Jag har inlett veckan med ett par långa arbetsdagar, och jag tror att det är därför det känns det som om det är typ torsdag nu. Vilket ju är ett jäkla nerköp till tanke för det är det ju inte, men det blir det väl förr eller senare.

Well, jag lyssnade på Kristoffer Triumfs värvetintervju med Mikael Persbrant idag. Efter den genomlyssningen har jag många tankar om intervjun i sig och om Mikael som person – eller i alla fall om den bilden av honom som intervjun ritade upp – men det lämnar jag därhän. Men en annan sak som slog mig är hur otroligt mycket världen och mänskligheten behöver bra manliga förebilder.

Som jag ser det finns det en inbyggd brist på det området som beror på de där knasiga könsrollerna som jag brukar yra om och som har styrt oss under så lång tid att vi inte ens ser dem längre. De är ju inte alls optimala för någon, de där förväntningarna på hur män och kvinnor ska vara, och normen för hur en man ska bete sig tror jag är en direkt bidragande orsak till väldigt mycket våld, kriminalitet, utanförskap, smärta, rädsla – mycket av all skit i världen, helt enkelt.

Många pojkar växer därför upp utan den nödvändiga och självklara grunden som är alla människors rättighet: närvarande kärleksfulla vårdnadshavare eller andra vuxna i sin närhet som har självinsikt, känslomässig intelligens och schyssta värderingar, som löser konflikter på ett respektfullt sätt och behandlar människor lika. Stackars pojkar. Det är inte lätt att bli en trygg och stabil medmänniska om en inte har andra omkring sig som är det och som en kan identifiera sig med.

Och mönstret förs vidare från generation efter generation med en ofrånkomlighet som gör mig matt av maktlöshet emellanåt. Frånvarande farsor skapar frånvarande farsor. Alkoholiserade pappor skapar alkoholiserade pappor. Trasiga fäder skapar trasiga fäder.

För det är inte enkelt att bryta mönster. Det krävs att en ser dem, för det första. Och det kan göra ont. Sedan behöver en i vuxen ålder skaffa sig de värderingar och de verktyg som en borde fått med sig från födseln, och skapa en förändring så en inte längre är den som tar efter sina föräldrars skadliga beteenden. Det är svårt för de flesta. Men med träget arbete och lite support så går det, och jag tror att fler och fler män fattar detta. För vad är alternativet?

Och så finns det ju de som redan är vettiga och bra män, och som förstår att de har ett ansvar att föra ut det till fler. Ett ansvar att tydligt stå upp för vad som är bra och rätt, och att lika tydligt motverka hat, våld och diskriminering. För vad är alternativet?

Alla människor är värda en bättre och tryggare värld och papporna sitter inne med en stor del av biljetten dit. Det går förtvivlat långsamt på vissa områden, vi är på väg åt rätt håll.

För det är det enda alternativet.