Håkan är borta

Håkan är borta

Klockan halv tre i dag dog Håkan.

Lurviga, glada, tillgivna, matglada, bekväma Håkan, som hängt med oss i vått och torrt i elva år, är borta och finns inte mer.

Ingen mer varm klump som upptar hela min nedre sänghalva hela natten så jag inte kan sträcka på benen utan måste ligga i fosterställning. Ingen glad hälsning när jag kommer innan för dörren. Ingen matdammsugare som cirkulerar kring Bosses stol vid måltiderna och håller rent på golvet. Ingen mer liten pälsskrutt som rullar sig på gräsmattan och sprätter med benen under glada och konstiga ljud. Ingen mer tokvovve som springer nedför snön i kapp med pulkorna.

Så ledsamt.

Håkan hade en finfin sista dag. Krille och han gick omkring på klipporna vid Getterön i ett par timmar. Håkan sprang lös som vanligt, nosade på allt och inget, lekte lite med en tillfällig hundkompis, rullade sig lite överallt. Och så åt han och Krille varsin ostburgare. Han som gått på diet under i flera år tack vare sin, ska vi säga, kraftiga benstomme. Tänk vad han måste njutit.

Strax innan klockan två var det dags för Håkan att hoppa in i bilen för sista gången och vi körde till världens bästa veterinär Björn Hudin som i dag hade ledsna ögon men lika lugn och trygg röst som vanligt. Han suckade lite, klappade Håkan, berättade för oss vad som skulle hända och gav honom en spruta. Vi satt på golvet hos honom, våra tårar droppade ner på golvet och i hans päls medan vi kliade honom och klappade honom och berättade hur mycket bättre han skulle få det nu, hur gott han skulle få sova, och hur otroligt glada vi var som hade fått lov att låna honom i elva år. Ända sedan han var en liten valp som kom hem till oss och doppade sina långa öron i den första portionen med A-fil som vi gav honom och lufsade runt och gjorde filmjölksspår i lägenheten, har vi lånat honom. Han har varit med Krille på jobbet var dag, lufsat lös nästan hela sitt liv, alltid fått vara med sin flock. Fått många klappar och mycket gos och omvänt en och annan hundmotståndare på kuppen.

Han var så fin när han satt där på golvet hos oss. Men inuti hans kropp fanns en stor tumör, blåsljud på hjärtat, halvdåliga tänder och en halvkass urinblåsa som skulle innebära en massa operationer, rädsla och smärta om han skulle leva vidare ett litet tag till. Och det var han alldeles för värdefull för. Så det var som det måste vara. Men det var så ledsamt. Så småningom somnade han på golvet och fick ytterligare lite mer lugnande. Det såg ut som om han sov. Han låg på sidan på golvet i  veterinärrummet och andades långa, djupa andetag.

Till sist fick han den sista sprutan.

Sedan. Inga mer andetag. Ingen rörelse. Värmen från hans kropp försvann ganska snabbt. Han var alldeles stilla.

Vi var kvar hos honom en stund till, men det var inte detsamma. Håkan var borta. Vi gick ut till Björn som kramade oss båda och hade ännu mer sorgsna ögon än innan och så åkte vi därifrån med massor av blöta näsdukar i fickorna och ett halsband och ett koppel. Men utan Håkan.

Hans kropp låg kvar, alldeles ensam på golvet, med våra tårpölar runt sig.

Snälla, fina, goa, mjuka Håkan. Jag hoppas du har det bra nu. Vilmer trodde att du rullar dig i gräset i hundhimlen, leker med andra hundar och äter massa mamma scans köttbullar. Jag hoppas det stämmer. Han lovar att prata med dig i sin hjärna, sa han. Så om nån ropar på dig, Håkan, då vet du att det är han. Att han saknar dig och undrar hur du har det.

Det gör vi allihop.

saknad