Jag är ingen antropolog eller evolutionsteoretiker men jag antar att det fanns goda anledningar till att vi bedömdes efter hur vår kropp såg ut för länge sedan. Då stod artens överlevnad på spel och troligtvis var det därför viktigt för individen att föra vidare sitt DNA. Är han stark nog att fälla en mammut, har hon en frisk kropp som kan bära ett barn? DÅ var det viktigt.
Men i dag finns det inte längre såna villkor. Vi överlever oavsett om vi har stora eller små bröst, och oavsett om vi är långa, korta, håriga, hårlösa, tjocka eller smala. Men de kvinnokroppar som visas upp har inte alls den variationen. Ta dig en titt på några av alla bilder på kvinnor som cirkulerar i medier. Hur väl representerar de din och dina kompisars kroppar? Inte så väl, eller hur?
Om du tittar på hur kvinnokroppen exploateras så märker du snart att medias och andra människors påverkan är ENORM. Ända sedan vi var små tjejer har vi lärt oss att bry oss om hur vi ser ut. Vi blir tidigt varse att det i dagsläget är smal, vältränad, hårlös, vit och proportionerlig som gäller. De är de enda kroppar som syns, och därmed de enda som räknas. Och nej – mulliga modeller hjälper inte. De är också smala, och oftast med formerna på exakt ”rätt” ställe, så de är inte ett dugg frigörande om du frågar mig. Bara en liten variation på rådande ideal.
Vi kan alltså slå fast att det finns ett jättegap där, mellan bilden av kroppen och verkligheten. Som ett sorts vaccin mot detta så pumpas det ut välvillig information om hur viktigt och välgörande det är för oss kvinnor att lära oss älska våra egna kroppar, oavsett hur de ser ut. De kroppar som medier, reklam och annonser lärt oss avsky ska samma medier lära oss att älska. Om vi bara älskar oss själva så som vi är så spelar det ingen roll vad andra tycker och säger, lyder devisen.
Jag håller inte med.
Att säga åt någon att strunta i denna hjärntvätt som påverkat oss hela livet är inte riktigt rättvist. Risken är bara att en försöker gilla det en ser i spegeln och mår ännu sämre när en inte lyckas, för då har en minsann inte bara en ful kropp, en har dessutom dålig självkänsla också.
Så här: Det är inte ditt fel. Det är ett jäkla systemfel. Vi lever i ett partiarkat som säger att kvinnor är mindre värda än män och som genomsyrar det mesta vi ser och hör när det gäller utseende, och som vi har extremt svårt att värja oss mot.
Jag känner att jag måste säga det igen. Lyssna: Det är inte dig det är fel på. Det är systemet. Att du lägger ytterligare krav på dig genom att försöka tvinga dig själv att älska din egna kropp när allt annat säger att du ska förändra den, tror jag inte ens är produktivt.
Nä, istället för att försöka fixa symptomen så kanske vi ska kolla på själva sjukdomen, det där gapet mellan kraven på hur det ska vara och hur det är. Vi kan hjälpas åt att uppmärksamma alla på hur skevt det är i samhället så att det kan bli någon förändring någon gång. Det är helt galet hur kvinnokroppar exploateras, visas upp, fläks ut och sexualiseras in the name of konsumtion – även om det faktiskt inte är så att det säljer mer. Det är också helt galet vad det kostar i form av självförakt, ätstörningar och ångest. En del av problemet är att vi är så vana vid att se det att vi inte tänker på det. Sexualiseringen har blivit normaliserad.
Men ska en verkligen inte älska sig själv då? Jo visst får du det. Om du älskar din kropp när du står naken framför spegeln i lysrörsljus och skulle fortsätta göra detsamma även om du skulle gå upp 50 kilo så säger jag: good for you! Men jag tror faktiskt inte att det är nödvändigt att älska den egna kroppen. Du behöver inte ens gilla den. Jag tror att det räcker att se den och acceptera att den är där.
Det är så galet mycket fokus på kvinnokroppen redan, så det är inte alls konstigt om det är svårt att låta bli att tänka på den. Men medan världen får upp ögonen den inbyggda och sunkiga skevheten, så tänker jag att en försiktigt kan träna sig i att på individnivå fokusera mycket mindre på kroppen istället. Släpp taget, låt den vara.
Kanske kan en träna på att försöka se den för vad den är: En kropp som transporterar oss runt i livet. En avancerad manick av sinnrikt sammanblandade celler med stundtals imponerande output som tar dig runt i livet. As far as värderingar goes, så har du några armar, ben, en torso och ett huvud. That’s it.
Testa. Jag tror att det är det enda som funkar någorlunda för mig. Om det inte funkar för dig, så skit i det. Men gå inte på det där med att du måste avguda dig själv för att må bra och vara okej. Det är bullshit.
Till dig som jobbar med foto, marknadsföring eller som på annat sätt gör kommunikation som inkluderar kvinnor och når ut till många andra: Låt kroppen vara i fred. Klä inte av den. Sexualisera den inte. Det går att göra alldeles utmärkt kommunikation ändå. Ännu bättre, faktiskt.
En kropp är en kropp är en kropp.
That’s it.
skriven 6 januari 2016 av kaosyoga i Feminism,Funderingar |