Jag har suttit och jobbat med budget hela dagen. Jag gillar inte att göra budgetarbete. Det är nödvändigt och det är skönt när det är gjort, men precis samma sak gäller tandläkaren i min värld och jag gillar inte att vara hos tandläkaren heller.

Jag kan förresten inte särskilt mycket om budgetarbete, men ändå sitter jag och klåpar med det. Jag tänkte på det där häromdagen, att så är det med många saker i mitt liv. Jag kan inte. Jag har aldrig gjort förut. Jag vet inte hur man gör. Jag vill inte. Och ändå så ba: ”Javisst, det fixar jag”.

Jag finner ofta mig själv i de där situationerna, där vattnet är alldeles för djupt. Det är  jobbigt, det där med att inte veta vad jag gör och samtidigt ha så höga krav på vad jag presterar, krav som inte alls tar hänsyn till att jag hoppat i den djupa ändan av bassängen igen. Gah. Jag skulle hellre vara lite mindre brydd över det här med prestationer, då hade livet varit betydligt enklare. Eller så har jag tillräckligt med underhudsfett för att inte drunkna oavsett djup på bassängen, som en god vän sade. Kanske har hon rätt. Men visst hade det varit skönt att uppleva jobbet som en raksträcka med vinden i ryggen och solen i ansiktet ibland, även om jag troligtvis tröttnat på det ganska snabbt.

I alla fall. Budgetutkastet klart, alldeles för sent förstås, och inte färdigjobbat, men ändå. Ett utkast är klart. Bra. Det är fredag. Bra. Jag kommer hem till ett glas vin och nån svindyr salami som Krille köpte i Stockholm. Bra. Jag kollar sociala medier och ser människors reaktioner på nyheten om att Gina Dirawi är utsedd till julvärd.

Nej. Alltså NEJ.

Människor kommenterar ogenerat hennes ursprung och hennes religion, som om det på något sätt definierar hennes kompetens för uppgiften som programledare. De vräker ur sig sin egen befängda rädsla över att detta väl leder till att SKINKAN VÄL SNART SKA FÖRBJUDAS PÅ JUL OCKSÅ?! Kära nån, nu har de plockat bort n-ordet i Kalle, och så ska en muslimsk kvinna sitta i tv-rutan på självaste julafton, vart är världen på väg?

Tänk ändå att det är så jobbigt att inse att världen vi lever i förändras. Att det blir en sån katastrof för vissa att Pippis pappa omnämns med ett annat ord. Att en ska säga chokladboll nu för tiden. Att delar av Kalle Anka redigerats bort. Tänk att det väcker så mycket oro. Uj uj uj. För även om vi struntar i väsentligheten, nämligen att dessa uttryck och ord är kränkande och stötande för många och att vi är tillräckligt intelligenta och anständiga för att fatta att det inte är okej att kränka andra människor och att en inte kan ta sig tolkningsföreträde för andras känslor, så undrar jag: Blir livet sämre av att byta ut n-ordet mot något annat? Verkligen? Saknas det? Uppstår en tomhet? Blir livet innehållslöst, fattigt? Blir någon LEDSEN av att inte säga n-ordet och kränka andra? Är det plötsligt en big deal vilken religion en programledare har när det aldrig varit det tidigare? Mår någon DÅLIGT på julafton av att veta att Gina inte är kristen (hur många julvärdar som nu varit det?).

För i så fall: Gå och sök hjälp.

Jag har suttit med budget hela dagen. Jag orkar inte med sån här skit också.

skriven 20 november 2015 av kaosyoga i Funderingar | Inga kommentarer än

Jag har ju redan skrivit några inlägg idag, men jag vill bara säga en liten sak till.

Efter att jag skrivit klart om strandutflykten så läste jag på måfå igenom lite gamla inlägg i bloggen och jag blev helt  tagen av hur kul det är att ha vardagen nedtecknad på detta sätt. Så himla kul för mig att kunna gå tillbaka i tiden och låta ord och bild återkalla minnen av hur vårt liv var för några månader eller år sedan. Därmed vill jag säga till dig: Börja blogga om du inte redan gör det. Det är hur kul som helst. Livet går fort men ett inlägg finns kvar att titta på många gånger.

Och du, en sak till: Du läser ju det jag skriver. Att du gör det, det förundrar mig. Jag vet inte riktigt varför, kanske är du en ganska ny bekantskap som tittar på detta lite som man tittar på en bilolycka – en vill inte se men kan inte låta bli att glo. I så fall: varsågod att beskåda förfallet.

