Frihet

Frihet

Klockan är halv nio på morgonen och alla andra sover. Min och Krilles semester har precis börjat. Eller ja, tekniskt sett är det ju först på måndag, men skit samma. Det finns så mycket anmärkningsvärt med detta. Att jag vaknar före barnen. Att Folke inte fick något du-är-världens-sämsta-mamma-utbrott igår. Att fyra veckors ledighet ligger framför oss. Att vi hittade fotbollen som Vilmer slarvat bort. Att det är fint väder. Att vi ska på bröllopsfest i kväll.

Den här känslan, alltså. Svårslagen.

SONY DSC

I går var jag hemma med pojkarna medan Krille jobbade sin sista dag. Övermodigt cyklade jag ner med dem till stranden, vilket faktiskt gick toppenbra – ända tills någon behövde bajsa. Just där och då blev det så väldigt tydligt vilka begränsningar det innebär att vara ensam förälder med tre små barn. Ja ja. Packa ihop alla, spänna på hjälmar och cykelbälten och cykla iväg till närmsta toa, varpå personen in spe förklarade att ”nu har det gått över”. Innan dess hann Folke vindögt kika in i ett sugrör för att kolla vad som fanns i andra ändan. Det är lite så han jobbar.

SONY DSC

Väl hemma sprang pojkarna i vattenspridare och jag låg på gräsmattan och läste – inte på samma ställe dock. Jag drack kaffe, hängde lite tvätt och var så oförskämt nöjd med livet. Krille kom hem, nyklippt , uppe i jobb-varv så där som man är sista arbetsdagen – har jag kommit ihåg allt nu? – och jätteglad, bara för att ställa sig vid grillen direkt. Inte för att han hade något emot det, om man säger så. Du känner ju honom.

DSC05941

Och så var allt klart för att kicka igång den traditionsenliga AW’n med goda vänner som på allvar meddelar att löneslavandet är satt på paus.

SONY DSC

Bosse blev förtjust i lilla Svea och de studerade marsvinen och varandra med stort intresse. Själv fick jag hålla jättefin tremånaders lillasyster Edith varpå Krille fick ett något oroligt utryck i ansiktet.

SONY DSC

Vi åt kilovis med revben, kycklingvingar, coleslaw, grillad majs och bakad potatis. ”Det skulle inte skada om du tog ett kort nu”, sade jag menande till Krille med en underförstådd hänvisning till hans bristande initiativförmåga på området, varpå han tog ett – ett! – där jag ser ut som om jag har brända armar och en stor köttklump mellan tänderna. Vilket jag nog också hade. Barnen sprang till lekplatsen och spelade fotboll och solen gick långsamt ner över hustaket mittemot. Till sist fick vi baxa hem trötta och motsträviga pojkar som ville att festen aldrig skulle ta slut.

Men det gjorde den ju egentligen inte heller. Den har ju bara börjat.

Semester 2013. Nu kör vi.