Jag är ingen orolig förälder. Jag är ganska trygg i mig själv när det kommer till den biten, jag läser inte (längre) om en massa metoder, Aftonbladetartiklar eller Lamottekrönikor i GP för att bli en bättre förälder. Inte för att det tvunget är dåligt att göra det, men om man söker efter en metod som andra sagt är bra för att lösa en massa problem så tror jag att en lätt hamnar fel. Jag tror att det är bättre att fundera på hur en själv skulle vilja bli bemött när man var i den åldern, och varför ens barn reagerar som hen gör. Jag tror att det är viktigt att skapa en respektfull och jämbördig relation till barnen. Att bekräfta dem som de individer de är för att kunna stötta dem på sin väg mot att bli trygga människor med god självinsikt och empati.

Gott så.

Men herregud, så enkelt är det ju inte, det där med föräldraskap. Vet du vad jag ofta tänker på, alla goda föresatser och fina ord i förra stycket till trots? Jo, att även om jag funkar bra för det mesta så gör jag det inte alltid. Och när jag inte funkar bra som förälder då skadar jag mina barn. Jag tänker att när jag gör fel så ger jag dem sår, jag skadar dem, och att hela mitt föräldraskap, hela min existens egentligen, går ut på att minimera de skadorna så mycket som möjligt. Och det är en jobbig insikt.

För hur goda föresatser, hur många kloka samtal, hur många år i terapi jag än puttat in på föräldrakontot, så är jag ju likt förbannat en idiot ibland. Jag svarar argt på en oskyldig fråga, jag  suckar när mjölken välts ut, jag beter mig som en sexåring själv när det är bråk, jag gapar på dem när de gapar på mig. Och de saker som jag INTE vill föra vidare från mina egna föräldrar, just de poppar upp när jag är trött, när jag känner mig pressad eller när något barn påminner mig för mycket om hur jag upplevde en liknande situation som liten. Då utnyttjar jag min maktsituation som vuxen och säger PRECIS de saker jag inte vill säga.

Jomen visst, jag ber ärligt om ursäkt när det blivit fel utan att bortförklara mig. Och absolut, det är viktigt att en är mänsklig och äkta i sitt föräldraskap så att en visar barnen att de inte behöver vara perfekta individer för att ha ett värde. En får sänka kraven på sig själv och så vidare. Jo jo.

Men jag är 41 år, förälder till tre barn som i ärlighetens namn inte alls har valt mig som mamma, och jag vet tydligen inte bättre, alla jävla insikter till trots. Jag är totalt dum i huvudet emellanåt och det finns det inga ursäkter för.

Det är inte kul att inse att jag inte alls är en sån kanonförälder som jag trodde att jag skulle bli. Det är långt ifrån lyckat att inse att mitt föräldraskap till stor del går ut på att minimera de skadeinverkningarna jag har på barnen. Det är fan tungt.