Folke är sur idag.

Den första indikationen kom när han ville tröstas för att han hade fått ont i handen av att slå Ville hårt i ryggen, något som borde fått Krilles och mina föräldrainstinkter att sätta på sirener och blåljus när vi planerade att åka och fika med pojkarna. Dagar som dessa gör han sig bäst i mindre offentliga miljöer, så kan vi säga. Men nej då, man avviker inte från Planen, sörru. Dessutom skulle vi ju vara ute, med få krossbara saker inom räckhåll. Vad kan hända, liksom?

En hel del kunde hända, uppenbarligen. Han kunde bli arg för att han fick den glassen han beställt eftersom jag inte kopplat på min tankeläsarförmåga och förstått att han ångrat sig när vi kommit ut till bordet och ville ha en annan. Han kunde bli skitsur för att han inte nådde upp så han kunde se bollen i fotbollsspelet som stod jämte vårt bord. Han kunde bestämma sig för inte bara att, utan även hur, smält glass ska inmundigas från en bordsskiva. När jag försökte få honom att låta bli att slicka upp kladdet från cafébordet kunde han skrika högt. Alltså skithögt. Det högsta han kunde. Du vet så där högt att  magmunnen syns.

Men vid det laget höll jag inte ens för öronen. Jag hade fullt upp med att vara smärtsamt medveten om alla tankar detta beteende framkallade hos de snygga, barnlösa unga cafégäster som slöade i solen och förväntade sig en loj och lång dagen-efter-brunch när de skulle kolla skejtare och surfare och förtroligt och ostört diskutera gårdagens partaj, som troligtvis slutade samtidigt som Bosse vaknade i morse. Så efter fruktlösa försök att hitta en skämskudde (var finns de när man verkligen behöver dem?) fanns det bara en utväg – att packa ihop alla tusen pryttlar så snabbt som möjligt och fly fältet. För man vet, att det där var inte slutet på högljutt trots. Det där var bara början.

Så vad gör man med resten av dagen?

Man spänner fast sina barn i bilen och åker upp till sina svärföräldrar. Åker till ett hem som är fullt av krossbara saker, men även av tålamod, överseende och leklust. Till ett hem med människor som ännu inte tömt reservtanken på tålamodet-med-barns-högljudda-bråk-kvoten, som man tryggt kan överlämna sina små änglar hos.

Så jag och Krille kan sticka ut och fiska. Och vila öronen.

Gone fishing, alltså.