Jag vet inte om jag ska skriva något inlägg idag. Jag är på sjukt uselt humör av ingen särskild anledning alls annat än att alla är idioter. Jag tror att jag hatar alla. Speciellt alla inskränkta jävlar, dem avskyr jag riktigt mycket. Och såna som bara går rakt ut över ett övergångsställe utan att ens se sig för. Människor som driver cirkus med vilda djur. De män som tar sig rätt att våldta, misshandla och mörda kvinnor – samt det faktum att om jag uppmärksammar detta så är JAG den onda och dumma. Logiken i det?

Jag blir så störd på vår konstant skitiga soffa, kladdet på alla fönster, på att jag bara har äckligt godis kvar i skålen. Jag avskyr att plocka, plocka och plocka saker hemma hela tiden. Jag tänker byta jobb, förresten. Och kanske familj också, jag vet inte än.

Inte nog med det. Nu när jag sitter här och kräks skriver så visas ett program om bin. Det är på väg utför med bina, säger forskarna och detta är inget mindre än en katastrof för pollineringen och därmed för oss människor och jaha, då var det åt helvete med. Vad var det jag sa? Hela mänskligheten är ju dum i huvvet.

Jaha, nähä, den här ångande ilskna svadan gör väl ingen glad. Jag tror jag skiter i att skriva något alls, det är nog bäst så. Glöm att du läste, alltså. Vi ses en annan dag istället. En bättre dag.

skriven 16 juni 2015 av kaosyoga i Livet som kom emellan | Inga kommentarer än

News update: Den där stillsamma helgen jag pratade om i förra inlägget – HAHAHAHA! Jag har lagt mig sent och varit uppe tidigt som den bästa lilla askungen. Jag har svårt att koppla av, serru. Så jag har tvättat all tvätt, sorterat en massa skit, rensat tidningar, monterat möbler, rensat rabatter, köpt blommor, veckohandlat, köpt fler blommor (hoppsan), knutit amplar, hängt upp en lampa och tagit ner den igen (den var ful), planterat om, stuvat bilen full med skit som ska till dumpen och torkat typ alla väggar med en trasa. Och nu är jag helt slut.

Lägg till detta verkligheten utanför mina väggar som knör sig in trots att jag knappt vill. Mordet på Lisa Holm som, förutom att vara ytterligare ett fruktansvärt dåd som visar kvinnors ständiga utsatthet, dessutom lockat fram en massa rasister på sociala medier som spyr frätande kräks över allt. Och fina Magnus Härenstam som förlorade kampen på den skitsjukdom som tillslut kommer att avsluta människans existens på jorden för denna gången (jo, jag tror faktiskt det). Bilbomben i Göteborg. Och en massa annan skit som vi och vår omvärld producerat med rasande fart just nu känns det som. Jag blir trött i själen av det. Ledsen och trött. Och i morgon är det måndag igen.

Lord have mercy.

Hela dagen har inte bara jag, utan även barnen, varit trötta och sura och gått och skavt på varandra och tävlat om vem som kan vara mest omogen i sin argumentation. Jag vann lätt. ”Du är dum, mamma”. ”Ska du säga, Folke.” Typ så.

Min stackars man slapp heller inte undan så enkelt, trots de bästa intentioner. ”Kan jag göra något för dig?” frågade han när jag satt på knä på badrumsgolvet och martyr-vek tvätt som kändes skapad av en hel mellanstadieskola men som nej då bara var tillverkad av fyra pojkar. ”Nej!” fräste jag, ty så gör martyrer. ”Men varför är du så sur?”. Snällt leende och frågande ögon. ”För att jag är så trött!” svarade jag, vresigare än häxan surtant. Och när jag hörde hur sur jag lät, och insåg hur orättvist det var att vara det mot den snällaste mannen inom en mils radie (minst) så blev jag ännu surare, som ett jävla moment 22. ”Jo det förstår jag, men du är ju så arg. Har det hänt något?” frågade han igen, ovetandes om att han precis trampat en ilsken skallerorm på dess eh, skallra. ”MEN JAG SA JU ATT JAG ÄR TRÖTT! JAG ÄR SÅ JÄVLA TRÖTT!!!!!!” ylade jag och alla sex utropstecknen hördes, jag lovar.

Ja.

