Min frisör och jag

Jag har klippt mig idag.

Det är sällan någon munter historia, det där med mitt hår. Fjösigt nordiska mjuka hårstrån färgade till oigenkännlighet som sällan ägnas någon uppmärksamhet. I mogen ålder har jag dessutom upptäckt det långa hårets fördelar. Långt emellan tvättarna, inga produkter eller föntorkning på morgonen, i bästa fall en borstning i bilen på väg till jobbet. Fort och fult, kan man säga. Lite av mitt motto.

Å andra sidan blir ju resultatet därefter. Därför är det tur att Jeanette finns. Hon driver Paus, en kombinerad frisörstudio och inredningsbutik en litet stenkast från där vi bor och vi går way back. 20 år, tror jag. Jeanette känner mig, och hon har en brutalt men kärleksfull uppriktighet som jag uppskattar, samt en känsla för stil som jag bevisligen saknar.

Även om jag med mitt långa hår och tunna plånbok inte riktigt ger de kreativa förutsättningar som ett kort hår och tjock plånbok (eller tjockt hår och kort plånbok, för all del, det hade också funkat) skulle gjort, så lyckas hon ändå hitta på något. Och så bestämmer hon över mig och det gillar jag.

”Vad ska vi göra i dag då, Lise?”

”Nä, jag vet inte. Bestäm du.”

”Okej.” säger hon. Och så gör hon det. Ofta berättar hon inte ens vad hon tänker göra, hon bara gör det.

Och så blir det skitbra.

I dag klippte hon av  luggen till något halvlångt alternativ ”så du ser lite roligare ut, Lise”. Sedan stylade mig som Pamela Ewing. Man måste gilla henne för det.

Världens bästa frisör och jag, före och efter dagens dust med saxen. Och se, visst blev jag lite roligare?

Kompetenta människor med varma hjärtan som får mig att skratta är värda guld. Särskilt om de gör mitt hår lite snyggare.