Ett litet inlägg om människor

Ett litet inlägg om människor

De senaste dagarna har jag funderat på om jag ska skriva något om rasismen i vårt land. Veckan som gått har varit hemsk. Sverigedemokrater som fortsätter hota privatpersoner, journalister och media som påvisar deras rasistiska agenda. Mobben som uppviglar och piskar upp stämningen och, som ett resultat delvis tack vare detta, sätter flyktingboenden i brand. Och Trollhättandådet, det hemskaste hemska. Jag har vacklat inför att skriva om detta, jag har ju skrivit samma sak förr och så många fyller redan flödena med kloka ord, mycket klokare än jag kan leverera. Och dessutom – vilken skillnad kan jag rimligtvis göra här? Du som läser är med stor sannolikhet av ungefär samma uppfattning som jag, det är väl en av de vanligaste anledningarna till att en följer en viss blogg. Vi delar samma grundvärderingar, så jag kommer bara att slå in öppna dörrar på ett förutsägbart sätt, tänker jag.

Men det resonemanget håller ju inte. En ska ju göra det en kan. En ska stå upp för vad som är rätt. En ska sprida lite kärlek. En ska stötta dem som står på barrikaden och blir piskade halvt till döds i kommentarer och inbox.

Så, jag kör.

Jag känner att jag måste börja med stating the obvious: Ingen människa flyr från sin hemstad, från nära och kära, från sitt liv och sina tillhörigheter, om det är så att det finns en annan utväg. Så är det. Ingen människa sätter sig på en liten båt och riskerar sitt och sina barns liv om det finns en annan utväg.

Egentligen är det mest det jag tänker på, jag tror att vi måste stanna till där. För det känns som om Sverige glömmer av detta och låter sig förledas av en debatt som startas av de som är väldigt rädda eller ser en egen vinning i att skapa hat. Det känns som om vi plötsligt devalverar människovärde, något som ju borde vara en lika självklar som orubblig konstant. Och det känns som om det nu är mer accepterat att säga något rasistiskt än att påtala att någon som säger detta är rasist, och då har vi låtit oss steglöst knuffas över en verkligt viktig gräns känner jag.

Alltså. Visst ska vi ”ta debatten”. Visst ska vi se att den stora flyktingström som är i rörelse just nu, varav förhållandevis få kommer hela vägen till Sverige, kommer att innebära problem eftersom vi inte är förberedda på detta och eftersom det trots allt för vår del rör sig om många människor som kommer på ganska kort tid. Vi ska bli mycket bättre på att ge människor en ärlig chans att integreras i samhället. Och visst ska vi fortsätta jobba för att de andra länderna i EU också tar sitt ansvar och öppnar sina gränser och sina hjärtan. Det är också viktigt att vi, tillsammans med andra länder, arbetar för en lösning i och omkring Syrien så att dess folk slipper våld, terror och trauman. Så att människor slipper fly överhuvudtaget. Det är ett stort arbete som måste göras, ingen tvekan om det.

Men vi ska hela tiden påminna oss om att ingen människa vill flyr från sitt hemland om det finns andra alternativ.

För debatten drar iväg åt ett annat håll just nu. Rasisternas omänskliga omnämnanden av de som flyr för sina liv normaliseras och diskussionen reduceras till att enbart innehålla ord som ”kostnader” och ”numerär”. Invandringen beskrivs som en orsak till att äggen tas bort ur ålderdomshemmens frukostutbud och till att hemlösa människor är just hemlösa. Det är gammal rasistisk propaganda det där, att hota och avhumanisera och sätta grupper av människor emot varandra. Lite som mobbarna på högstadiet gjorde.

Vi måste genomskåda det och skaffa oss stadiga referenspunkter. Punkter som vi kan titta på med jämna mellanrum för att försäkra oss om att vi inte glider iväg. Alla människors lika värde till exempel, det är en sådan referenspunkt. Och om en håller ögonen på den, då ser en att vi är rätt illa ute just nu. Och att vi måste navigera tillbaka.

För vi vet att det kunde lika gärna varit du och jag som vandrar mil efter mil mellan länder som bildar murar för att stöta bort oss. Det kunde varit vi. Det handlar bara om tur. Om var en råkar bli född.

Ingen människa flyr från sitt land, på egen hand eller med sina barn, ut i ovissheten, om det finns ett val. Därmed är det varken ”Sverigefientligt” eller hjältemodigt att ta emot människor på flykt. Det är enbart anständigt och mänskligt.