Semestern om några veckor kommer att sitta fint.

P.S. Men ändå. Pionen i fönstret vid dörren (som knappt syns). Blomman på böckerna. Böckerna. Sovande katt. Inget ängsligt inredningsstilleben kanske, men ändå. Jag må ha varit arg, men bilden visar en bild av ett totalt otrendigt men väldigt hemtrevligt och levande hem. Ja, kattens sömn kan jag ju inte ta någon cred för, men det andra är fan mitt verk. Mitt martyrverk.

skriven 14 juni 2015 av kaosyoga i Livet som kom emellan | Inga kommentarer än

Att gräva sin grav. Grävd grop ligger. Den som gräver en grop faller själv däri.

Det var några av rubrikförslagen på dagens kaosyogarapport. Du förstår jag har GRÄVT utav helvete denna helgen. Vi har lagt plattor i ett hörn av trädgården. Några få kvadratmeter skulle det vara men herregud så många kilo gräs, jord, grus, stenkross och skit jag lyft på en spade. In och ut ur bilen, in och ut ur hålet i marken och aj aj min arma skrivbordskropp. I’m to old for this shit tänkte jag när jag efter 7346e spadtaget satte handen på ländryggen och gubbastånkade fram ett ”hhööööhhh” samtidigt som jag försökte räta ut mina 179 cm till lodrät position igen.

Nu är helgens arbetspass äntligen klara och jag så är trött så jag nästan svimmar. Jag orkar inte ens gå ut och ta några efterbilder som kan komplettera förebilderna som togs i går morse. Så utan bilder på jordhögarna som faktiskt fyllt ut hela min helg (erkänn, visst är du besviken för att du missar dem?), vad ska en då göra i ett inlägg som ska sammanfatta den? Tja, jag kunde istället skrivit om Trevligt Folk som jag såg igår, eller något käckt men elakt om bråket i dagens twitterglas mellan filmens skapare Fredrik och Filip och programledaren Jessica Almenäs. Eller att Corren tyvärr bevisar att dumheten är utbredd även i tredje statsmakten – lord have mercy vilket befängt och naivt stolpskott Dahlberg är  – så pass att till och med generaldirektören för skolverket reagerade. Eller om att min man tycker lika mycket om sin nya grill som han tycker om Lena.

Men jag orkar inte det heller. Istället får du titta på denna bilden på Kristin Kaspersen som jag snubblade över idag. Mycket roligare än skifferplattor, jordhögar och Christian Dahlgrens inskränkta ordsvada, I tell you.

skriven 7 juni 2015 av kaosyoga i Livet som kom emellan | Inga kommentarer än

Hör du, vi måste prata om det här med att lägga barn. Eller du kanske inte alls är intresserad av ämnet men jag känner på förekommen anledning att JAG måste prata om det och detta är ju min blogg så, well…

De flesta kvällar så lägger Krille Vilmer och jag lägger Folke och Bosse. Det innebär att det faller på min lott att baxa en fyraåring och en sexåring från situation a: soffan/legohögen/grannen/tv’n/fis-och-snoppratandet, till situation b: nytvättade, kissade, pyjamasklädda killar som ligger i sina sängar med rena tänder. (Fis-och-snoppratandet är THE WORST utgångspunkt, I tell you, det tar dubbelt så lång tid att komma fram till punkt b då. Minst.)

Jag vet inte riktigt hur jag ska beskriva den resan, jag är så van vid den nu att den har upphört att förvåna mig. Ibland gör den mig arg, ofta gör den mig frustrerad och emellanåt så får den mig att ligga dubbelvikt av skratt, men förvånad? Icke. Därtill är pojkarnas mor alldeles för luttrad.

Låt mig försöka beskriv den i några olika uppdragsdelar så du fattar vad jag menar.

Uppdrag 1: Ändra deras geografiska position. Två barn ska alltså in på badrummet. Det ligger i sakens natur att detta innebär en förflyttning, eftersom de sällan uppehåller sig där annars, och häri ligger utmaningen. Ofta får jag ett-steg-fram-två-steg-tillbaka-känslan. Om jag fått in en unge på badrummet, så springer han ut medan jag hämtar nummer två. Och när jag sedan går på jakt efter unge nummer ett, så… Ja du fattar.

