Semestern börjar gro sig in i mitt sinne. Få fäste. Växa sig stadig, på nåt sätt. Jag får tänka efter för att komma på vilken dag det är. Har ingen aning om när jag duschade senast (förhoppningsvis inte så länge sedan som jag befarar). Vad gjorde vi igår? Jag minns inte. Samma som i förrgår, antar jag. Jag har ännu inte öppnat jobbmailen, och vill inte göra det heller.

Där är jag nu.

Denna veckan har vi mest varit hemma och vid havet, och alla mellanmål, grillningar, roséglas och upphängning av badkläder på tork flyter liksom in i varandra. En hel vecka – hur är det möjligt? Men likväl: underbart.

Ja, alltså för det mesta.

Åtminstone då och då.

Ja ja, det är ju som att svära i kyrkan och allt det där, men jag säger eder: tre rastlösa/trångbodda/varma/trötta barn när läggnings- och måltider glidit lite hit och dit några dagar – gah. De är ingen barnlek, om du ursäktar ordvalet. Detta gnäll (jag får aldrig spela för dig, mamma), denna oföretagsamhet (det finns inget att göööööra), detta krångel (jag vill inte åka nu, jag vill vänta tills Abbe kommit), dessa konflikter (Mamma!! Mamma!! Folke slog Bosse!! MAMMA!!), detta tjat (jamen jag vill ha en glass NU varför kan jag inte få det? VARFÖR, mamma??), jesus, det kräver verkligen sin man och kvinna.

Men snart så sover de små huliganerna, och Breaking Bads senaste säsong har ju för sjutton släppts på Netflix (varför har ingen SAGT något?) och det finns lite goda ostar och kex i köket. Och i morgon kommer det vara lika mysigt och underbart som vanligt när pojkarna vaknar och sätter sig runt frukostbordet en efter en med kisande blickar och bara överkroppar, leende och redo att ta sig an en ny dag lika lugnt och tveklöst som jag brukar styra stegen mot lösgodiset när vi är och veckohandlar.

Och den där lugna känslan kommer säkert att hålla i sig en timma eller så.

skriven 20 juli 2013 av kaosyoga i Livet som kom emellan | Inga kommentarer än

Caitlin Moran är makalöst rolig. Hon tar för sig. Hon är klok. Hon är en briljant förebild i sin absurda, smarta och glada ofullkomlighet.

Hennes Konsten att vara kvinna är en bok om hennes uppväxt, eller om feminism, välj vilket du vill om du nu måste, som är både får dig att skratta, tänka efter och känna dig stärkt. Ingen bitterhet, mycket självdistans, mycket generositet, massor av jävlar anamma, helt galen och långt ifrån perfekt. Hon är som en intelligent version av den där roliga kompisen, du vet. Jag har inte skrattat så mycket och blivit så peppad av en bok på länge.

Om Bully är filmen som jag vill att alla elever ska se, så är detta en bok som skulle få mänskligheten att må och uppföra sig bättre om den lästes av oss vuxna.

Gör världen och dig själv en tjänst.

Läs.

skriven 19 juli 2013 av kaosyoga i Böcker | Inga kommentarer än

Har jag sagt att vi bor i världens finaste stad? Varberg is the place to be på sommaren. Just nu är det Hallifornia i centrum med surf, skate och musik som tema. Konserter, uppvisningar, prova på överallt. Stämningen är ljuvlig. Och den smittar. Alla är glada och ler. Hallifornia är toppen.

På lekplatsen hittade vi en improviserad liten uppvisning av spänstiga och lättfotade ungdomar (ungdomar – alltså det lägger lätt till 15 år på min imaginära ålder när jag använder det ordet om andra människor, jag riktigt känner hur jag blir gammal och reaktionär bara jag stavar till det) som använde den lilla studsmattan till imponerande hopp. Vi såg den ena volten efter den andra och jag var tvungen att fota.

Killarna ägde den mattan, det gjorde de.

Volt

Volt

Volt

Volt och snurr

Och så en stålman som gjorde… pingvinhoppet?

skriven 18 juli 2013 av kaosyoga i Ögonblicksbilder | Inga kommentarer än

Det här med att gå in i ett rum som Bosse tillbringat senaste halvtimman i, ensam och förunderligt tyst. Att samtidigt hålla andan och kisa nervöst eftersom jag dessutom precis upptäckt att tuschpennorna legat framme hela tiden.

Å, denna spänning. Vad skola jag finna? Jag vill veta. Eller, nej för sjutton, det vill jag nog INTE. Men jag måste titta. Tvingar mig titta.

