Jag tog bilden ovan i helgen, och när jag först såg den så skrattade jag åt Folkes roliga ansiktsuttryck. Lite överraskad, lite orolig, lite förvånad. Det syns att han gillar fart, men att det ändå går lite väl fort för hans smak just då.

När jag tittade på den idag så såg jag mig själv istället. Jag kom på att den väldigt väl beskriver hur mitt liv känns just nu. Det är liksom mycket överallt och jag vet inte riktigt vart jag är på väg, jag vet bara att jag är på väg dit i en väldig hastighet. Det känns inte som att jag styr, även om jag vet att kan och bör göra det, men det går så snabbt, jag hittar fan inte ut. Och farten ökar. Precis så känns det.

I natt när jag vakade och inte kunde somna om så läste jag ett blogginlägg skrivet av en som deltog i dessertmästarna. Jag har inte sett programmet själv, men oavsett så var blogginlägget väldigt gripande. Du kan läsa själv här om vi vill och hinner. Jag är inte alls i närheten av det My utsatte sig själv och sin kropp för, men visst sjutton är det knas att vakna klockan fyra på natten för att en känner sig otillräcklig på jobbet, det är det.

Jag tänker på My och på mig och på många andra jag känner. Det är så märkligt hur vi lever våra liv. Hur vi pressar oss och dessutom på sätt som inte vi är designade för att pressa oss på. Hur vi vet om det men fortsätter ändå. Om det blir för stor press, så kopplas förnuftet bort. En är liksom instängd i en känslocentrifug av mindre trevlig slag och hittar inte riktigt ut till sitt sansade, logiska tänkande.

Vi är inte designade för det här samhället, det är vi inte. Åtminstone inte så som de flesta av oss fortlever våra dagar i det. Vi är designade för kroppsarbete, naturnära liv och att göra en sak i taget. Men evolutionen är en långsam motherfucker. När vi väl har utvecklats för att klara av vår samtids karakteristiska – stress, mat, uppgifter, teknik, informationstäthet och urbana leverne – någorlunda så har den sedan länge förändrats flera hundra gånger om. Irriterande.

Det bästa en kan göra är att lära känna sig själv, tror jag. Att veta hur man funkar i olika situationer och vad man behöver för att komma på rätt köl igen och ge sig själv tid att göra det. Samt tänka på hur man kommer att ligga döende i en säng en gång i framtiden, och fundera på vad man tror att man kommer att vilja ha för liv bakom sig då. Fundera på hur man tänker tillbaka på sitt liv och vad en ser. Vad en då önskar att man hade gjort mer eller mindre av.

Då är det lättare att komma på rätt köl igen.

Om man inte bryter ihop av ångest, förstås. Då är det kanske svårare.

P.S. Dagens ”inga djur har på riktigt kommit till skada i filmen”-eftertext: Det bör kanske föras till protokollet att Folke dock inte var ett dugg rädd vid fototillfället, då hade det ju inte varit särskilt schysst av mig att fota det och än mindre att publicera det här. Men han såg lite lustig ut, det ska erkännas. Kanske blir det en studentskylt av bilden så småningom?