Svårighetsgrad: 6

Uppdrag 2. Agera kommunikativ bläckfisk. Se till att en borstar tänderna samtidigt som den andre kissar och ladda tandborsten med tandkräm samtidigt som en pojk hindras från att lämna rummet (annars skjutsas vi tillbaks till steg 1 igen och nej nej nej, det vill jag INTE). Kontrollera att en torkar sig ordentligt samtidigt som det letas ren pyjamaströja i torktumlaren (åh om jag hade en spänn för alla klädesplagg som inte hinner landa i garderoberna alls. Varför HAR vi ens garderober?) och argumenterar med fyraåringen, något som återges i förkortad version nedan för att du ska få en liten hum om hur det kan te sig:

”Bosse, nu vill jag att du lyssnar på mig. Det var inte okej att Folke puttade dig och jag förstår att du blev arg men man får verkligen inte… Men fan, var är den där pyjamaströjan nu då? Äh!”

”Men mamma?”

”…nej, vänta. Folke, du får ta på dig dina pyjamasbyxor nu, de ligger ju där på golvet. Snälla! Alltså man får verkligen inte kalla någon för snopprumpa, det är inte okej.”

*avbryts av rungande skratt från båda barnen*

”…nej det är INTE kul detta, det är viktigt att man är schysst mot andra som…”

”Men mamma?”

”VÄNTA, jag vill prata färdigt, Bosse. Man får inte säga vad man vill alltid, det är… Folke, pyjamasbyxorna! … det är… Nej, stanna här Bosse. STANNA! Det är inte okej om man… vad var det nu jag skulle säga?”

”MAMMA?!”

”Åh, var är den förbannade tröjan nu då, den måste ju vara här. Ja?”

”Varför har man kinder?”

Svårighetsgrad: 9

Uppdrag 3. För in tystnaden. Ja du fattar ju hur enkelt det är (haha) och jag skulle gärna skippat denna utmaning, tro mig, men för att få någon att sova så måste hen först sluta prata. That’s a fact. Och om två sover i samma rum så gäller även tillägget: För att få en att sova så måste han OCH HANS BROR sluta prata. Denna utmaning försvåras ytterligare av den inneboende paradoxen i att ju sämre det går desto argare blir jag och desto argare jag blir desto sämre går det. Lägg till en bra bok, en tv-serieavslutning eller en stor godisskål som hägrar vid soffan, så har du en fantastisk grogrund för en föräldrafrustration som emellanåt kan gränsa till vettlös när barnbabblet inte visar minsta tecken på att sina. Någonsin.

Bonus (som iofs aldrig hjälpt någon förälder): Du VET att de kommer att vara skittrötta i morgon om de inte somnar inom kort. Tips: ”Ssssccchhh” kan inte sägas hur högt som helst, hur mycket du än försöker. Inte heller hjälper det även om du magiskt nog skulle lyckas överstiga 60dB. Och till sist – denna situation smular än mer effektivt sönder alla pedagogiska föresatser, fina principer och mogen vuxenattityd hos en, vilket tveklöst kommer att följas av skuldkänslor som brevet på posten. För allas skull bör en bli sams innan sömnen kommer.

Svårighetsgrad: 10.

Ja, ungefär så. Med detta sagt ska jag nu gå och lägga mig. I ett enda steg.

skriven 2 juni 2015 av kaosyoga i Livet som kom emellan | 1 kommentar

Igår lade jag ut en bild från Nepal på Insta och Facebook. Jag grät floder när jag såg den, skänkte pengar direkt och uppmanade andra att göra detsamma. Så ofattbart hemskt det som drabbar så många människor. Så mycket lidande. Det trasar sönder mitt hjärta.

Idag tänkte jag fortsätta på samma linje och skriva om något annat som är väldigt jobbigt att hantera. Lunch. Eller rättare sagt, helglunchen. Jag avskyr den. För nej, hos oss är det inte någon krispig sallad med ekologisk halloumi och granatäpple som som gör en alldeles ”lagom mätt” och avnjuts i nån berså ackompanjerat av barnens hyllningskör och solsken som värmer nacken. Far from it.

