En kvällspicknick i solen med den där enkla, men ändå så goda och nyttiga maten, var tanken. Ett smidigt sätt att få frisk luft, lite motion och god mat, och slippa disk och kladd.

Så tänkte vi.

Förutsättningarna som uppenbarade sig när vi precis klivit på cyklarna var: regn, treårstrots, hämtmat, trött ettåring och mygg.

Naturen/Barnens utvecklingspsykolokgiska faser vs Lises Planering: 1-0.

Så vad gör man? Man skrattar åt det, man hjälps åt, man peppar Folke för glatta livet så att han kan tänka sig att rucka på sina principer att inte cykla på skogsstigen med vattenpölarna (oklart varför det skulle vara farligt, jag valde att inte gräva mer där), man sjunger Double Nature, man söker skydd under ett vildkörsbärsträd, man skär upp och delar ut pizzan fort som attan, man lyssnar på regnsmattret på bladen och man pratar om Ice Age 4.

Och så tänker man lite på hur bra man har det.

Naturen/Barnens utvecklingspsykolokgiska faser vs Lises Flexibilitet: 0-1.

skriven 20 juli 2012 av kaosyoga i Livet som kom emellan | Inga kommentarer än

Jag har klippt mig idag.

Det är sällan någon munter historia, det där med mitt hår. Fjösigt nordiska mjuka hårstrån färgade till oigenkännlighet som sällan ägnas någon uppmärksamhet. I mogen ålder har jag dessutom upptäckt det långa hårets fördelar. Långt emellan tvättarna, inga produkter eller föntorkning på morgonen, i bästa fall en borstning i bilen på väg till jobbet. Fort och fult, kan man säga. Lite av mitt motto.

Å andra sidan blir ju resultatet därefter. Därför är det tur att Jeanette finns. Hon driver Paus, en kombinerad frisörstudio och inredningsbutik en litet stenkast från där vi bor och vi går way back. 20 år, tror jag. Jeanette känner mig, och hon har en brutalt men kärleksfull uppriktighet som jag uppskattar, samt en känsla för stil som jag bevisligen saknar.

Även om jag med mitt långa hår och tunna plånbok inte riktigt ger de kreativa förutsättningar som ett kort hår och tjock plånbok (eller tjockt hår och kort plånbok, för all del, det hade också funkat) skulle gjort, så lyckas hon ändå hitta på något. Och så bestämmer hon över mig och det gillar jag.

”Vad ska vi göra i dag då, Lise?”

”Nä, jag vet inte. Bestäm du.”

”Okej.” säger hon. Och så gör hon det. Ofta berättar hon inte ens vad hon tänker göra, hon bara gör det.

Och så blir det skitbra.

I dag klippte hon av  luggen till något halvlångt alternativ ”så du ser lite roligare ut, Lise”. Sedan stylade mig som Pamela Ewing. Man måste gilla henne för det.

Världens bästa frisör och jag, före och efter dagens dust med saxen. Och se, visst blev jag lite roligare?

Kompetenta människor med varma hjärtan som får mig att skratta är värda guld. Särskilt om de gör mitt hår lite snyggare.

skriven 19 juli 2012 av kaosyoga i Vardagsliv | 2 kommentarer

Eller grönt, för den delen. Då skulle det vara ännu svårare att hitta honom när vi är på utflykter.

skriven 18 juli 2012 av kaosyoga i Barnen | Inga kommentarer än

Fråga: Vad krävs för att jag ska skriva ett blogginlägg?

Svar: Det krävs att jag har 1. Tillgång till datorn. 2. Feeling. 3. Så kallat Ostörd Tid, helst åtminstone en kvart i taget utan att behöva svara på 17 frågor om varför man fryser eller vems bajs som luktar mest illa, alternativt agera klätterställning för två eller flera barn samtidigt.

