Om förstoringsglas och speglar

Om förstoringsglas och speglar

Kanske har du läst de senaste dagarnas debatt om vuxenunderkläder till små flickor, initierad av GT’s chefredaktör Frida Boysen. Hon skrev om hur många av flickorna i hennes åttaåriga dotters klass har bh i den här krönikan, och utvecklade tankarna kring det och reaktionerna hon mött i det inlägget som kom efter. I kölvattnet har massor av åsikter slungats ut, mer eller mindre genomtänkta. De flesta tänkvärda. Många håller jag med. Andra- not so much. Men jag är glad att debatten dragit igång. Ju fler som tänker till kring detta desto bättre.

Jag ser det så här: Det finns två starka, starka krafter som påverkar oss människor. Som influerar, och kanske skapar, tankar, behov, självbild och mående.

Den ena är något så diffust som Samhället. Gruppen. Omgivningen. För barn i lågstadiet handlar det troligtvis i första hand om kompisar, klassen, lärare, tränare, släkt och så. Men också om alla signaler som de oupphörligt matas med via tv, reklam, filmer, sociala medier och tidningar som de tar del av. Sammantaget är denna kraften mycket påtaglig. Det minns du kanske själv? Det är här argument som ”alla andra får ju en egen mobil”, ”alla andra i klassen har ju en hamster”, ”Jossan får visst vara uppe till elva” föds ur, tänker jag. Rädslan för att inte få vara med, för att sticka ut, för att bli lämnad ensam. Vi människor är biologiskt programmerade att vilja vara en del av gruppen, eftersom vi för några tusen år sedan helt enkelt inte kunde överlevt utan den. Därför blir omgivningen viktig. Alla vill vara med. Som förälder vill man också att de ska få vara med i gemenskapen. Det vet inte minst föräldrar som finner sig själva köpa en Sweet-hood till sin elvaåring för ett pris som är femdubbel H&M’s.

Nästa kraft att påverka, influera, styra och rikta barn är vi. Föräldrarna. Som förälder tackar du ja till ett enormt ansvar, en enorm kärlek och en lika enorm makt. Vare sig du vill eller inte. Så är det. Vi påverkar dem när vi pratar om dagens händelser och vad som är rätt och fel vid middagsbordet, men det som verkligen – verkligen – styr barnen är hur vi föräldrar ÄR. Mot varandra, mot barnen, mot andra vuxna och barn. Hur vi pratar om och betraktar andra, hur vi pratar om och betraktar oss själva. Resultatet av denna ofta omedvetna eller åtminstone obemärkta vuxenuttryck visar sig inte alltid lika snabbt eller tydligt hos barnen som den blir när bästa kompisen ”minsann får ha ögonskugga i skolan”, men den ska inte underskattas. Här planteras de grundläggande värderingar som funkar som lod under resten av livet, även om det är ett visst delay på det synliga resultatet.

Och om jag nu skulle ta och navigera mot själva poängen här: Det är inte bara den ena delen som man behöver se över när flickor i tvåan har bh.

Jag tycker tveklöst att det är galet, för att inte säga sjukt, att det på någons uppmaning designas, tillverkas och säljs bh:ar ämnade till tjejer som inte ännu fått bröst. Det är galet med stringtrosor och skor med klack till barn i den åldern. Att sexualisera flickor är inget annat än för jävligt. Här måste människor sluta gömma sig bakom marknadsekonomiska argument som ”det finns efterfrågan” och ”folk vill ju ha det, det säljer ju”. Ryck upp er och ta ert förbannade ansvar som medmänniskor för tusan. Och föräldrar: köp för i helvete ingen bh till din åttaåring. Punkt.

Men det räcker inte att peka finger och leta syndabock. Tvärtom, för att verkligen göra skillnad tror jag att man bör lägga ifrån sig förstoringsglaset och plocka upp en spegel i stället. Hur viktigt är yta för mig som förälder? Hur pratar jag om andras yttre? På vilka grunder bedömer jag mina medmänniskor? (och i nästa steg ”Varför?” – men mer om det en annan gång). Du kan inte begära att barn ska låta bli att bedöma andra och sig själva efter vad de har på sig, ser ut eller presterar om inte du själv gör det.

Och tro inte att pojkmammor slipper undan. Mina uttalanden, suckar, blickar och himlanden med ögonen påverkar så klart också pojkar, samhället i stort och därmed hela världen. Genom att fokusera på utseende och prestationer så skapar jag pojkar som även de blir beroenden av bekäftelser, kanske mer för vad de presterar än hur de ser ut, men i alla fall. Pojkar med stort självförtroende och liten självkänsla. I stället för prinsessor som söker bekräftelse i sin klädsel eller sin frisyr eller sin förmåga att ta hand om lillebror, så får jag pojkar som tävlar, ropar högt eller slår hårt – eller som krymper ihop, slår ner blicken och drar sig undan. Pojkar som inte lärt sig att alla känslor är ok och att man är lika mycket värd vare sig man vinner eller förlorar fotbollsmatchen. Och det är också ett förbannat tungt och jobbigt ok att bära genom hela livet. Dessutom kommer de troligtvis att söka upp flickor med dito självkänsla. Så att mönstret kan upprepas ytterligare en gång.

Så.

Jag försöker.

Jag försöker vara mindre dömande mot andra och mig själv. Jag försöker lyfta inre kvalitéer mer än yttre. Jag försöker uppmunta mina barn att säga ifrån, att vara schyssta kompisar, att berätta hur de mår istället för att springa snabbast, teckna fint eller göra flest mål. Jag lyckas bra ibland. Mindre bra andra gånger. Men jag försöker. Varje dag. Och aldrig i helvete att jag skulle köpa en bh till en tjej som inte ens kommit i puberteten.

Jag tror att vi alla kan göra världen till ett ännu bättre ställe om vi vill. Och den behöver bli bättre – det finns en del saker som skulle behöva rättas till, så som jag ser det.

Någon har sagt att världen börjar med barnen. Det tror inte jag.

Jag tror att den börjar med dig och mig.