Det är mer så att alla går och skrotar så där avslappnat och det är äntligen undanplockat sedan långfrukosten och även resterna av uppdateringen på kaffet som måste göras efter ett par timmar. En har gjort fint i köket, satt på sig ansiktet, kläderna och städat undan lite i resten av huset. Kanske har en påbörjat en bra bok eller den där rensningen av garderoben som varit så behövd så länge. Eller bloggandet, tecknandet eller naglellacksmålandet. Oavsett, en av de bästa stunderna på hela helgen.

Då, BAM! De under 18 år börjar gnälla, slåss och trilskas extra mycket och plötsligt slår det en att alla har blodsocker under havsnivån och borde ätit för en timma sedan. ”Bryt allt och trolla fram a god damn lunch från kylskåpet som gud glömde, bitch!!!” vrålar matlagningsguden (som nog var den som glömde mitt kylskåp?)  och jag börjar frenetiskt riva runt i rotfruktslådans halvmögliga morötter med mitt våta nagellack.

Jag avskyr det.

Du ser, lunchen har ingenting av middagens kännetecken – den trevliga känslan av att diskutera, planera, handla, laga, dofta, röra i grytor, sippa vin, duka fint, äta länge, prata ännu längre, okynnesäta lite till och diskutera existentiella spörsmål innan vi hjälps åt att plocka undan samtidigt som vi lyssnar på Hardcore Superstars senaste skiva på hög volym. Nej nej nej.

Lunch är måltidernas bakgård, en krypskytt som studerar dig och osynligt lägger sig till rätta med dig rakt i kikarsiktets hårkors för att släppa ett noggrant riktat skott när du mår som allra bäst.

Lunch är tradiga matbitar i plastburkar med torra kanter eftersom nån glömt att försluta locket ordentligt, som en dessutom måste lukta på för att försäkra sig om att en inte matförgiftar sina ungar på kuppen.

Lunch är stökigt kök, ofokuserade barn, spring i dörrar, pasta med ketchup igen, halvfabrikat och otäcka blandningar av rester som aldrig borde mötts på en tallrik.

Som bonus finns dessutom en inbyggd diskmultiplikator, vilket gör att trots att en lagar den enklaste mat så blir det ändå sjukt mycket disk, matrester och intorkad sås på spisen. Tacksamhetsmultiplikatorn, däremot, den är negativ när det gäller lunchen. Aldrig nån som ens hinner säga ett förstulet ”tack” i farten när de rusar tillbaks till den spännande leken som de slets ifrån. Och kvar står en med pajjigt nagellack, en oöppnad bok och en massa matrester i ett kök som nyss var rent.

Jag säger dig. Lunch är ett helvete. No less.

skriven 3 maj 2015 av kaosyoga i Livet som kom emellan | Inga kommentarer än

Hur mår du? Själv är jag trött som ett as, några dygns hopsamlad sömnskuld börjar måla in mig i ett hörn och jag har svårt att smita undan med mina partners in crime – kaffe, socker och adrenalin – som jag brukar. Den heliga treenigheten, som den också heter.

I övrigt är allt bra. Jag är inte arg längre, du behöver inte vara orolig, titta bara på bilden så ser du vilket fräscht, gott och GLATT uppsåt jag har med detta inlägg. Eller jo, arg är jag i och för sig fortfarande, men jag har inte samma skriande behov av att göra obscena gester och skriva åt människor att de ska gå och knulla en get och lägga ut det i cyberrymden. Även om jag inte skulle tveka att göra samma sak igen om jag bara visste att det skulle hjälpa. Herregud, jag blir så himla förbannad nu när jag tänker på det. Ilska är ofta en jävligt rimlig känsla, faktiskt.

Och förutom nazistjävl… f’låt, jag menar nazister, så är jag faktiskt också jävligt sur på partiarkatet. Som vanligt.  Om jag inte hade varit det så skulle det troligtvis bero på att jag fått en hjärnblödning och därmed inte längre var förmögen att sortera ut ens de enkla och tydliga sakerna i livet. Men vi har en ny bubblare på pallplatsen också: alla de djurförsök som verkar göras i detta landet på emellanåt tveksamma grunder. Sicket skit alltihop och så ovärdigt ett modernt samhälle.

