Evolution

Evolution

Bosse har rest sig upp på en mer permanent basis. Han promenerar. Han går stolt. Stolt och stelt – han har liksom tagit ”rak i ryggen” till en ny nivå, och går närmast lite bakåtlutad. Dessutom ganska bredbent, lite som jag när jag var alldeles nyförlöst. Eller som Zeb Macahan om du hellre vill, en något trevligare parallell kanske. Men du fattar.

Dessutom, som en extra gadget: Han inte bara rör sig, han hörs också. Bosse liksom dundrar fram, rakt och bredbent stampar han fötterna i golvet som om han fick betalt per decibel hans små hälar frambringar. Bom bom bom. Och fort går det. Alldeles för fort för hans eget bästa. Fortare, fortare, vurpa. Men Bosse reser sig med ett leende och springer vidare utan en tanke på att slå av på takten. Bom bom bom.

Framåt, uppåt, utåt, bortåt. Starkt, snabbt, målmedvetet. Han vet vad han vill. Och han vet framförallt vad han inte vill. Han skakar redan på huvudet med en frenesi som gränsar till obehaglig. Och slåss och bits lite också, till husbehov sådär, mestadels för att freda sig mot den lockige.

Huga.

Ja ja, olika falla ödets lotter. Att föda fram nätta, timida små barn som gillar att sitta och pärla föll tydligen inte på min lott. Nej det gjorde det inte.