Kanske är du en som redan känner mig och använder bloggen som ersättning till de telefonsamtal som jag aldrig ringer nuförtin.

Eller så är du en av dem som jag inte känner, men som känner mig eftersom du följt mig rätt länge – hur coolt är inte det?

Oavsett vilket, tack för att du läser. Du anar inte vad det betyder för mig att ha någon att skriva till. Att ha någon i andra änden som läser. Någon som ibland och mailar och klickar gilla, trots att många inlägg är så hafsigt och slarvigt skrivna att jag krullar tårna när jag läser dem nästa dag. Men du läser ändå. Det gör mig mjuk i kroppen. Att du vill beskåda detta märkliga kaosliv jag lever, jag förstår det inte riktigt, men det gör mig glad. In i hjärtat glad.

Tack.

Kaosyoga kör på för fjärde året. Onwards and upwards, sisters!

skriven 15 november 2015 av kaosyoga i Bloggsaker,Funderingar | Inga kommentarer än

Jag lägger Bosse, pussar hans lilla kind när han somnat. Han har sin pyjamas med planeter på. Hans snuttefilt ligger jämte honom och hans mage är fylld med röd pölse med bröd, festis apelsin och lösgodis från Hemmakväll. Han har tittat på filmen Minions och skrattat väldigt mycket åt att en minion trodde att en annan minion var en banan. Han är trygg. Han är hel. Han somnade glad efter att vi läst Castor snickrar. När de stora pojkarna somnat ska Krille och jag äta oss mätta på skagenröra och nybakt surdegsbröd. Vi ska dricka prosecco till. Det finns tända ljus överallt, musik på i bakgrunden. Vi har det rent, varmt och komfortabelt. Tryggt.

Vi är alltid trygga.

Men ungefär samtidigt som jag skrev ett halvfånigt inlägg på Kaosyoga igår gick minst sju människor ut i pariskvällen med bomber tejpade på sin kropp eller med sig i en väska tillsammans med automatvapen. Alla hade som mål att ta med sig så många människor som möjligt in i döden. Några av dem höll hundratals människor som gisslan och slaktade dem. I Paris idag har människor letat, hoppats och sökt och många har fått veta det de allra helst aldrig aldrig nånsin ville veta och deras liv blir aldrig detsamma mer. På vissa ställen finns det  blod överallt. Och någonstans där ute finns det människor som är glada över gårdagens tragedi och planerar nya attacker i tron att det är den enda rätta vägen att gå.

Jag tittar ut genom fönstret. Det är november. Det är mörkt och blåsigt. På olika platser därute i landet jag lever i finns människor som flytt från just denna omänskliga, vidriga formation av galningar som gick ut i Paris igår och dödade så många och som gjorde det i Beirut dessförinnan. Ensamma barn ligger i ett hus i en stad i ett land som är helt och hållet främmande för dem och försöker förstå och hantera det faktum att deras föräldrar är kvar i Syrien eller i ett flyktingläger eftersom pengarna bara räckte till en familjemedlem. Kanske är föräldrarna döda. De kommer att möta hat, hot och våld för att de flytt för sina liv för att undkomma hat, hot och våld.

Någonstans finns det någon som sover i tält. Människor som förföljts och kränkts under lång tid. Som inte har råd att äta sig mätta. I blåsiga, svarta novembernatten är de långt hemifrån sina närmaste och försöker tjäna sitt uppehälle genom att sitta och be människor om pengar utanför matbutiker som omsätter miljoner. De ber om en liten slant. För att kunna hålla sig själv och sina närmaste vid liv och de sover i tält. Pengarna räcker inte till annat boende.

Jag förstår mig inte på denna världen jag lever i. Jag förstår inte mig inte på mänskligheten.

skriven 14 november 2015 av kaosyoga i Funderingar | Inga kommentarer än

Jag tog bilden ovan i helgen, och när jag först såg den så skrattade jag åt Folkes roliga ansiktsuttryck. Lite överraskad, lite orolig, lite förvånad. Det syns att han gillar fart, men att det ändå går lite väl fort för hans smak just då.