Men nu var det ju INTE ilska jag skulle foka på, tvärtom så tänkte jag skriva ett inlägg som visar att jag inte bara kan vara bakis och förbannad, utan att jag minsann vara, eh, nåt annat med. Som typ… trött? Nej inte trött. Tjurig över att jag måste deklarera i helgen? Nej inte det. Frustrerad över att den kattungen vi äntligen enats om visade sig vara tingad? No. Besviken på Sanna Ehdins föreläsning i Göteborg i tisdags? Nej, besvikelse är inget bra heller.

Alltså, jag vet inte. Bilden blir nog det enda glättiga med dagens inlägg. Jag vet ju att en ska skriva lustiga citat från avkommorna eller visa en fin solnedgång och dra ett cape-diem-citat under för att få god klickutdelning, men jag kan inte förmå mig ikväll. Jag är trött och sur och mår illa av godiset som jag vräkt i mig under tiden jag skrev detta och I’m not in it for the likes. Enda uppsidan är väl att jag inte är bitter i alla fall. Bitter gillar jag fan inte. Usch.

Bitter hade varit jävligt jobbigt.

skriven 23 april 2015 av kaosyoga i Livet som kom emellan | Inga kommentarer än

Ett av fantomens djungelordspråk lyder: Det finns nätter då Fantomen lämnar djungeln och går på stadens gator som en vanlig man. Well, det finns också nätter då Kaosyoga hoppar ur jobbkavajen eller mysbyxorna och går på fest som en den festdrottning hon här. De är sällsynta. Men de finns.

Igår fanns det en sådan natt. Jag har varit på fest. THE fest, faktiskt.

Det började med lite uppförsbacke. På hotellrummet där vi bytte om inför festen fick jag ingen bra känsla alls utan ylade till Krille att jag liknade någon som skulle ut och värva medlemmar till PRO. Han, däremot, var så het så hälften hade räckt för att starta en gräsbrand. Men PRO-feelingen försvann med antalet drinkar och pensionärslooken suddades effektivt ut av oberäkneliga dansmoves och en konstant drink i handen.

Kvällen var min och jag gjorde mig ta mig sjutton förtjänt av den också. Förutsättningarna var fantastiska med ett proffsigt arrangemang med fina viner, jättegod mat, roliga tal, superbra band och en generös bar, arrangerat gjorde duktiga eventbyrån White & White och jag säger dig: Kaosyoga var ostoppbar. Det fanns ingen hejd, det fanns inga begränsningar. Eller ja, runt halv fyra så började väl några små gupp i vägen dyka upp. Allt blev plötsligt tyst och ljust och vi blev försiktigt utfösta ur festlokalen som nu var nästintill tom. Förvånat yrade vi runt som mullvadar i dagsljus (fast det var inte dagsljus, det var natt, så tänk dig mer två inverterade mullvadar istället) och undrade varför bandet hade slutat spela (för en och en halv timme sedan, visade det sig). Vi käkade varsin korv och hasade oss mödosamt hem till hotellrummet. Mina fötter dödade mig nästan, men bortsett från det var allt toppen.

Sen kom söndagen.

Telefonen väckte oss, en receptionist undrade försynt när vi hade tänkt att checka ut. Klockan var kvart över 12 och jag och Krille ramlade ur sängen, vinglade runt bland utspridda kläder, smink, nagellacksflaskor och en och annan öl innan vi rafsade ihop sakerna och satte på oss lite kläder, checkade ut och åkte till ett fik för att käka frukost eftersom hotellet ju hade packat ihop sin för länge sedan. Jag mådde så jävla dåligt. När jag stod där och försökte mig på att lista ut det världskända matteproblemet Poincarés förmodan – eller förresten nej, jag skulle klura ut vad jag skulle äta till frukost, men det kändes fan på samma svårighetsnivå – så tvivlade jag allvarligt att jag skulle kunna ta mig igenom dagen. Riktigt allvarligt, alltså.

Så, för dig som vill se kvällens formkurva i bilder, så kan du ju titta nedan. Bilderna är helt oredigerade, något du kanske kommer att önska inte var sant. Kom ihåg att jag varnade dig först, bara. Kom ihåg att du kan inte o-se något. När du väl sett det så sitter det på din näthinna för evigt. Inget kan tvätta bort det. Nånsin.

Kaosyoga på fest, en serie i tre delar:

Före. En har gjort sig i ordning. En har förväntningar. En är glad, energisk och har pirr i magen. En försöker dock se lugn ut. Som om detta är något en gör varje helg.