Att få alla tre faktorerna ovan att samanfalla på en och samma gång är som att hitta en lyckoklöver på en äng. Det händer alltså inte. Det innebär att jag gör som jag gör med allt annat i mitt liv: jag höftar, jag kompromissar, jag kämpar lite extra, jag plockar fram Simultankapaciteternas Simultankapacitet, jag mutar barn och jag fokuserar stenhårt.

Det innebär i sin tur att inläggen blir lite som de blir. Vissa bra, andra ganska mycket mindre bra. Men ett dåligt blogginlägg är bättre än inget, försvarar jag mig lite desperat när skammens rodnad sprider sig nedför halsregionen i takt med att jag skummar igenom Kaosyogas alster. Det är nyttigt för en prestationsprinsessa att tvingas visa upp halvdana texter. Det känns som den sista murbiten faller, eftersom jag redan tvingat ner mina krav när det gäller allt annat i livet (läs: ordning och reda, hembakade kakor, snygg garderob och välartade barn). Så det är kanske nyttigt för mig att skriva.

Men det betyder inte att det är kul att läsa. Bloggen är ju en navelskådande liten rundtur bland barn som säger ditt och barn som säger datt, barn som äter och barn som sprallar, allt planterat i en jordmån av kaos och tokerier gödslat med mina egna ständiga tillkortakommanden. Är detta verkligen mitt liv, tänker jag. Bara barn och kaos? Vad hände med allt annat? Jag har ju ett jättespännande jobb också och många goda vänner och… Hobby? Nej. Instruktörsjobb? Nej. Resor på gång? Nope. Kurser, utbildning, befodran? Nej, nej och nej. Inredningstalang? Nej. Trädgårdstips att dela med mig av? Tror inte det. Modetips? Tillåt mig att skratta.

Men alla andra människor då? Mina vänner och mitt arbete håller jag än så länge utanför bloggen, eftersom människorna de områdena innefattar troligtvis inte vill, eller bör, exploatera sig the Kaosyoga way. Så kvar i ekvationen ovan blir: Barn. Barn, familj, kaos, lite yoga och hastigt skummade böcker. Och barn, sade jag barn?

Jaha. Det är visst så mitt liv ser ut i stort just nu.

Aj då. Men vid närmare eftertanke. Jag gillar ju mitt liv, oavsett bredden på innehållet, jag skulle till och med vilja säga att jag stortrivs med det, och bloggen är till för att dokumentera det som så lätt rinner mig lätt ur händerna annars. Jag minns knappt hur Folke var när han var ett år gammal, och det är ju sorgligt. Men jag kommer att få en tydlig bild av hur han var när han var tre och framåt, och det är jag glad för.

Dessutom älskar jag att skriva. Det är skitkul och jag mår väldigt bra av det. Det är ett intresse som i någon utsträckning är kompatibelt med mitt liv as we know it, och de finns det ju inte så många av, som sagt.

Så jag försöker trösta mig med att livet stundom kan vara brutalt ofullkomligt på detaljnivå, men när man lyfter blicken och ser hela bilden, så upptäcker man att det inte är så illa ändå. Kanske funkar det likadant med bloggen?

Man kan ju alltid hoppas.

Men rodnar, det gör jag ändå.

skriven 17 juli 2012 av kaosyoga i Bloggsaker | Inga kommentarer än

Min begåvade kollega Katarina har startat en fotoblogg och den är en sann fröjd att titta på. Det är lite annat än de hastiga snapshots som du tvingas stå ut med i Kaosyogas namn, det. Hon har inte fotat länge, men hon har talang och känsla. Det ska bli väldigt kul att följa hennes resa.

Riktigt bra bilder gör själen glad.

Klicka på bilden och se fler!

(Foto: Katarina Larsson, katarinasbilder.se)

skriven 17 juli 2012 av kaosyoga i Bloggsaker | Inga kommentarer än

Svårt att se vad det står? Inte då, det ser väl vem som helst att det står ”Till pappa. Du är världens bästa på att spela gitarr”? Och att han har ritat en gitarr, och inte vilken gammal gura som helst, utan en Flying V, med motivet ”svärd igenom hjärta”, samt en liten käck dödskalle med lapp för ögat?

