Nyfödd skolpojke

Nyfödd skolpojke

Vilmer börjar skolan till hösten. Jag upprepar: Vilmer börjar skolan till hösten. I augusti ska han alltså gå i skolan och på fritids bland alla stora barn, springa o-inhägnat på rasterna och ha skolväska och läxor och jag fattar ingenting. När blev han så stor? Var det inte alldeles nyss som jag var gravid för första gången, mådde illa och var både förväntansfull, skraj och lycklig samtidigt (och trött, så in i bänken trött – vilket jag vid närmare eftertanke har varit sedan dess, det gick liksom aldrig över). Var det inte igår han föddes med en smärta som överraskade mig totalt, medan alla berättade för mig vilken smidig förlossning jag haft (say what? SMIDIG?!?). Och så var det väl alldeles nyss som han lärde sig stå och gå och äta själv och så sakteliga började bygga det där stora ordförrådet han ligger inne med?

Att snart ha en skolpojke i huset, det känns lite onekligen lite overkligt och nervöst. Jag tror han kommer att stortrivas och utvecklas massor och må toppen, men ändå…

Tänk om någon är taskig mot honom och ingen ser? Eller om han är taskig mot ett annat barn när ingen ser? Och tänk om det barnets föräldrar tycker att Vilmer är en skitjobbig unge och vi är sämsta föräldrarna? Och om han inte tycker det är kul på lektionerna och har svårt att sitta still och blir den där störiga ungen som alla i klassen irriterar sig på? Och om han kommer att må dåligt utan att berätta det för mig?

Vilmer i skolan, å vad jag behöver vänja mig vid den tanken.

Dessutom ligger den på andra sidan stan. Räcker navelsträngen ända dit?