Och nästan oavsett vad jag får se känner jag en lättad över att det inte var värre. Är jag luttrad då?

MVH/Hårt prövad trebarnsmor.

Ladies and gents, den 18 juli 2013 ger jag er:

Den pimpade hästen.

skriven 18 juli 2013 av kaosyoga i Ögonblicksbilder | Inga kommentarer än

Kanske har du läst de senaste dagarnas debatt om vuxenunderkläder till små flickor, initierad av GT’s chefredaktör Frida Boysen. Hon skrev om hur många av flickorna i hennes åttaåriga dotters klass har bh i den här krönikan, och utvecklade tankarna kring det och reaktionerna hon mött i det inlägget som kom efter. I kölvattnet har massor av åsikter slungats ut, mer eller mindre genomtänkta. De flesta tänkvärda. Många håller jag med. Andra- not so much. Men jag är glad att debatten dragit igång. Ju fler som tänker till kring detta desto bättre.

Jag ser det så här: Det finns två starka, starka krafter som påverkar oss människor. Som influerar, och kanske skapar, tankar, behov, självbild och mående.

Den ena är något så diffust som Samhället. Gruppen. Omgivningen. För barn i lågstadiet handlar det troligtvis i första hand om kompisar, klassen, lärare, tränare, släkt och så. Men också om alla signaler som de oupphörligt matas med via tv, reklam, filmer, sociala medier och tidningar som de tar del av. Sammantaget är denna kraften mycket påtaglig. Det minns du kanske själv? Det är här argument som ”alla andra får ju en egen mobil”, ”alla andra i klassen har ju en hamster”, ”Jossan får visst vara uppe till elva” föds ur, tänker jag. Rädslan för att inte få vara med, för att sticka ut, för att bli lämnad ensam. Vi människor är biologiskt programmerade att vilja vara en del av gruppen, eftersom vi för några tusen år sedan helt enkelt inte kunde överlevt utan den. Därför blir omgivningen viktig. Alla vill vara med. Som förälder vill man också att de ska få vara med i gemenskapen. Det vet inte minst föräldrar som finner sig själva köpa en Sweet-hood till sin elvaåring för ett pris som är femdubbel H&M’s.

Nästa kraft att påverka, influera, styra och rikta barn är vi. Föräldrarna. Som förälder tackar du ja till ett enormt ansvar, en enorm kärlek och en lika enorm makt. Vare sig du vill eller inte. Så är det. Vi påverkar dem när vi pratar om dagens händelser och vad som är rätt och fel vid middagsbordet, men det som verkligen – verkligen – styr barnen är hur vi föräldrar ÄR. Mot varandra, mot barnen, mot andra vuxna och barn. Hur vi pratar om och betraktar andra, hur vi pratar om och betraktar oss själva. Resultatet av denna ofta omedvetna eller åtminstone obemärkta vuxenuttryck visar sig inte alltid lika snabbt eller tydligt hos barnen som den blir när bästa kompisen ”minsann får ha ögonskugga i skolan”, men den ska inte underskattas. Här planteras de grundläggande värderingar som funkar som lod under resten av livet, även om det är ett visst delay på det synliga resultatet.

Och om jag nu skulle ta och navigera mot själva poängen här: Det är inte bara den ena delen som man behöver se över när flickor i tvåan har bh.

Jag tycker tveklöst att det är galet, för att inte säga sjukt, att det på någons uppmaning designas, tillverkas och säljs bh:ar ämnade till tjejer som inte ännu fått bröst. Det är galet med stringtrosor och skor med klack till barn i den åldern. Att sexualisera flickor är inget annat än för jävligt. Här måste människor sluta gömma sig bakom marknadsekonomiska argument som ”det finns efterfrågan” och ”folk vill ju ha det, det säljer ju”. Ryck upp er och ta ert förbannade ansvar som medmänniskor för tusan. Och föräldrar: köp för i helvete ingen bh till din åttaåring. Punkt.

Men det räcker inte att peka finger och leta syndabock. Tvärtom, för att verkligen göra skillnad tror jag att man bör lägga ifrån sig förstoringsglaset och plocka upp en spegel i stället. Hur viktigt är yta för mig som förälder? Hur pratar jag om andras yttre? På vilka grunder bedömer jag mina medmänniskor? (och i nästa steg ”Varför?” – men mer om det en annan gång). Du kan inte begära att barn ska låta bli att bedöma andra och sig själva efter vad de har på sig, ser ut eller presterar om inte du själv gör det.

