Bara 13 år kvar nu

Bara 13 år kvar nu

Ja, jag har ju redan orerat om det faktum att min förstfödde ska börja skolan snart och vilken stor omställning det är för hans arma moder (jag har inte nämnt så mycket om den förändring det rimligtvis borde innebära för honom som du märker, men kan klarar troligtvis detta mycket bättre än jag) och jag borde inte trötta ut dig med mer i samma anda. Facebook svämmar ju över av bilder på små pojkar och flickor med stora ryggsäckar, darriga ben och glugg mellan tänderna på väg till sin första skoldag, så de är redan överallt, de där små skolbarnen.

Men nu är det så att det är i morgon som Vilmer ska börja sitt första av, åtminstone/förhoppningsvis/troligtvis, 13 skolår. I eftermiddags var vi inne och köpte kläder som han skulle ha på sig första skoldagen. Han fick välja själv och jag bet mig i tungan och satte mig på händerna och djupandades och sade ingenting när han tittade lite intresserat på en Spiderman-tröja (däremot kan det hända att jag snabbt visade honom en annan som råkade vara lite finare, med lite mer entusiasm i rösten, det kan hända). Med ett inköpt kläd-kit i kassen sprang vi sedan till bokhadeln och införskaffade pennor, sudd och annat som både jag och bokhandelskedjan ansåg att man bara måste ha när man börjar förskoleklass, låt vara att det redan finns pennor i skolan och bla bla bla, det skiter jag i, ett liv utan fina pennor är inget liv. Sedan åkte vi hem och märkte pennorna som troligtvis kommer att förbli oanvända, alternativt bortslarvade, lade ner dem i pennfacket som man visst måste ha och lade fram de nya kläderna och packade hans skolväska.

Och nu är sitter jag här i soffan med en klump i halsen.

Ja ja ja, jag vet. Det kommer att bli toppen, han kommer att trivas, utvecklas, hitta nya kompisar och lära sig massor. Jag vet.

Men lite jobbigt är det faktiskt.

För mig alltså.