Veckans fredagslåt

Jag har precis kommit hem och väntar in Krille och barnen som kommer när som helst och fyller den här bostaden med liv och gör den till ett hem. Ett högljutt och stökigt sådant, men ändå. Vi kommer att plocka fram lite chips och ostbågar och jag kommer att be dem äta dem vid köksbordet och inte inne i soffan eftersom det smular så och det råkar vara nystädat hemma. Och de kommer att säga ”okej, mamma” och sätta sig i soffan med chipsen i alla fall. Bosse kommer att smula sönder chipsen i sin lilla hand, eller hälla ut de som är i hans skål och så kommer Håkan att äta upp dem och då blir Vilmer upprörd ”Håkan äter upp Bosses chips, mamma!!!”. Bosse själv kommer inte att protestera, han har redan hittat något annat att sysselsätta sig med (läs: ta sönder/riva ner/plocka isär), men jag kommer att försöka stävja allt ihop och känner irritationen börja breda ut sig i magtrakten. Nu när det för en gångs skull är nystädat… Och så kommer Krille att dra igång och koka kräftor inför morgondagens skiva och det kommer att lukta kräftor i hela köket och kanske skvätta kräftspad lite varstans, kommer jag att tänka.

Men hej, det här funkar ju inte. Nystädat nämns ändå alltid i meningar i imperfekt här hemma, så varför ska jag sträva efter att upprätthålla en ordning dömd att misslyckas nu? Och till vilket pris gör jag det? Så ganska snart kommer stunden då Hellströmskan gillar läget, omfamnar stöket och det ofullkomliga men roliga i livet och skruvar upp musiken och dansar loss lite istället. Bland chipssmulor och kräftlukt.

Det är ju ändå fredag.

Mötley Crüe – Looks That Kill

Ungefär så tror jag det blir.

Trevlig helg!