Och tro inte att pojkmammor slipper undan. Mina uttalanden, suckar, blickar och himlanden med ögonen påverkar så klart också pojkar, samhället i stort och därmed hela världen. Genom att fokusera på utseende och prestationer så skapar jag pojkar som även de blir beroenden av bekäftelser, kanske mer för vad de presterar än hur de ser ut, men i alla fall. Pojkar med stort självförtroende och liten självkänsla. I stället för prinsessor som söker bekräftelse i sin klädsel eller sin frisyr eller sin förmåga att ta hand om lillebror, så får jag pojkar som tävlar, ropar högt eller slår hårt – eller som krymper ihop, slår ner blicken och drar sig undan. Pojkar som inte lärt sig att alla känslor är ok och att man är lika mycket värd vare sig man vinner eller förlorar fotbollsmatchen. Och det är också ett förbannat tungt och jobbigt ok att bära genom hela livet. Dessutom kommer de troligtvis att söka upp flickor med dito självkänsla. Så att mönstret kan upprepas ytterligare en gång.

Så.

Jag försöker.

Jag försöker vara mindre dömande mot andra och mig själv. Jag försöker lyfta inre kvalitéer mer än yttre. Jag försöker uppmunta mina barn att säga ifrån, att vara schyssta kompisar, att berätta hur de mår istället för att springa snabbast, teckna fint eller göra flest mål. Jag lyckas bra ibland. Mindre bra andra gånger. Men jag försöker. Varje dag. Och aldrig i helvete att jag skulle köpa en bh till en tjej som inte ens kommit i puberteten.

Jag tror att vi alla kan göra världen till ett ännu bättre ställe om vi vill. Och den behöver bli bättre – det finns en del saker som skulle behöva rättas till, så som jag ser det.

Någon har sagt att världen börjar med barnen. Det tror inte jag.

Jag tror att den börjar med dig och mig.

skriven 16 juli 2013 av kaosyoga i Funderingar | Inga kommentarer än

Till alla er som hävdar att stavgång är en mesig motionsform:

TITTA HÄR DÅ!

skriven 15 juli 2013 av kaosyoga i Ett dåligt inlägg är bättre än inget alls | Inga kommentarer än

Vissa dagar är det svårt för Ville och Folke att ”stänga butiken”, det vill säga göra just det som jag själv vid samma tillfällen brukar längta efter som mest: Att koppla av, lägga sig ner, komma till ro och låta sömnen komma. Att lägga barnen vid sådana tillfällen är inget mindre än en uppvisning i avancerade cirkuskonster. De har sprall i kroppen, en oförmåga att kunna eller vilja koppla av och följer sina neurologiska impulser mer än mina förslag. Dessutom spinner de upp varandra i högvarv. Jag hamnar också på röda varvtal, och inte heller det av något positivt slag, utan av ilska, frustration och dåligt samvete. Och så krockar vi och våra behov som humlor i en liten burk och hej, jag heter Lise och är en dålig mamma.

Men nu har jag fattat. Pojkarna behöver få ur sig sprallet som är kvar. Det är lite som en sorts elektriska laddningar som måste ledas ur kroppen, och det görs med hjälp av precis samma medicin som får mig själv att sova gott på natten: rörelse och frisk luft. Stor eller liten, principerna är de samma. Frisk luft och motion frigör må-bra-endorfiner och sänker cortison, adrenalin och annat uppåttjack. Även på fyra- och sexåringar.

Så nu kör vi värsta bootcamp på kvällarna. Ibland med andra kompisar, ibland utan. Övningar och lekar i full fart – följa John med intervaller, klättringar och olika rörelser. Stafetter. Klättra uppför rutschkanan. Leka tafatt. Kurragömma. Vi har svinkul och jag får kämpa järnet för att kunna hänga med dem. På bilden ser du mig graciöst sega mig uppför en snorhal rutschkana i ett inverterat rutschkane-race: uppför rutschkanan och ner för trappan. Ska de så ska ju jag.

Sedan går vi in och badar och käkar en banan och läser ett kapitel i Harry Potter. Och så somnar de. Lugnt och mjukt och nöjt möter de sömnen och dagen kan sluta lika fridfullt som den förhoppningsvis börjar nästa morgon.