Jösses vad fint.

Och vad säger det mig? Att Vilmer älskar sn pappa väldigt, väldigt mycket. Det säger det mig. Och så gör det mig så klart varm i hjärtat, och hade det inte gjort det så hade jag nog behövt uppsöka en psykologsoffa.

Alla människor har väl sitt eget språk, sitt eget sätt att uttrycka sina känslor på, antar jag.

Min son har tydligen musikens.

skriven 16 juli 2012 av kaosyoga i Barnen | Inga kommentarer än

I Varberg anordnas varje år en sammankomst, utställning, marknad, tävling, you name it, för människor med gamla bilar (företrädesvis amerikanska) eller flygplan som största intresse. Det innebär, för oss andra, en helg med hög beläggning på boenden, en del underhållning och enormt trafikkaos. Å så cruising då, som vi, precis som resten av Varberg, åkte och tittade på.

Cruisingen kan i det här fallet närmast beskrivas som en rörlig bilutställning. Du som besökare behöver inte gå runt bland alla bilar, de kör runt dig istället. På en rutt som är några kilometer lång, cirkulerar bilar av varierande utseende, de flesta jättefina, med allmänheten som åskådare som kantar hela vägen. Alla är på gott humör, framförallt passagerarna, som i takt med att ölkonsumtionen ökar, generöst delar med sig alltmer av äventyrliga gester och ekivoka sånger. Som en liten bonus till åskådarna, liksom.

Alltså, jag dömer ingen.

Men jag försökte skydda min äldste son när det var som värst, det gjorde jag. Det får gärna gå några år till innan han ska höra Eddie Meduzas texter svajjigt artikulerade av höggradigt berusade män på två meters avstånd som glatt kombinerar det med att dunka handen på bildörren, nästan i takt med låten.

Några år till, åtminstone.

Hear no evil…

skriven 15 juli 2012 av kaosyoga i Livet som kom emellan | Inga kommentarer än

… på en lördag.

Det var ju inte bra.

Fredagslåtar ska spelas på fredagar, det hörs ju på namnet. Men igår skulle en sällsynt efterlängtad semester firas in, och innan dess skulle den berömda in i semesterkalket-spurten-tillryggaläggas. Därefter den lika berömda semester-after-worken hos bästa grannarna med sjukt god räksallad och rosé, varpå hela familjen somnade simultant vid 23. Så du förstår. Bloggskrivande fanns inte på kartan igår.

Men det betyder ju inte att jag låter ett tillfälle att utnämna en fredags/semesterlåt gå förlorat, no no. För att kicka i gång fyra veckors efterlängtad, oplanerad familjesamvaro, utan fler saker inbokade än en frisörtid, en gränna-helg, stand-up och några konserter, krävs riktigt bra skit.

Så här kommer något av den bästa skiten som finns.

Hej hej semester, nu kör vi.

Pearl Jam – Black

skriven 14 juli 2012 av kaosyoga i Musik | Inga kommentarer än

En liten ögonblickbild torsdag morgon.

Klockan är kvart i åtta, Vilmer och Folke sover, och Bosse har precis vaknat. Krille ska åka till jobbet och jag ska ut och hämta tidningen. Bosse passar på att smita med ut, klädd i pyjamas tågar han skrattande ut genom grinden. Asfalten är våt efter nattens häftiga åskoväder och det är egentligen för kallt hans bara fötter och armar, men jag har inte hjärta att avbryta honom. Han småspringer stolt vägen fram och pratar, pratar och pekar med sitt lilla finger på alla saker som han berättar massor av saker om som bara han själv förstår.

En liten man i en stor, stor värld. Total närvaro, inga bekymmer. Bara möjligheter.

Ljuvliga unge.

skriven 12 juli 2012 av kaosyoga i Vardagsliv | Inga kommentarer än

Hembakt fika och glada barn. Inget räfst och rättarting alls.

Jösses.

skriven 11 juli 2012 av kaosyoga i Goda saker | Inga kommentarer än