Krångel i kroppen

Krångel i kroppen

Vissa dagar är det svårt för Ville och Folke att ”stänga butiken”, det vill säga göra just det som jag själv vid samma tillfällen brukar längta efter som mest: Att koppla av, lägga sig ner, komma till ro och låta sömnen komma. Att lägga barnen vid sådana tillfällen är inget mindre än en uppvisning i avancerade cirkuskonster. De har sprall i kroppen, en oförmåga att kunna eller vilja koppla av och följer sina neurologiska impulser mer än mina förslag. Dessutom spinner de upp varandra i högvarv. Jag hamnar också på röda varvtal, och inte heller det av något positivt slag, utan av ilska, frustration och dåligt samvete. Och så krockar vi och våra behov som humlor i en liten burk och hej, jag heter Lise och är en dålig mamma.

Men nu har jag fattat. Pojkarna behöver få ur sig sprallet som är kvar. Det är lite som en sorts elektriska laddningar som måste ledas ur kroppen, och det görs med hjälp av precis samma medicin som får mig själv att sova gott på natten: rörelse och frisk luft. Stor eller liten, principerna är de samma. Frisk luft och motion frigör må-bra-endorfiner och sänker cortison, adrenalin och annat uppåttjack. Även på fyra- och sexåringar.

Så nu kör vi värsta bootcamp på kvällarna. Ibland med andra kompisar, ibland utan. Övningar och lekar i full fart – följa John med intervaller, klättringar och olika rörelser. Stafetter. Klättra uppför rutschkanan. Leka tafatt. Kurragömma. Vi har svinkul och jag får kämpa järnet för att kunna hänga med dem. På bilden ser du mig graciöst sega mig uppför en snorhal rutschkana i ett inverterat rutschkane-race: uppför rutschkanan och ner för trappan. Ska de så ska ju jag.

Sedan går vi in och badar och käkar en banan och läser ett kapitel i Harry Potter. Och så somnar de. Lugnt och mjukt och nöjt möter de sömnen och dagen kan sluta lika fridfullt som den förhoppningsvis börjar nästa morgon.

Och nu vet jag inte om jag ska irritera mig på att jag inte kommit på det tidigare eller om jag ska vara glad att jag kommit på det nu, eller om jag är en tråkig skriva-på-föräldranäsan-besserwisser som skriver om det på bloggen. Men det är ett vinnande koncept för vår del, det är det. Kanske kan någon annan behöva en påminnelse om de saker man ju egentligen redan vet?