Och nu vet jag inte om jag ska irritera mig på att jag inte kommit på det tidigare eller om jag ska vara glad att jag kommit på det nu, eller om jag är en tråkig skriva-på-föräldranäsan-besserwisser som skriver om det på bloggen. Men det är ett vinnande koncept för vår del, det är det. Kanske kan någon annan behöva en påminnelse om de saker man ju egentligen redan vet?

skriven 14 juli 2013 av kaosyoga i Barnen | Inga kommentarer än

Klockan är halv nio på morgonen och alla andra sover. Min och Krilles semester har precis börjat. Eller ja, tekniskt sett är det ju först på måndag, men skit samma. Det finns så mycket anmärkningsvärt med detta. Att jag vaknar före barnen. Att Folke inte fick något du-är-världens-sämsta-mamma-utbrott igår. Att fyra veckors ledighet ligger framför oss. Att vi hittade fotbollen som Vilmer slarvat bort. Att det är fint väder. Att vi ska på bröllopsfest i kväll.

Den här känslan, alltså. Svårslagen.

I går var jag hemma med pojkarna medan Krille jobbade sin sista dag. Övermodigt cyklade jag ner med dem till stranden, vilket faktiskt gick toppenbra – ända tills någon behövde bajsa. Just där och då blev det så väldigt tydligt vilka begränsningar det innebär att vara ensam förälder med tre små barn. Ja ja. Packa ihop alla, spänna på hjälmar och cykelbälten och cykla iväg till närmsta toa, varpå personen in spe förklarade att ”nu har det gått över”. Innan dess hann Folke vindögt kika in i ett sugrör för att kolla vad som fanns i andra ändan. Det är lite så han jobbar.

Väl hemma sprang pojkarna i vattenspridare och jag låg på gräsmattan och läste – inte på samma ställe dock. Jag drack kaffe, hängde lite tvätt och var så oförskämt nöjd med livet. Krille kom hem, nyklippt , uppe i jobb-varv så där som man är sista arbetsdagen – har jag kommit ihåg allt nu? – och jätteglad, bara för att ställa sig vid grillen direkt. Inte för att han hade något emot det, om man säger så. Du känner ju honom.

Och så var allt klart för att kicka igång den traditionsenliga AW’n med goda vänner som på allvar meddelar att löneslavandet är satt på paus.

Bosse blev förtjust i lilla Svea och de studerade marsvinen och varandra med stort intresse. Själv fick jag hålla jättefin tremånaders lillasyster Edith varpå Krille fick ett något oroligt utryck i ansiktet.

Vi åt kilovis med revben, kycklingvingar, coleslaw, grillad majs och bakad potatis. ”Det skulle inte skada om du tog ett kort nu”, sade jag menande till Krille med en underförstådd hänvisning till hans bristande initiativförmåga på området, varpå han tog ett – ett! – där jag ser ut som om jag har brända armar och en stor köttklump mellan tänderna. Vilket jag nog också hade. Barnen sprang till lekplatsen och spelade fotboll och solen gick långsamt ner över hustaket mittemot. Till sist fick vi baxa hem trötta och motsträviga pojkar som ville att festen aldrig skulle ta slut.

Men det gjorde den ju egentligen inte heller. Den har ju bara börjat.

Semester 2013. Nu kör vi.

skriven 13 juli 2013 av kaosyoga i Barnen | Inga kommentarer än

Min kalender styr mitt liv. Åtminstone den yrkesverksamma delen av det, en bra bit över 40 vekor om året. Men nu är det kalenderpaus. Nu är det semester utan mycket mer bokat än några fester, en del besök och en trip till Karlskrona. Desto fler önskemål, drömmar och tankar finns. Men inte i kalendern.

Jag börjar min semester med att motta muntliga redovisningar om hur grisarna hade det som pojkarna hälsade på när deras far köpte kött på en gårdsbutik samt vem som åt vilken glass där, ett glas av världens godaste rosévin, grillad högrev, en missad brännbollsmatch, en mustaschlåt i huvudet och – äh vad fan – ett glas rosé till.

Men utan särskilt många tider att passa framöver.

Mustasch – I Hunt Alone

P.S: Kan du inte läsa texten i bilden ovan? Det gör inget. Det är en skärmdump på mitt autosvar på jobbmailen som berättar att jag är på semester och tillbaka den 12 augusti. Det räcker att du vet det.

skriven 11 juli 2013 av kaosyoga i Musik | Inga kommentarer än

Vilmer och kompisen Olivia drar sig undan lekplatsen för att få sitta i fred och prata.

Goaste barn.

skriven 9 juli 2013 av kaosyoga i Ögonblicksbilder | Inga kommentarer än