Mitt emellan tandborstningar, ryggsäckspackningar och påklädningsdiskussioner en helt vanlig tisdagsmorgon, kom Krille in och visade dagens tidning.

Jag rös ända från hälarna och upp i nacken. Jag bor i Varberg. De var alltså alldeles i närheten i går kväll. I en aktion mot en 88-årig människas berättelse om sina upplevelser av förintelsen. Några kilometer bort höll vi på att natta barn, antar jag. En alldeles vanlig kväll. Och ändå inte.

Jag vet inte riktigt hur jag ska hantera detta. Jag blir ledsen och oroad. Men allra mest blir jag arg. Jag blir så ända in i helvetes glödhett jävla vansinnig. De har inte här att göra. De ska inte kunna trampa in och skrämma människor, de som lever efter värderingar som totalt inte bara motarbetar utan också förstör och ödelägger människor, frihet, demokrati och vår värld. Mina barn ska inte växa upp med såna idioter i sin närhet om jag kan göra något åt det.

HN, samma tidning som rapporterade om deras närvaro vid föreläsningen, publicerade senare under dagen bland annat en bra artikel som behandlar just hur en bör bemöta dem. De kan och ska inte tigas ihjäl, nämligen. Jag tror att det är livsfarligt att vara tyst. Väldigt många hörde talas om Hitlers planer innan förintelsen, eftersom han talade vitt och brett om vad han skulle göra, men inte så många lade någon vikt vid det. ”Vi trodde som alla andra att det bara var en ensam galning och tog honom inte på allvar” berättar Livia Fränkel, överlevare från Auschwitz och Bergen-Belsen i utmärkta värvetintervjun som lanserades i förra veckan i samband med 70-årsjubileet av fritagelsen av koncentrationslägerfångarna 17 april 1945.

Och just det tror jag är förrädiskt. Att avfärda nazisterna som några enskilda virrpannor som helt enkelt inte fått rätt uppfostran. Nej. Vi måste säga i från. Vi måste visa var våra gränser går, vi som är den absoluta majoriteten, vi måste stå upp för allas frihet och värde.  Jag tror inte ett smack på att ”inte ge dem någon uppmärksamhet” eller ”sluta ge dem en massa reklam” under tiden.

Jag vet att ett viktigt och långsiktigt jobb måste göras genom att se över våra lagar kring  yttrandefrihet och hets mot folkgrupp, till exempel. Framför allt behöver  vi fundera på hur de kan och ska tillämpas, vad som ryms inom deras ram. Vi behöver också diskutera vad vi kan göra åt att journalister börjar dra sig för att granska främlingsfientliga grupperingar eller individer, eftersom de vet att de kommer att översköljas med hat, hot och repressalier. För när rasister och nazister har fått den inverkan på medierna, då är det farligt.

Nazisterna må vara en liten grupp än så länge, men de är inte isolerade öar. De vädrar morgonluft och de gör ett ypperligt arbete som SD’s stygga plastbrorsa och hjälper därmed framgångsrikt till att normalisera de folkvalda rasisterna i riksdagen samtidigt som de demonstrerar sin närvaro och makt. Våra värderingar och vad vi därmed tycker är ”rätt” och ”fel” när det kommer till bemötande av våra medmänniskor förskjuts därmed. Sakta och nästan omärkligt.

Men det finns saker som du och jag kan göra under tiden. I det lilla.

Jag gör mig inga illusioner. Det är möjligt att mitt babblande inte påverkar deras framfart ett dugg. Eller min stödprenumeration av Expo. Det är möjligt att idioterna till och med växer ännu lite mer av det. En liten stund. Men jag tänker inte se tillbaks på mitt liv och upptäcka att jag tigit. Vi måste visa vår avsky för det de står för, hur vi än gör det – busvissla åt dem, vända ryggen till, ge dem fingret, knuffa dem, bua ut dem, skriva blogginlägg… Vi måste visa att de inte är välkomna i vårt öppna samhälle. På de sätt vi kunde och förmådde, så sa vi ifrån. Så tänker jag säga till mina barn.

För du som är nazist, du har inte här att göra. Jag skiter i om du haft världens sämsta uppväxt eller drabbats hårt av livet på andra sätt. Du är så långt utanför vad som är okej, försvarbart eller ens möjligt att förstå. Du har inte i mina barns värld att göra. Och inte i någon annans heller.

Go fuck a goat.