När jag tittade på den idag så såg jag mig själv istället. Jag kom på att den väldigt väl beskriver hur mitt liv känns just nu. Det är liksom mycket överallt och jag vet inte riktigt vart jag är på väg, jag vet bara att jag är på väg dit i en väldig hastighet. Det känns inte som att jag styr, även om jag vet att kan och bör göra det, men det går så snabbt, jag hittar fan inte ut. Och farten ökar. Precis så känns det.

I natt när jag vakade och inte kunde somna om så läste jag ett blogginlägg skrivet av en som deltog i dessertmästarna. Jag har inte sett programmet själv, men oavsett så var blogginlägget väldigt gripande. Du kan läsa själv här om vi vill och hinner. Jag är inte alls i närheten av det My utsatte sig själv och sin kropp för, men visst sjutton är det knas att vakna klockan fyra på natten för att en känner sig otillräcklig på jobbet, det är det.

Jag tänker på My och på mig och på många andra jag känner. Det är så märkligt hur vi lever våra liv. Hur vi pressar oss och dessutom på sätt som inte vi är designade för att pressa oss på. Hur vi vet om det men fortsätter ändå. Om det blir för stor press, så kopplas förnuftet bort. En är liksom instängd i en känslocentrifug av mindre trevlig slag och hittar inte riktigt ut till sitt sansade, logiska tänkande.

Vi är inte designade för det här samhället, det är vi inte. Åtminstone inte så som de flesta av oss fortlever våra dagar i det. Vi är designade för kroppsarbete, naturnära liv och att göra en sak i taget. Men evolutionen är en långsam motherfucker. När vi väl har utvecklats för att klara av vår samtids karakteristiska – stress, mat, uppgifter, teknik, informationstäthet och urbana leverne – någorlunda så har den sedan länge förändrats flera hundra gånger om. Irriterande.

Det bästa en kan göra är att lära känna sig själv, tror jag. Att veta hur man funkar i olika situationer och vad man behöver för att komma på rätt köl igen och ge sig själv tid att göra det. Samt tänka på hur man kommer att ligga döende i en säng en gång i framtiden, och fundera på vad man tror att man kommer att vilja ha för liv bakom sig då. Fundera på hur man tänker tillbaka på sitt liv och vad en ser. Vad en då önskar att man hade gjort mer eller mindre av.

Då är det lättare att komma på rätt köl igen.

Om man inte bryter ihop av ångest, förstås. Då är det kanske svårare.

P.S. Dagens ”inga djur har på riktigt kommit till skada i filmen”-eftertext: Det bör kanske föras till protokollet att Folke dock inte var ett dugg rädd vid fototillfället, då hade det ju inte varit särskilt schysst av mig att fota det och än mindre att publicera det här. Men han såg lite lustig ut, det ska erkännas. Kanske blir det en studentskylt av bilden så småningom?

skriven 4 november 2015 av kaosyoga i Funderingar | Inga kommentarer än

Ca nio gånger om dagen nu för tiden hör jag:

”Kom mamma! Kom och titta på mitt fantastiska!”

Med ansiktet lysande av entusiasm och stolthet kommer Bosse springande ut i köket. Som en liten vallhund föser han in mig till lekrummet. Emellanåt ska jag dessutom blunda när jag går dit för att ytterligare öka effekten av Det Fantastiska, vilket nästan är behäftat med livsfara eftersom han oss emellan sagt är en rätt usel ledsagare för temporärt blinda. När jag sedan står en meter ifrån Skapelsen säger han:

”Kolla mitt fantastiska, mamma! Kolla!!”

Och jag kollar, oj’ar och wow’ar från alla möjliga vinklar. Jag frågar några frågor, vilket dock är svårt efter ett par gånger eftersom skapelserna tenderar att se rätt lika ut från gång till annan och frågebatteriet därmed sinar tidigt. Så säger jag saker som ”Shit vad kul du verkar ha!” och han tittar och ler lyckligt.

Jag tackar för titten och går tillbaka och fortsätter dricka mitt kaffe.

Efter en kvart – samma sak igen. Samma lycka, samma entusiasm, samma stolthet över att ha manövrerat alla magnetkulor och pinnar till det stället där de ska vara just då.

Grejen är att för honom ÄR det stort. Han hade en idé, började jobba, jag antar att han mötte motstånd och manövrerade över eller runt hindret. Sedan färdigställde han det och upptäckte till sin stora glädje att det blev ännu bättre än han kunnat föreställa sig. Då vill en såklart dela med sig av känslan.

