Igår var jag i himlen en sväng.

Himlen ligger – låg – i Halmstad om du undrar, och uppenbarade sig genom en helt igenom fantastisk spelning med Hardcore Superstar, landets bästa rockband, på en sunkig, liten och alldeles underbar rockklubb. En liten spelning. Nära och tajt och med en alstring av så mycket energi att de gott kunde stängt ner åtminstone en reaktor på Ringhals samtidigt utan att någon skulle märkt något. Jag ska aldrig med gå på stora arenaspelningar. Klubbspelningar är min grej. Att komma så nära och känna den där fantastiska kontakten som bildas mellan publik och artister där alla liksom är en och delas samma upplevelse, det är en bra bit på vägen mot  religion för mig.

Att skriva att jag skulle kunna dö lycklig redan efter inledningslåten Moonshine låter ju inte så klädsamt med tanke på att jag har man och barn. Då bör man ju stanna kvar i jordelivet så länge som överhuvudtaget möjligt. Men så här: När jag en gång dör, då hoppas jag att jag kan tänka på den låten på den spelningen, innan jag andas ut mitt sista andetag. Då går jag vidare med ett leende.

Att säga att det är det bästa jag hört i mitt liv låter heller inte så kul. Det är ett utslitet uttryck och ofta använt utan urskiljning och därmed också väldigt urvattnat. Så utan att du ska behöva drunkna i en ström av synonyma adjektiv som beskriver årets bästa rockspelning, så kan jag säga: Det var väldigt, väldigt bra. Väldigt bra.

I dag sov jag till klockan 11 och det tjuter fortfarande i mina öron. Tur det, annars hade det känts som en dröm igår.