samma gång. Och så mår jag lite illa också, men det beror på att jag ätit för mycket godis när vi kollade mello, så det räknas inte.

Och förresten – d: höll på att bryta ihop tidigare idag när jag fick riva ut allt och vända upp och ner på hela huset för att hitta skidsockar, underställ och skidbrallor. Och brallorna hittade jag inte ens så jag får åka till Sälen utan, vilket är ungefär som att åka naken. Då håller vi tummarna för att jag hinner köpa ett par nya innan hundspannet drar iväg, folks. Hata packandet.

Jag avskyr det verkligen. Men bortsett från det så ska Sälen bli kul.

Håll ett öga på mina fina pojkar så länge, är du snäll. (Och ett på mitt instagramkonto också.)