Jag lägger Bosse, pussar hans lilla kind när han somnat. Han har sin pyjamas med planeter på. Hans snuttefilt ligger jämte honom och hans mage är fylld med röd pölse med bröd, festis apelsin och lösgodis från Hemmakväll. Han har tittat på filmen Minions och skrattat väldigt mycket åt att en minion trodde att en annan minion var en banan. Han är trygg. Han är hel. Han somnade glad efter att vi läst Castor snickrar. När de stora pojkarna somnat ska Krille och jag äta oss mätta på skagenröra och nybakt surdegsbröd. Vi ska dricka prosecco till. Det finns tända ljus överallt, musik på i bakgrunden. Vi har det rent, varmt och komfortabelt. Tryggt.

Vi är alltid trygga.

Men ungefär samtidigt som jag skrev ett halvfånigt inlägg på Kaosyoga igår gick minst sju människor ut i pariskvällen med bomber tejpade på sin kropp eller med sig i en väska tillsammans med automatvapen. Alla hade som mål att ta med sig så många människor som möjligt in i döden. Några av dem höll hundratals människor som gisslan och slaktade dem. I Paris idag har människor letat, hoppats och sökt och många har fått veta det de allra helst aldrig aldrig nånsin ville veta och deras liv blir aldrig detsamma mer. På vissa ställen finns det  blod överallt. Och någonstans där ute finns det människor som är glada över gårdagens tragedi och planerar nya attacker i tron att det är den enda rätta vägen att gå.

Jag tittar ut genom fönstret. Det är november. Det är mörkt och blåsigt. På olika platser därute i landet jag lever i finns människor som flytt från just denna omänskliga, vidriga formation av galningar som gick ut i Paris igår och dödade så många och som gjorde det i Beirut dessförinnan. Ensamma barn ligger i ett hus i en stad i ett land som är helt och hållet främmande för dem och försöker förstå och hantera det faktum att deras föräldrar är kvar i Syrien eller i ett flyktingläger eftersom pengarna bara räckte till en familjemedlem. Kanske är föräldrarna döda. De kommer att möta hat, hot och våld för att de flytt för sina liv för att undkomma hat, hot och våld.

Någonstans finns det någon som sover i tält. Människor som förföljts och kränkts under lång tid. Som inte har råd att äta sig mätta. I blåsiga, svarta novembernatten är de långt hemifrån sina närmaste och försöker tjäna sitt uppehälle genom att sitta och be människor om pengar utanför matbutiker som omsätter miljoner. De ber om en liten slant. För att kunna hålla sig själv och sina närmaste vid liv och de sover i tält. Pengarna räcker inte till annat boende.

Jag förstår mig inte på denna världen jag lever i. Jag förstår inte mig inte på mänskligheten.