Gång efter gång efter gång.

Då tänker jag på hur jag fungerar på jobbet. Eller som förälder. Eller som gift. Eller som bloggare. Eller som människa, för den delen. Allt det jag åstadkommer i mitt liv nuförtiden känns som en antonym till det Bosse tycker att han gör. Men nån gång såg jag troligtvis också allt som jag åstadkom som mitt fantastiska. Och nån gång försvann det.

Jag skulle vilja ta tillbaka det, det skulle jag verkligen. Eller ja, kanske inte fullt ut. ”Kom Krille, kom och titta på mitt fantastiska! KOM!” när jag hade vattnat blommorna, typ. Eller: ”Kom chefen, kom, nej strunt i mötet du sitter på, kom, KOM! Blunda, jag leder dig. Hoppsan, där var en stol, såg du inte den? Nej visst nä, du blundar ju. Men nu kan du titta. NU. Ta daa!! Se min fantastiska sammanställning över kostnaderna för det senaste eventet. Se mitt fantastiska! SE!”.

Nja.

Men om jag lyckades återerövra lite av mitt fantastiska så skulle jag bli roligare och lugnare. Jag skulle må bättre om jag kunde släppa taget om alla tankar som hela tiden mal om hur halvtaskigt jag presterar eftersom jag alltid kunde gjort saker bättre. BÄTTRE.

Det är ju nåt att sträva efter, tänker jag, en målbild att jobba mot. Att få känna sig tillfreds som den ofullkomliga människa en är i den ofullkomliga värld en lever i. Att få ett större lugn inombords, det är verkligen något som sprider lycka i hjärtat.

Det, och tanken på att rycka chefen från ett viktigt möte för att leda honom blundande fram till en utskriven excelfil nio gånger per dag.

Hans fantastiska

skriven 1 november 2015 av kaosyoga i Barnen,Funderingar | Inga kommentarer än

De senaste dagarna har jag funderat på om jag ska skriva något om rasismen i vårt land. Veckan som gått har varit hemsk. Sverigedemokrater som fortsätter hota privatpersoner, journalister och media som påvisar deras rasistiska agenda. Mobben som uppviglar och piskar upp stämningen och, som ett resultat delvis tack vare detta, sätter flyktingboenden i brand. Och Trollhättandådet, det hemskaste hemska. Jag har vacklat inför att skriva om detta, jag har ju skrivit samma sak förr och så många fyller redan flödena med kloka ord, mycket klokare än jag kan leverera. Och dessutom – vilken skillnad kan jag rimligtvis göra här? Du som läser är med stor sannolikhet av ungefär samma uppfattning som jag, det är väl en av de vanligaste anledningarna till att en följer en viss blogg. Vi delar samma grundvärderingar, så jag kommer bara att slå in öppna dörrar på ett förutsägbart sätt, tänker jag.

Men det resonemanget håller ju inte. En ska ju göra det en kan. En ska stå upp för vad som är rätt. En ska sprida lite kärlek. En ska stötta dem som står på barrikaden och blir piskade halvt till döds i kommentarer och inbox.

Så, jag kör.

Jag känner att jag måste börja med stating the obvious: Ingen människa flyr från sin hemstad, från nära och kära, från sitt liv och sina tillhörigheter, om det är så att det finns en annan utväg. Så är det. Ingen människa sätter sig på en liten båt och riskerar sitt och sina barns liv om det finns en annan utväg.

Egentligen är det mest det jag tänker på, jag tror att vi måste stanna till där. För det känns som om Sverige glömmer av detta och låter sig förledas av en debatt som startas av de som är väldigt rädda eller ser en egen vinning i att skapa hat. Det känns som om vi plötsligt devalverar människovärde, något som ju borde vara en lika självklar som orubblig konstant. Och det känns som om det nu är mer accepterat att säga något rasistiskt än att påtala att någon som säger detta är rasist, och då har vi låtit oss steglöst knuffas över en verkligt viktig gräns känner jag.