Under. En äger. En äger allt. En är rolig, dansant, kvick, glad, smart, spontan och jävligt underhållande. En skiter i att se lugn ut.

Efter. En vill dö. En ser inte ens lugn ut längre. En är beyond lugn. En är i stort sett död.

Såg du den? Titta igen. Noga.

Låt detta bli en varning till er kids därute. Fun comes with a price.

skriven 19 april 2015 av kaosyoga i Livet som kom emellan | 3 kommentarer

Hej!

Hur har du haft det i påsk? Bra, hoppas jag? Själv måste jag tillstå att omställningen från jobb till ledig ju är omtalat svår för mig, men det är fan inte enkelt på andra hållet heller. Folke drog till med sitt livs tonårsmorgon i går och sov till 11. ELVA, that is. Tror du han somnade gott och i god tid för att vara pigg och utvilad och möta dagen med ett leende i morse? Not so much. Och lite så var det för hans ömma moder också. Morgonen var brutal. Men nu är vi on track igen, ekorrhjulet känns ju trots allt väldigt tryggt med sin välkända ”blodsmak i munnen”-känsla. Den känner en ju till, liksom. Hit the ground running, jag borde tatuera in det på min kropp.

I övrigt så har jag köpt tre par skor till diverse pojkar idag, och förundras återigen över att jag fött fram en son typ i förrgår som nu visar sig ha storlek 35 på skorna. Hur fan nu det gick till. Ja och så har jag köpt mig lite odlarambitioner, basilika, ruccola och gräslök ska sås. Hur fan det nu gick till det också. Jag är ju ingen odlare. Om jag känner mig rätt så kommer krukorna, fröna och jorden vara kvar i de respektive förpackningar som de köptes i tills jag blir förbannad och tar mig an det under svordomar och stånk. Som om någon tvingat mig. Sedan kommer jag troligtvis att glömma av att vattna ordentligt och vips – efter en solig eftermiddag för mycket så är allt omintetgjort. Men ett steg i taget mot misslyckandena – i dag har jag alltså handlat in skiten.

Men nu till kritan: Du vet ju att jag skriver en massa om saker som upprör mig, som jag vill ändra på. Att jag blir politisk, arg och smått revolutionär emellanåt. Du vet också att jag skriver som saker som jag missionerar om och som många kan tycka verkar lökiga och fåniga. Att jag predikar om kärlek, mindfulness och yoga som en väg till ett bättre liv. Du vet också att jag glatt bjuckar på alla tillkortakommanden jag har, som människa och förälder. Att jag rantar om pinsamma situationer, barn som sätter sig på tvären och säger tokiga saker, ofta inkluderat ord som bajs och kiss och annat delikat. Tillsist vet du att jag har många åsikter om tv-serier, böcker och artiklar. Att jag pekar ut för dig vad jag tycker är bra och inte, ofta i mer eller mindre högtravande formuleringar, för att tipsa om vad en kan göra när en till äventyrs skulle få några sekunder över utan att någon skriker ”MAMMMMAAAAA!” rakt ner i ens hörselgång.

Så funkar ju Kaosyoga, i stora drag. Men så finns det de där andra. Småsakerna. Bilder som inte kan bära ett eget inlägg, och som inte hunnit in på Insta. Lite som när du flyttat, du vet. Till slut står man där med en låda full av saker som du liksom inte vet var du ska lägga men ändå inte vill slänga. Lådan kan stå kvar länge, du saknar dem inte. Kanske blir den till och med ett permanent inslag i förrådet eller klädkammarens inredning. Ja, typ så är detta inslaget. En massa skräp som ändå liksom måste få en chans till. En liten chans.

Så – innan jag ger mig på de lite större sakerna igen så packar jag upp den här lilla lådan. Innehållet är herrelöst och löst sammansatt, och utan röd tråd eller ens måttlig relevans så presenterar jag härmed: små skärvor av min vardag. Och en måne.

Sista bilden innan frisören för Bo.

Dessa pojkar, alltså. What a bunch.

Vår måne. Foto by Krille.

Bo testar om man halkar på bananskal. Det gör man inte, kan jag meddela. Däremot ger de fula fläckar på den nya mattan.

