Smygande förändring är en sådan som du inte upptäcker förrän man passerat och inkorporerat den. Du hinner inte notera att den är i antågande, du märker inte att den sker. Den liksom bara glider in i ditt liv, som en klump slime. Efter ett tag med slimeklumpen i ditt liv, så stannar du plötsligt upp en dag, tittar på klumpen som vore det första gången du verkligen SÅG den, och säger till dig själv: Men hur hamnade den här? Jag är väl ingen sån som går runt med slime, heller? Jag gillar inte ens slimebärarmänniskor.

Men det är så dags då. För klumpen är med dig oavsett. Från och med nu och till evigheten.

Jag hittade en slimeklump i Krilles och mitt liv idag. Plötsligt var den där och jag insåg att vi, någonstans längs vägen, blivit ett vi-bryr-oss-inte-om-att-katten-är-på-bordet-par. Just det förhållningssätt som vi själva himlade med ögonen åt när vi var hos Lenas uppfödare och tittade in i deras crazy catlady-hus (”euw, alltså så ska vi ALDRIG ha det”), har vi tydligen själva anammat nu, fjorton år senare. När jag tänker tillbaka så minns jag svagt att jag gjorde några halvhjärtade och pliktskyldiga försök för några år sedan att mota Olle i grind och schasa ner Lady Lena, men det måste ha gått så där. Nu kliver hon vant och lugnt runt på bordet och tar för sig av gos från alla parter.

Så gick det med den principen, alltså. Vi har ett skabbigt katten-på-matbordet-hem, alltså. Och inte nog med det, om du hade kunnat se mer av själva bordet på bilden så hade du funnit att vi käkar hämtpizza på en måndag också. Men den slimeklumpen har dock varit känd sedan länge.

Samspråk de luxe på matbordet.