Vem äger dig?

Vem äger dig?

Det är ofta rörigt i mitt huvud. Mina tankar får ofta finna sig i att bli stympade, halvfärdiga och omogna invärtes repliker eftersom de får trängas med så många andras högljudda uttryck och krav på uppmärksamhet. Men ibland, när jag går med Håkan eller sitter i bilen till eller från jobbet så får mina tankar luft och möjlighet att sträcka ut sig lite. På väg till jobbet i morse, till exempel. Då funderade jag på alla föreställningar som finns om hur man ska se ut, vara, leva. Så märkliga ideal. Så trånga mallar att trycka in sig i.

Och jag tänkte på att många av oss låter de där föreställningarna styra tankarna, energin, känslorna, mötena – livet. Så jäkla onödigt.

Så här ser jag det: Ett hem ska inte se ut på ett visst sätt, det får gärna kännas bra. Ge en skön känsla, kännas eget, levande, tryggt. En kropp ska inte se ut på ett visst sätt, men den får gärna kännas bra. Kännas stark, rörlig eller vad man nu vill. Kännas livfull. Samma sak med vänner, kläder, jobb, what have you.

Idealen, föreställningarna, kraven, jämförelsen med andra är inte på riktigt. De. Är. Inte. På. Riktigt. De är fantasiväxter sådda av människor som inte fått med sig en stark grundtrygghet hemifrån och som heller inte förmått fylla på den själv. Människor som i hemlighet dömer och styr sig själva hårt och bryr sig mycket om vad andra tycker. Människor i stort behov av bekräftelse från omvärlden eftersom de inte inser att de är bra som de är. Människor som sätter villkor för kärleken och rätten att må bra. Människor som dömer andra för att må bättre själva, vilket inte funkar, men de fortsätter ändå. Så mycket energi som går åt skogen på det här sättet, tänkte jag. Men om vi alla bara kunde komma överens om att sluta vattna de där växterna med vår egen känsla av otillräcklighet, så skulle det sköta sig själv. Då dör de.

Så jag eldade upp mig rejält efter någon mil bakom ratten och funderade på vad jag skulle vilja sagt till mig själv som tonåring. Vad jag ska fortsätta säga till mina barn och vad jag skulle vilja säga till alla barn i hela världen. Låt ingen tala om för dig hur du ska se ut, leva eller bo, ska jag säga. Låt inte idealen äga dig. Låt inte kontrollbehovet äga dig. Ge dig själv frihet istället. Cut your self some fuckin’ slack, som någon annan kunde sagt om detta varit en amerikansk film. Ge Luther, Jante och Katrin Zytomierska en mental spark i arslet, de var, och är, ägda av sina egna omänskliga idéer. Gå inte på det du också.

Så satt jag och tänkte i bilen i morse.

Var fri, för sjutton, och låt andra vara det också.

Livet är kort. Låt ingen äga dig under tiden det pågår.