Har han ont i röven eller är han bara lite nödig? Det är sånt vi diskuterar här hemma.

Jorå.

KANSKE att jag sjöng med i en sång på radion. Lite så där för mig själv som man gör, du vet. Kanske att jag kastade loss lite i refrängen och tog i lite.

skriven 7 april 2015 av kaosyoga i Barnen,Livet som kom emellan | Inga kommentarer än

Igår var jag hemma med barnen. Jag var skitstressad. Mitt nervsystem var inte urladdat än, typiskt första-dagen-på-ledigheten-syndromet för mig. Jag handlade loss på nätet, böcker, pennor, hårvård. Fick köpångest. Jag försökte låta jobbmailen vara och läsa i min mindfulnessbok, men jag blev avbruten hela tiden (”Mamma? Mamma! MAMMA!! MAAAAAMMAAAAA!!!!!) eller så avbröt jag mig själv (”Oj, 24 nya mail! Ska bara kolla. Ska bara svara. Oj, 4 nya till. Oj, ska bara” osv osv). Eller så var det någon av dagens alla 59 måltider som skulle förberedas, ätas eller plocka undan. Allt blev upphackat och jag kände mig lika avslappnad som någon som går på amfetamin och är inne på fjärde dygnet utan sömn.

Gå ut och spring ut spänningen ur systemet, sa Krille när han kom hem till Stirriga Blicken. Jag flackade vidare med blicken och nickade men det kändes som en mindre bra idé. Det VAR en mindre bra idé. Tänk dig att du tar en pilbåge spänd till bristningsgränsen och drar i den ännu mer. Så kändes det att springa utmed havet igår. Jag höll på att gå sönder. Halsen snördes ihop, jag fick ingen luft, pulsen var high as fuck och dånade i hela kroppen och halvvägs runt var jag säker på att jag skulle få en infarkt och ramla ihop. Jag försökte springa på vägar där det rörde sig folk så nån skulle kunna tillkalla ambulans om jag skulle dråsa ihop i en skithög mitt i en uppförsbacke. Men jag kom runt, med ett nytt PB och medelhög dödsångest. ”Det där hjälpte inte alls” sa jag och blängde på Krille samtidigt som jag i hemlighet var lite glad över rekordet. ”Vänta lite, älskling,” sa han lugnt. Och vad ska den klokaste människan i världen ha om inte rätt? Efter en lång dusch och två glas vin började mitt nervsystem sänka garden. Aaaah.

Jag plockade upp Vart du än går är du där igen, och upptäckte att jag äntligen kunde fokusera tillräckligt för att hålla koncentrationen och ta in åtminstone en halv sida av denna fantastiska livsvisdom (obs, ej ironi) som gör mig så gott. Jag hittade andningen, själva kärnan som får mig på rätt köl igen. Så enkelt och ändå så svårt. Att andas är ju att leva. Alltid. Den gör mig hel den där boken, jag kan inte beskriva det bättre. Med risk för att låta sektish nu så känns det som att komma hem när jag läser den. Så nära frid jag kan komma i jordelivet, tror jag. Jon Kabat-Zin är fan kung.

Alltså. Jag dog inte. Inget brast. Inget gick ens det minsta sönder. Periferiseendet återvände, maten var god och Ruben Östlunds Turist fick avsluta dagen. Allt blev bra.

Och idag skiner solen. Krille gnolar och lyssnar på Hardcore Superstar när han rengör espressomaskinen. Barnen leker nån konstig lek med gosedjuren. Det är påsk. Jag mår bra. Jag andas.

Och jag har bestämt mig. Jag ska fan andas hela påsken.

skriven 3 april 2015 av kaosyoga i Livet som kom emellan | Inga kommentarer än

eller får du också en stor lust att svara ovanstående facebookinlägg typ så här:

A: Stolt och stolt…

B: Nähä du jävel, det trollet har jag fått för mina synder.

C: Å gilla och dela, gilla och dela, jag förstår precis känslan! Min son är verkligen finast i hela världen. Och snällast.  <3 <3 <3 (Det där som vår granne säger, att min son alltid kallar honom ”harmynt flodhäst” och torkar av sitt snor på hans katt, det stämmer verkligen inte.)

skriven 1 april 2015 av kaosyoga i Livet som kom emellan | Inga kommentarer än