Livet drar och sliter i oss människor emellanåt. MÄNNISKOR drar och sliter i oss människor. Emellanåt är det tungt att ens stå upprätt. Barn drunknar i medelhavet, fler nu än nånsin. Nazister och huliganer tycker att det är en bra idé att driva runt maskerade på stan i en stor flock för att leta upp flyktingbarn att misshandla. De sakerna allena får nästan ner mig på knä, jag kan knappt ta in det. Det är då jag allvarligt funderar på att det kanske ändå är läge att avveckla mänskligheten. Så, vi har fått vår chans nu. En massa varningar, men vi har inte lyssnat. Vi har inte lagt om kursen ett dugg, tvärtom. Dags för en delete och en reboot. En utrotning är enda lösningen. Så tänker jag.

Sen finns ju alla andra saker som till viss del fyller de liv som vi människor tilldelas – i mitt fall handlar det ofta om att inte orka, hinna, komma ihåg och mäkta med. Att sällan känna sig tillräcklig – tillräckligt bra på jobbet, som förälder, som medmänniska, yada yada.

I alla fall. In times like these, så gäller det nog ännu mer än nånsin att hitta sitt ankare. Sitt berg att luta sig mot. Sin inre kraft. Sitt jävlaranamma. Sin bas. Någon som säger åt en att en är okej. Att en inte är ensam. Att allt ska bli bra. Att en ska fortsätta framåt. Fortsätta. Framåt.

Så, när det blåser snålt omkring mig, ända in i bröstkorgen. När jag är nere på knä och försvaret är utsuddat och nerverna ligger liksom utanpå huden och minsta lilla beröring skickar starka signaler till själens smärtcentra. När det mesta i livet ger mig ont i magen eller när jag ska göra något som jag inte känner jag klarar av. När jag känner mig minst på hela jorden. Då har jag hittat något som funkar.

Aretha.

I min värld är hon så nära magisk man kan komma. Jag började lyssna på henne när jag var 20, tror jag. Jag har alltid älskar karakteristiska och starka röster. Röster som är fulla av liv och erfarenhet. Röster fulla äv människa, helt enkelt. Aretha har en sån röst.

Jag vet inte så mycket om henne, men jag kan tänka mig att hon knappast åkt räkmacka genom livet med solen i ansiktet. Som svart kvinna i en bransch som fortfarande har en hel del utvecklingspotential på jämställdhetsfronten måste det vara väldigt tufft, och inte kan det ha varit enklare i USA på 60-talet.

Men jag förstår att hon orkat kriga sig fram, jag ser det på henne. Fan vad hon bara står och ÄGER rummet. Vad hon liksom bara ÄR. En sån jävla botten i rösten, en sån kontroll och satans utstrålning. Orubblig och stark som få andra.

Efter några minuter med henne så har jag kraft igen. Jag har tilltro till min förmåga, till min rättmätiga plats i livet, på jorden, i universum. Hon sjunger upp mitt mentala fuck you-kapital till max.

I klippet nedan, sjunger hon på en gala för att hedra singer- songwritern Carole King (vars album Tapestry från 1971 är GULD, btw). Det är ganska nytt, bara en månad gammalt, men jag har redan sett det massor av gånger. På hög volym. Och jag gråter alltid. Först gråter jag när hon börjar sjunga. Sen ökar det runt 3.30, då bölar jag som en gris.

Jag tänker på historien, på människors kamp. Svartas kamp. Kvinnors kamp. Så jävla mycket kämpande, så mycket smärta, lidande och förtryck. Men hon bara står där och är så jävla stark och självklar och sjunger folk av stolen.

Det gör mig stark. Jag känner att det finns hopp. Att jag kan resa mig upp och fortsätta framåt.

Onwards and upwards.