Alltså. Visst ska vi ”ta debatten”. Visst ska vi se att den stora flyktingström som är i rörelse just nu, varav förhållandevis få kommer hela vägen till Sverige, kommer att innebära problem eftersom vi inte är förberedda på detta och eftersom det trots allt för vår del rör sig om många människor som kommer på ganska kort tid. Vi ska bli mycket bättre på att ge människor en ärlig chans att integreras i samhället. Och visst ska vi fortsätta jobba för att de andra länderna i EU också tar sitt ansvar och öppnar sina gränser och sina hjärtan. Det är också viktigt att vi, tillsammans med andra länder, arbetar för en lösning i och omkring Syrien så att dess folk slipper våld, terror och trauman. Så att människor slipper fly överhuvudtaget. Det är ett stort arbete som måste göras, ingen tvekan om det.

Men vi ska hela tiden påminna oss om att ingen människa vill flyr från sitt hemland om det finns andra alternativ.

För debatten drar iväg åt ett annat håll just nu. Rasisternas omänskliga omnämnanden av de som flyr för sina liv normaliseras och diskussionen reduceras till att enbart innehålla ord som ”kostnader” och ”numerär”. Invandringen beskrivs som en orsak till att äggen tas bort ur ålderdomshemmens frukostutbud och till att hemlösa människor är just hemlösa. Det är gammal rasistisk propaganda det där, att hota och avhumanisera och sätta grupper av människor emot varandra. Lite som mobbarna på högstadiet gjorde.

Vi måste genomskåda det och skaffa oss stadiga referenspunkter. Punkter som vi kan titta på med jämna mellanrum för att försäkra oss om att vi inte glider iväg. Alla människors lika värde till exempel, det är en sådan referenspunkt. Och om en håller ögonen på den, då ser en att vi är rätt illa ute just nu. Och att vi måste navigera tillbaka.

För vi vet att det kunde lika gärna varit du och jag som vandrar mil efter mil mellan länder som bildar murar för att stöta bort oss. Det kunde varit vi. Det handlar bara om tur. Om var en råkar bli född.

Ingen människa flyr från sitt land, på egen hand eller med sina barn, ut i ovissheten, om det finns ett val. Därmed är det varken ”Sverigefientligt” eller hjältemodigt att ta emot människor på flykt. Det är enbart anständigt och mänskligt.

skriven 26 oktober 2015 av kaosyoga i Funderingar | Inga kommentarer än

Idag när jag släckte ner på jobbet för att åka hem så slängde jag en blick ut genom fönstret. Det var mörkt ute. Klockan var väl halv sju. Inte överdrivet sent ändå, men mörkt var det, för första gången på länge.

Den mörka årstiden är här.

Och som ett instinktivt försvar mot det så körde mina tankar igång med en startsträcka på ca två millisekunder: ”Jaja, så är det, det är mörkt, jag har jobbat lite länge och det är snart vinter men det är inga problem, jag kommer att ta mig igenom detta också. Jag köttar på. Snart är det vår igen. Det går fort. Jag har gjort det förr, jag kommer att göra det igen. Jag tar mig igenom detta.”

Alltså kan vi stanna och begrunda detta lite, du och jag?

Det väcker ju onekligen lite tankar nu när jag för en gångs skull lyssnade av det där automatiska telefonsvarsmeddelandet som visst går igång inne i huvudet när en plötsligt upptäcker att en gett all dagens energi till jobbet och nätt och jämt hinner hem tills läggningsproceduren ska påbörjas. Och att sommaren både kom och gick utan att en verkligen tog sig tid att njuta. För på riktigt: vad är det för en inställning att ha? ”Jag köttar på”? ”Jag tar mig igenom det”? Det är ju inte så att livet går i repris, menar jag.

Men jag köttar på, jag. Jajamen. Varenda vardag och ibland på helgerna med. Jag köttar på. Jag biter ihop. Jag kämpar tappert. Jag gnäller inte för herregud, jag har ju valt detta själv och jag får ju små glimtar av liv när jag hinner sticka ut på en lekplats med kidsen en timma men en kamera i högsta hugg. Eller när jag kan ligga i soffan och läsa under tiden som Krille förbereder födelsedagsmiddag med svärföräldrarna. Så jag får ju mitt. Och annars? Annars är jag en duktig soldat. Visserligen aldrig tillräckligt duktig, nej nej, men emellanåt hyfsad. Om jag har tur. En någorlunda hyfsad soldat. Ibland. Som köttar på.

