Barnen har somnat. Krille också, kanske. Jag har inte hört något ljud från Villes rum på ganska länge i alla fall. Jag passar på att sitta i tystnaden och låta tankarna vandra bland lite allt möjligt.

Jag tänker på bilden från stranden förra vecka som värmer mitt hjärta. Jag älskar denna årstid. Jag älskar stranden vid denna tiden. Jag älskar tången, solljuset, den för stora tröjan. Och allra mest älskar jag den egensinniga, uttrycksfulla och roliga ungen som finns i tröjan. Han är fan guld.

Jag tänker på Johanna som tagit sig igenom en god damn Iron Man i Barcelona igår. Wow, kul, tänker du. Nä, säger jag. Kul täcker inte riktigt en sådan prestation. Jag vet inte om du vet, men för att ta sig igenom loppet så ska man simma 3,8 km, hoppa upp på en cykel och trampa 18 mil. Japp ARTON mil. Sen, när benen (och röven?) är som telefonstolpar så SKA DU SPRINGA ETT MARATON. Så – kul? Jo säkert. Men rätt jävla mycket svett och smärta och motstånd också. Big up för dig Johanna. Fan vad du är grym. Grym grym grym.

Jag tänker på artikeln om australiensaren Oliver Percovich som tog skateboardenkulturen till Afghanistan och därmed inspirerat en massa flickor att åka bräda på samma villkor som killarna i ett land där flickor oftast inte uppmuntras att ta för sig i sportsammanhang speciellt mycket.

Jag tänker på att flera charterresearrangörer gått samman i ett beslut att sluta marknadsföra djurshower och elefantridning som aktiviteter på sina resmål. Helt logiskt eftersom det är rätt ovärdigt att tjäna pengar på djurs lidande för människors underhållnings skull. Det känns lika logiskt som nödvändigt att företag tar sitt ansvar och visar vilka värderingar de står för. De kommer att bli avgörande för deras framgång.

Jag tänker på att jag ska se till att se Morgans Mission på svt. Med egna barn i skolan känns det särskilt angeläget att en förändring sker och att vi föräldrar tar ett ansvar för detta – och att skolan, inte minst. Som alla barns arbetsgivare har de ett genomgripande och otvetydigt ansvar för den miljön som våra barn vistas i. Vi föräldrar och vuxna som finns i barnets närhet har ett ansvar för att ge dem vettiga värderingar och prata mycket med dem om vad som är okej och inte.

Och så tänker jag på att jag ska sluta upprepa inledningar i stycken hela tiden. Stilistisk bullshit är vad det är, men sorry, old habits die hard.

Nu senast så funderade jag på serien och om Homeland, The Leftovers (som autokorrekt vill ändra till the Lektorers) och The Affair levererar denna gång med? Och – speaking of which – Krille har hasat ner från trappan och greppat fjärrkontrollen. Dags att undersöka saken.

Here we go.