Jag ska inte ljuga: En fasar ju. Eller fasar och fasar, men en smula bävan är allt med i spelet.

Barnkalas.

Ett par timmars komprimerat lek- och sockermecka med ett antal ostyriga individer med höga förväntningar som helst ska infrias  och lämna goda och otraumatiska minnen hos alla. Åtminstone hos barnen. Och åtminstone otraumatiska.

Därför är det med en betydande lättnad som jag kan konstatera att vi troligtvis undvek att skada någon själ under dagens övningar som var till för att uppmärksamma att Folke fyllt sex år. Ej heller tog inredningen eller mina trumhinnor skada  – och de är ändå känsliga as fuck sedan en Hardcore Superstarkonsert i Halmstad i december 2013. Så jag är nöjd. Folke sade sig vara nöjd. Och ingen gäst grät öppet.

Jag tror att nyckeln till ett bra kalas stavas typ STYR UPP DET. Nej, fri lek är inte det ungarna vill ha, det är bara ett tecken på att du är en lat jävel till förälder. Visst, vissa kids gillar det, tar för sig och har hur kul som helst utan att man en behöver göra något som annat än att hälla upp en kopp kaffe till vid köksbordet. Men alla är inte lika bekväma med att vara i nya miljöer och kanske bland nya konstellationer av barn. Du kan inte låta de barnen ”sköta sig själva”, vart sjutton ska de ta vägen om de inte trivs? Hur ska de hantera allt det nya, otäcka om inte du som vuxen tar ditt ansvar och försöker att se till att kalastimmarna blir inkluderande och anpassade efter allas nivå och dagsform? Alla ska känna att de är välkomna att vara med på aktiviteter på sina egna villkor och om de vill. Kalas ska vara kul. Lite läskigt, ja kanske. Men kul.