Missförstå mig inte, jag gillar mitt liv och mitt jobb, det är toppen. Men ibland känns det som om allt det viktiga pågår utanför. Som att jag valt fel. Mina barn växer upp blixtsnabbt och där finns ögonblick med dem som är ovärderliga men som både kommer och försvinner utan att jag är där. Där finns fina möten med människor som berikar mitt liv som jag inte hinner ha. Böcker som ska skrivas men som stannar i fragment i mitt huvud. Likaså finns det foton som ska insupas, världsbilder som ska ruskas om och, icke att förglömma, de där extra kramarna som kommer sig av stundens ingivelse.

Men allt det där verkar finnas utanför min tillvaro just nu. Jag stänger ju ute det. Och som mest blir det tankar av det – tankar som rinner genom mina fingrar som vatten.

Jag borde hitta de där pusselbitarna, annars får jag aldrig ihop det. Jag borde inte vara på ett kontor med en fönsterruta som visar nothing but mörker, jag borde vara vara INNE I livet. Det borde jag.

Men vad fan, en kan ju inte hinna med allt.

skriven 20 oktober 2015 av kaosyoga i Funderingar,Livet som kom emellan | Inga kommentarer än

Jag är ingen orolig förälder. Jag är ganska trygg i mig själv när det kommer till den biten, jag läser inte (längre) om en massa metoder, Aftonbladetartiklar eller Lamottekrönikor i GP för att bli en bättre förälder. Inte för att det tvunget är dåligt att göra det, men om man söker efter en metod som andra sagt är bra för att lösa en massa problem så tror jag att en lätt hamnar fel. Jag tror att det är bättre att fundera på hur en själv skulle vilja bli bemött när man var i den åldern, och varför ens barn reagerar som hen gör. Jag tror att det är viktigt att skapa en respektfull och jämbördig relation till barnen. Att bekräfta dem som de individer de är för att kunna stötta dem på sin väg mot att bli trygga människor med god självinsikt och empati.

Gott så.

Men herregud, så enkelt är det ju inte, det där med föräldraskap. Vet du vad jag ofta tänker på, alla goda föresatser och fina ord i förra stycket till trots? Jo, att även om jag funkar bra för det mesta så gör jag det inte alltid. Och när jag inte funkar bra som förälder då skadar jag mina barn. Jag tänker att när jag gör fel så ger jag dem sår, jag skadar dem, och att hela mitt föräldraskap, hela min existens egentligen, går ut på att minimera de skadorna så mycket som möjligt. Och det är en jobbig insikt.

För hur goda föresatser, hur många kloka samtal, hur många år i terapi jag än puttat in på föräldrakontot, så är jag ju likt förbannat en idiot ibland. Jag svarar argt på en oskyldig fråga, jag  suckar när mjölken välts ut, jag beter mig som en sexåring själv när det är bråk, jag gapar på dem när de gapar på mig. Och de saker som jag INTE vill föra vidare från mina egna föräldrar, just de poppar upp när jag är trött, när jag känner mig pressad eller när något barn påminner mig för mycket om hur jag upplevde en liknande situation som liten. Då utnyttjar jag min maktsituation som vuxen och säger PRECIS de saker jag inte vill säga.

Jomen visst, jag ber ärligt om ursäkt när det blivit fel utan att bortförklara mig. Och absolut, det är viktigt att en är mänsklig och äkta i sitt föräldraskap så att en visar barnen att de inte behöver vara perfekta individer för att ha ett värde. En får sänka kraven på sig själv och så vidare. Jo jo.

Men jag är 41 år, förälder till tre barn som i ärlighetens namn inte alls har valt mig som mamma, och jag vet tydligen inte bättre, alla jävla insikter till trots. Jag är totalt dum i huvudet emellanåt och det finns det inga ursäkter för.

Det är inte kul att inse att jag inte alls är en sån kanonförälder som jag trodde att jag skulle bli. Det är långt ifrån lyckat att inse att mitt föräldraskap till stor del går ut på att minimera de skadeinverkningarna jag har på barnen. Det är fan tungt.

skriven 8 oktober 2015 av kaosyoga i Barnen,Funderingar | Inga kommentarer än

Barnen har somnat. Krille också, kanske. Jag har inte hört något ljud från Villes rum på ganska länge i alla fall. Jag passar på att sitta i tystnaden och låta tankarna vandra bland lite allt möjligt.

Jag tänker på bilden från stranden förra vecka som värmer mitt hjärta. Jag älskar denna årstid. Jag älskar stranden vid denna tiden. Jag älskar tången, solljuset, den för stora tröjan. Och allra mest älskar jag den egensinniga, uttrycksfulla och roliga ungen som finns i tröjan. Han är fan guld.

Jag tänker på Johanna som tagit sig igenom en god damn Iron Man i Barcelona igår. Wow, kul, tänker du. Nä, säger jag. Kul täcker inte riktigt en sådan prestation. Jag vet inte om du vet, men för att ta sig igenom loppet så ska man simma 3,8 km, hoppa upp på en cykel och trampa 18 mil. Japp ARTON mil. Sen, när benen (och röven?) är som telefonstolpar så SKA DU SPRINGA ETT MARATON. Så – kul? Jo säkert. Men rätt jävla mycket svett och smärta och motstånd också. Big up för dig Johanna. Fan vad du är grym. Grym grym grym.

Jag tänker på artikeln om australiensaren Oliver Percovich som tog skateboardenkulturen till Afghanistan och därmed inspirerat en massa flickor att åka bräda på samma villkor som killarna i ett land där flickor oftast inte uppmuntras att ta för sig i sportsammanhang speciellt mycket.

Jag tänker på att flera charterresearrangörer gått samman i ett beslut att sluta marknadsföra djurshower och elefantridning som aktiviteter på sina resmål. Helt logiskt eftersom det är rätt ovärdigt att tjäna pengar på djurs lidande för människors underhållnings skull. Det känns lika logiskt som nödvändigt att företag tar sitt ansvar och visar vilka värderingar de står för. De kommer att bli avgörande för deras framgång.

Jag tänker på att jag ska se till att se Morgans Mission på svt. Med egna barn i skolan känns det särskilt angeläget att en förändring sker och att vi föräldrar tar ett ansvar för detta – och att skolan, inte minst. Som alla barns arbetsgivare har de ett genomgripande och otvetydigt ansvar för den miljön som våra barn vistas i. Vi föräldrar och vuxna som finns i barnets närhet har ett ansvar för att ge dem vettiga värderingar och prata mycket med dem om vad som är okej och inte.

Och så tänker jag på att jag ska sluta upprepa inledningar i stycken hela tiden. Stilistisk bullshit är vad det är, men sorry, old habits die hard.

Nu senast så funderade jag på serien och om Homeland, The Leftovers (som autokorrekt vill ändra till the Lektorers) och The Affair levererar denna gång med? Och – speaking of which – Krille har hasat ner från trappan och greppat fjärrkontrollen. Dags att undersöka saken.

Here we go.

skriven 5 oktober 2015 av kaosyoga i Funderingar | Inga kommentarer än

Krille är hos sin kompis och dricker öl och badar bastu ikväll så jag och kidsen dansar på bordet och beställer sushi och pizza och knastrar chips i soffan. Det är i och för sig ingen skillnad mot om han är hemma när jag tänker efter, men det kändes kul att skriva på nåt sätt.

Det är nystädat hemma och solen skiner ju hela tiden så jag kan fortsätta plocka in sensommaren från min lilla trädgård och placera ut den runt om i huset. Krassen som varit min idol och jobbat på som en tok hela sommaren med sju miljoner blommor, börjar nu tackla av och gav mig i dag sina sista blommor. Eller gav och gav, jag rånade väl den stackaren som vanligt, men på tal om idoler så svarade Vilmer ”Angus Young” på frågan om vem han beundrar mest i hela världen när vi pratade om det över sushi maki och kebebpizzaslices. ”För att han kan spela solot i Thunderstruck utan att titta ner på sina händer och dessutom gå runt samtidigt.” Bosses idol är Charlie på gatan för han är så cool.

Min idol i dag är nog Barack Obama. I talet från Vita huset rörande den senaste galna, tragiska, meningslösa och horribla skolskjutningen så gick han rakt igenom rutan och in i mitt hjärta. Det är sällan jag sett något så äkta och blivit så berörd av det som sagts av en man i kostym framför Vita Huset-backdropen. Här märks vanmakt, frustration, sorg, klokskap, engagemang och ilska. Och en förbannat duktig talskrivare, förstås. Under 12 minuter gjordes politiken mänsklig och folklig av en världens mäktigaste män. Detta talet känns historiskt redan. Titta på det, så kan du kryssa av ”dagens samhällsinformation” på din PK-lista och sedan återgå till transfetter och en actionfilm med gott samvete.

Happy friday.

skriven 2 oktober 2015 av kaosyoga i Funderingar | Inga kommentarer än